- Jag är förvånad över hur pass bra det har gått, och över hur bra jag trots allt har mått, säger Malena. Min bild var att det skulle vara mycket, mycket värre. Ibland skojar jag om att jag "haft en släng av cancer", för det är så det känns, även om jag vet att risken för återfall finns.
Det är lite trångt i det lilla huset i södra Stockholm där familjen Orstadius bor. Men Malena och maken Hans har byggt om för att alla barnen ska få eget rum, nu när de blivit lite större. Trillingarna - två killar och en tjej - är nio år, deras storebror är tio. Den äldste storebrodern är 21 och har flyttat hemifrån.
Det var förra sommaren som Malena kände att något liksom tryckte mot tarmen. Hon hade också smärtor ibland när hon satt ner. Gynekologen kände en cysta, och Malena skickades på ultraljud.
- Läkaren sa att det måste bli en bukoperation, att jag hade en åtta centimeter stor cysta. Jag frågade om den var godartad, han svarade "det vet man inte".
Malena tänkte direkt att det kunde vara cancer. Men hon hade mest oroat sig för att ha tarmcancer, och tyckte att det hade varit värre än en eventuell underlivscancer. Förvirrad stod hon utanför läkarhuset vid Odenplan i Stockholm, medan tankarna snurrade. Hon ringde upp sin gynekolog och fick en ny tid några dagar senare. "Jobbar du?" frågade gynekologen förvånat när hon kom dit.
- Ingen hade ju sagt något annat, och jag kände mig inte sjuk. Men nu fick jag en akutremiss till sjukhus. När jag väl kom in dit blev det en himla fart.
Efter operationen kom läkarna in och berättade att det varit så mycket tumörvävnad att de inte kunnat se ordentligt. De hade tagit bort allt, äggstockar, äggledare och livmoder. Malena tyckte inte att det var så farligt, säger hon, tumören var ju borta. Fast när de sa att hon måste få cellgiftsbehandling blev hon ledsen.
- Men chockreaktionen kom aldrig. Alla verkade vänta på den. "Du kommer att få en stark känsloreaktion." Jag kände mig väldigt väl omhändertagen på sjukhuset, jag fick eget rum så att Hans kunde sova över. Läkaren kom in flera gånger och frågade hur jag mådde, hon var orolig för mitt psyke.
För Malena har det varit viktigt att inte göra sjukdomen till en hemlighet, varken i familjen eller för andra. Hon har skämtat om cancern och om att hon tappat håret.
- Jag har tänkt igenom de positiva saker som finns med att tappa håret: man behöver inte klippa sig, man gör inte av med något schampo, och man slipper hårlöss, det har gått i skolan flera gånger under året.
En del tar illa vid sig när Malena skämtar om sjukdomen, "så får du inte säga". Men för henne känns det självklart, vardagligt.
- Jag brukar skoja med barnen och deras kompisar, "kan jag gå ut så här, eller måste jag borsta håret först?" Kompisarna vande sig vid att komma in och prata med mig även då jag låg i sängen, när jag var dålig efter behandlingarna.
När Malena hastigt lades in på sjukhuset gick allt så snabbt, men Hans berättade för barnen vad som hänt. Senare har Malena berättat vidare, hon har förklarat vad cancer är och visat på bilder av kroppen var hennes sjukdom sitter.
- Jag har alltid svarat på deras frågor, men har samtidigt inte velat pådyvla dem en massa saker. Jag är rädd för att pracka på dem information som de inte vill ha. Det där beror mycket på åldern, och på hur de är som personer. Jag har talat med dem var och en för sig, frågat efter deras känslor. Tioåringen har varit bekymrad, vi har talat lite extra mycket.
Barnen har frågat om Malena kan dö av sjukdomen.
- Jag har svarat som det är, att jag kan dö av det här, men att jag inte tror att jag kommer att göra det.
Trillingarnas lärare har berättat att hon tycker att barnen verkar ha tagit sjukdomen naturligt, och att de kunnat tala avspänt om det med andra barn. Men man vet ju aldrig precis vad de känner och tänker, säger Malena. Att hon själv mått någorlunda bra hela tiden har förstås varit positivt också för barnen.
- Jag har inte sett sjuk ut, och har för det mesta varit pigg. Jag har naturligtvis inte varit sprudlande glad hela tiden, men sammantaget tror jag faktiskt att jag snarare varit gladare än vanligt. Det låter kanske konstigt, och jag vet inte riktigt varför. Jag förnekar inte verkligheten, det är en fruktansvärd sjukdom. Men när jag har kommit igen mellan behandlingarna har jag känt sådan livsglädje. Det var en så stor lättnad att må bra igen. Plötsligt uppskattade jag en sådan sak som att höra ungarna bråka med varandra ... Jag vet att det låter klyschigt, men jag upplevde livet på ett annat och starkare sätt.
Vad gjorde man innan nätet fanns? undrar Malena. Hon har velat ta reda på allt, hon kan inte låta bli, och har sökt mycket på internet.
Inför cellgiftsbehandlingarna var hon beredd på det värsta. Det mesta hon läste var väldigt negativt, mer negativt än det hon själv upplevde.
- Jag förstår att behandlingen är väldigt jobbig för många. Jag hittade en enda tjej som liksom jag inte hade tyckt att det var lika illa som hon hade trott. Jag hade behövt läsa lite fler positiva berättelser.
- Men visst var det jobbigt. Den första dagen efter behandlingen mådde jag inte dåligt, men andra dagen fick jag metallsmak i munnen, myrkrypningar och ryckningar i benen. Det kändes också som att jag inte var riktigt med, som att jag var i en bubbla. Det var obehagligt. Men på åttonde dagen mådde jag jättebra, var nästan lite speedad. Livslusten återvände och jag började tänka framåt, ville göra saker. Jag glömde fort.
Inför undersökningen efter den sista behandlingen var både Malena och Hans oroliga. Lättnaden när de fick veta att det inte behövdes fler behandlingsomgångar var enorm, berättar Malena. Men hon tänker ibland på hur det skulle bli om sjukdomen kom igen.
- Från början var jag bara inställd på att jag skulle igenom. Mot slutet började jag tänka mer på återfall, på att man kanske inte har lika mycket kraft då - man tycker att man varit så duktig som klarat av det.
Att det gått så bra som det gjort, och att den starka känsloreaktionen uteblivit, tror Malena beror mycket på allt stöd från familj, vänner, arbetskamrater och chefer, hon har känt sig "omhuldad". Men också på hennes egen inställning - som kommer både från hennes grundpersonlighet och hennes erfarenheter.
- Jag hade, och har, en känsla av att jag uppnått mina mål i livet: en fin familj och ett litet hus. Jag har inte känt någon stark rädsla för att lämna det jag har, jag är så lycklig över det liv jag fått. Resten av livet känns bara som en bonus. Jag tänkte på min kompis som dött i en hjärntumör, precis innan jag blev sjuk, och lämnat två mycket små barn. Mina barn skulle i alla fall komma ihåg mig, om det skulle hända.
- Även när jag mådde som sämst tyckte jag att det var jätteskönt när barnen var hemma, skönt att höra deras glada röster, skönt att delta i vardagslivet. Jag hatar när det är tyst hemma. Barnen har verkligen hjälpt mig.