Salka Sandén var fostrad till att aldrig bruka våld. Men när polisen stormade huset hon och andra ungdomar ockuperade hade hon kunnat skjuta för att försvara det hon trodde på - om hon haft ett vapen.
- I det ögonblicket förändrades min självbild, jag var ju fostrad till pacifism. När polisen kastade ut oss märkte jag att mina idéer om icke-våld egentligen satt ganska löst. De var inte så fast förankrade i mig som jag trodde.
I mer än tio år var Salka Sandén med i den växande vänsterradikala rörelse som hyste grupper med namn som "Svarta blocket", "Dom autonoma", "Syndikalistisk ungdom" och "Antifascistisk aktion".
Hon ockuperade hus, deltog i olika aktioner och slogs med nazister. Hon bodde i kollektiv, greps av polis och blev en övertygad anarkisttjej.
Hennes egna erfarenheter ligger till grund för den självbiografiska romanen "Deltagänget". I den skriver hon om den sena barndomens starka känsla av att något grundläggande i bostadsområdet där hon växte upp var fel.
Men framför allt bygger boken på ungdomstidens politiska uppror under åren då Sverige enligt henne gick från trygghet till massarbetslöshet,då begrepp som solidaritet och jämlikhet ersattes med individualism och "tänk på dig själv".
Titeln "Deltagänget" syftar på Göteborgspolisens beteckning på Salka och hennes anarkistvänner. Så kallades de unga män och kvinnor som for i väg på demonstrationer i hela Sverige, ockuperade rivningskåkar och försökte stoppa nazistiska manifestationer.
I dag har Salka Sandén fyllt 34 år och deltar inte längre i aktioner på gator och torg. Men den grundläggande politiska analysen är densamma: Sverige är ett klassamhälle där alla inte får samma förutsättningar att lyckas i livet.
Hon är född i Stockholm, men 1984 flyttade familjen till ett flerfamiljshus i Tynnered i Göteborg. Då var hon elva år.
I stadsdelen finns både rika och fattiga områden. I hennes nya skolklass samsades höghusbarnen och radhusbarnen. Fast de umgicks inte med varandra, talade knappt med varandra. I en annan klass på skolan gick rika barn från Askim.
- Jag minns att det fanns ett underliggande hat i Tynnered och många skämdes över att de var fattiga. Även de mest utsatta försökte hitta någon som de upplevde som svagare än dem själva.
Salka Sandén berättar att hon i högstadiet själv började bli hatisk. Hon förstod först inte varför, men insåg till slut att de tydliga klasskillnaderna hon upplevde i Tynnered låg bakom hennes ilska.
- Vi som bodde i flerfamiljshusen hade ingenting att se fram emot, ingen framtid, inget inflytande Hos mig skapade det en vrede.
Efter nian flyttade hon hem-ifrån, hoppade snabbt av gymnasiet och hamnade sexton år gammal i "Borgen". Det var ett flerfamiljshus som ungdomar ockuperat i centrala Malmö.
- Redan som 14-åring ville jag bli husockupant. Jag hade sett flera fastigheter inne i Göteborg som var ockuperade, och det fanns liknande hus runt om i landet.
- Jag upplevde ingen gemenskap med samhället. De som bestämde betraktade sådana som mig som värdelösa - men samtidigt såg jag samhället som värdelöst. Det hade ju inget att erbjuda oss som bodde i flerfamiljshusen.
I den ockuperade fastigheten i Malmö kände sig Salka Sandén hemma för första gången på länge. Där formade hon och andra unga sina liv. Hon talar om en revolution, en fredlig sådan. Vi tog makten över det "lilla samhället", säger hon.
- I huset fanns ett kafé, en bar och vi arrangerade konserter. Det var min bostad, mitt jobb, mitt hem, där fanns mina vänner, där fanns min kultur huset var allt för mig.
Men politikerna accepterade inte att människor tog lagen i egna händer. Till slut gick polisen in i "Borgen" och förde bort ockupanterna. I det ögonblicket förändrades Salka Sandéns självbild. Hon hade gått i en skola som fostrat henne och kamraterna att icke-våld var fint och att pacifism var något eftersträvansvärt.
