Vården har blivit allt bättre på att hjälpa människor med depression. Men, liksom många olika psykiska åkommor, så diagnostiseras depression utifrån ett antal symtomkriterier. Nu visar studier att kön spelar en stor roll för vilka symtom som utvecklas och hur patienten uttrycker dem.
– Vi har märkt att män ofta reagerar på ett annat sätt när de faller ned i depression, säger forskaren och läkaren Arja Lehti, som i oktober förra året disputerade vid Umeå universitet.
I sin avhandling har hon tittat närmare på hur svenska män och män från olika subkulturer reagerar på psykisk ohälsa.
– Och det är nog lite så att ”boys don’t cry” – fortfarande.
Avhandlingen visar att i den mån män alls söker hjälp, så både uttrycker de sig annorlunda och reagerar annorlunda vid samtal, än kvinnor.
En del av orsaken ligger i hur männen blir bemötta i vården men också vad personalen anser att symtomen på depression är.
– Många män har till exempel ryggvärk eller andra fysiska problem och blir snarare arga och irriterade än orkeslösa och inåtvända. Att gå ut och festa och använda alkohol kan vara ett sätt att döva sin ångest i stället för att ta kontakt med vården – tills de blir sjuka på något annat sätt, säger Arja Lehti.
Vården kan i sin tur lätt missa männens depression när de väl kommer dit. Läkare och sjuksköterskor utgår ofta från hur kvinnor reagerar vid psykisk ohälsa.
– Därför är det viktigt att be mannen berätta om vad han gör och inte bara hur han känner sig.
Eftersom risken för självmord ökar ju längre en depression pågår är det viktigt att fånga upp männen och motivera dem till behandling. Av de personer som begår självmord är männen i klar majoritet. Ändå har den medicinska forskningen inom depression under en lång tid uteslutit männen.
Wolfgang Rutz, numera professor i socialpsykiatri i Tyskland och pensionerad svensk psykiater, har arbetat fram en speciell mall, ”The Gotland male depression scale”, som visar hur man kan känna igen depression hos män.
– Många män som mår dåligt antar ofta ett psykopatbeteende i stället för att bara ligga hemma och stirra i väggen. De blir aggressiva och utåtagerande, dricker för mycket, saknar impulskontroll och blir så otrevliga att ingen vill ha med dem att göra. Men till skillnad mot riktig psykopati, som är en tidig störning, har det destruktiva beteendet inte alltid funnits, utan mannen har plötsligt ändrat sig.
Det är vanligt att det är en ledsen fru, en desperat exflickvän, en åldrande mor eller oroliga vuxna barn som ringer och söker hjälp å mannens vägnar. Alla berättar samma historia: Han är inte sig själv. Och det handlar om alldeles vanliga män som har eller har haft familj och barn – ja, normala relationer – arbete och hus och vänner.
– När de inte fångas upp av vården valsar de runt i missbruksvård, hos sociala myndigheter, hos polisen och kronofogden och orsakar skador vart de än kommer. Jag är tämligen säker på att en stor del av allt våld och familjevåld har sin upprinnelse i obehandlade depressioner, säger Wolfgang Rutz.
Hur har det blivit så här?
– Dels har det med den orimliga mansbilden att göra, dels finns det biologiska kopplingar. Det är fortfarande så att en man ska vara stark och inte be om hjälp. Samtidigt kräver samhället runt omkring oss något helt annat.
För att klara av dagens krav med både familj, vänner och arbete måste man kunna nätverka. I det ingår att be om hjälp.
Biologiskt skiljer sig män och kvinnors reaktion åt på grund av könshormonerna. När människor utsetts för psykisk press ökar hormonet kortisol i våra kroppar. Det i sin tur påverkar testosteronet – hos båda könen – som också ökar. Men hos män ökar testosteronet mycket mer (eftersom de har högre nivåer av detta från början) och det gör dem aggressiva, utåtagerande och benägna att ta risker inom livets alla områden.
Men, påpekar Wolfgang Rutz, det här aggressiva beteendet kan man också se hos unga deprimerade kvinnor. Därför är det sannolikt så att miljön spelar en stor roll. Kvinnor lever i dag på ett sätt som män var ensamma om förut.
– En orsak till att kvinnor klarar sig bättre verkar paradoxalt nog vara deras större ansvar för barn, familj och relationer. Kärleken de får tillbaka och att betyda något för en annan individ verkar vara en skyddsfaktor. När jobb och andra relationer går åt skogen har de åtminstone familjen kvar.
Arja Lehti kommer fram till liknande slutsatser i sin forskning.
– Mansrollen spelar en stor roll. Vi måste våga erkänna det och hitta ett sätt att nå fram till männen.
I hennes studie hade många av de män som sökt vård uppvisat ett utåtagerande beteende, men så småningom diagnostiserats som deprimerade. Det var män som mist sin naturliga position i och med en flykt till ett annat land eller i och med att de blivit av med jobbet. Wolfgang Rutz bekräftar hennes iakttagelser.
– Männen i min studie levde i miljöer där infrastruktur och levnadssätt snabbt ändrats. Till exempel att den bransch de jobbat inom ett halvt liv plötsligt inte fanns kvar. Eftersom arbetet, inte familjen, utgjort identiteten upplevde de att de förlorat allt och reagerade med vrede. För en man får inte vara ett offer.