- Men när polisen attackerade oss upplevde jag att jag radikaliserades. Jag kände att jag måste försvara mig, oss. Tidigare tänkte jag att poliserna också är människor, att de har barn och så. Men nu fylldes jag av en stark vrede.
- Makthavarna som lät polisen storma "vårt" hus i Malmö och and-ra ockuperade fastigheter runt om i Sverige förstod inte att de skapade en generation av unga med ett starkt hat till samhället.
Efter husockupationens hastiga slut flyttade Salka Sandén till Göteborg. Där engagerade hon sig i den framväxande så kallade autonoma rörelsen. Hon var med i Syndikalistiska ungdomsförbundet och Antifascistisk aktion (Afa).
- Alla i den här rörelsen var drivande personer. Det fanns inga ledare och ingen svans som bara hängde på. Något som ibland hävdas i debatten.
En del grupper i den autonoma rörelsen var öppna, andra mer slutna. Men alla var ute på gatorna och agiterade, och besökte skolor för att väcka opinion. Man tog kontakt med fastighetsägare och påtalade att de hyrde ut lokaler till nazistiska grupper, slogs med högerextremister och drog sig inte för att använda våld om det behövdes.
- Vi inom den autonoma rörelsen förespråkade aldrig våld i första hand, särskilt inte mot oskyldiga människor. Men när samhället inte förmådde - eller ville - ingripa mot nazistiska och rasistiska organisationer kunde vi inte vara passiva.
- Fast i grunden var den autonoma rörelsen en social rörelse som med agitation i skolor och på torg ville få folk att vakna, att de skulle ta makten över sina egna liv. Vi var inga terrorister, även om man i medierna ibland drog paralleller till Röda Brigaderna i Italien och Röda Arméfraktionen i Tyskland.
Men den autonoma rörelsen har inte dragit sig för att använda våld. Kravallerna i Göteborg i samband EU-toppmötet 2001 är ett exempel. Då vandaliserades flera affärer och bankkontor längs Avenyn.
Salka Sandén vill inte gärna berätta om huruvida hon själv deltagit i några olagliga och våldsamma aktioner, och i så fall vilka.
När kan man använda våld i sin politiska kamp?
- I kampen mot fascisterna. Utan oss hade nazisterna varit ännu starkare än de är i dag. Det var vi som tog upp kampen när politiker och polisen inte gjorde något.
Tänkte du aldrig på att människor utsattes för fara eller att egendom förstördes under era aktioner?
- Självklart undvek vi att skada oskyldiga så långt det gick. Men våra aktioner måste ses i sitt sammanhang, ingen var den andra lik.
Salka Sandén berättar om när rasister den 9 oktober 1993 skulle hålla ett möte på Götaplatsen i centrala Göteborg. Polisen hade spärrat av området. Då krossade motdemonstranterna, som hon tillhörde, fönster till butiker, kaféer och restauranger längs Avenyn i närheten.
- Vi betraktade småföretagarna, de som ägde de här ställena och var en inflytelserik grupp, som ett redskap. För att undvika ytterligare förstörelse av sin egendom hoppades vi att de skulle pressa politiker och poliser så att rasisterna försvann från centrala Göteborg. Vi hade ju inte makten att göra det själva.
Tycker du att ni lyckades?
- Jo, efter det här fick nazister och rasister inte längre stå på Götaplatsen och demonstrera.
Varför tror du att unga söker sig till extrema rörelser?
- Att ta steget från ungdomen till vuxenvärlden är svårt. Man ska hitta en ny identitet, ett nytt sätt att vara. Den autonoma rörelsen är attraktiv för grupper som inte gynnas av att leva under kapitalismen, som bygger på att en del människor gynnas medan andra missgynnas.
Hur lever du i dag?
- Jag bor i Stockholm och är växttekniker, sköter om blommor och växter på olika arbetsplatser. Jag är inte aktiv på samma sätt som förr, är kanske inte lika ilsken. Men jag är medlem i syndikalisterna och har kvar mina politiska åsikter.
Tycker du att det är okej att ta till våld?
- Frågan är fel ställd. Handlar det om självförsvar, om att oprovocerad använda våld, om att skydda sig mot nazister? Verkligheten är inte svart-vit.