Egentligen borde gamla människor inte få finnas till. De är ju tärande och tillför inte något värdefullt till vårt moderna samhälle. Åldringar är bara sjuka, håller inte tätt och kan inte äta själva – och så kan de vara ganska fula.
Ingen skulle våga säga något sådant öppet, det skulle väcka ett ramaskri.
– Men är det inte så vi ser på gamla? I dag ska alla vara unga, vackra och starka. I den bilden passar inte gamla män och kvinnor in, utan blir till några vi inte vill veta av. De påminner kanske också om vår egen skörhet och dödlighet, säger Sara Beischer.
Inom kort kommer hennes debutroman ”Jag ska egentligen inte jobba här” ut. Boken handlar om nittonåriga Moa som vill bli skådespelare och i väntan på att karriären ska ta fart arbetar på ett äldreboende.
Där ställs hon inför död, äckliga kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. Till att börja med bryr sig inte Moa om de äldre män och kvinnor hon tar hand om. Men mot sin vilja blir hon mer och mer engagerad i gamlingarna på äldreboendet.
– Min bok är en hyllning till alla fantastiska kvinnor– det är ju nästan bara kvinnor inom äldrevården – som trots usel lön och ständig stress gör ett enormt arbete. Men också till alla gamla som borde ha rätt till ett anständigt liv på ålderns höst, förklarar Sara Beischer.
Nitton år gammal flyttade hon till Stockholm för att försöka förverkliga sina egna skådespelardrömmar. För att få pengar till mat och hyra letade hon efter ett arbete och hamnade på äldreboendet.
– Jag tänkte att gamla verkade gulliga och att det skulle kunna vara ett trevligt jobb. Min första chef berättade att det bara krävdes ”lite sunt bondförnuft” för att klara arbetsuppgifterna, och så frågade hon om jag var känslig för ”intimvård”.
Sara Beischer ville gärna ha jobbet och svarade att det inte skulle bli några problem. Så fick hon ta bort bajsrester som någon kletat in i håret, byta nerkissade lakan och tvätta en gammal man som ville att hon skulle göra rent hans könsorgan länge.
– Först blev jag rädd för de gamla. Dementa människor kan göra en del obehagliga saker. Jag blev också rädd för att inte räcka till. Jag hade ju ingen som helst utbildning och visste inte vad jag skulle göra om någon slutade andas på grund av slem i halsen.
Även döden skrämde Sara Beischer. Hon hade aldrig tidigare sett en död människa och nu skulle hon tvätta en nyss avliden åldring, klä på rena kläder och göra fint i rummet innan de anhöriga skulle komma. Döden kan lukta illa och är inte alltid vacker.
– Inom äldrevården talas det sällan om döden trots att den ständigt är påtaglig och närvarande. Det finns även de som jobbat länge som helst undviker att vaka hos någon som ska dö, men det är inget man pratar om. När någon avlidit öppnar man nästan alltid fönstret för att släppa ut ”anden”, men inte heller det talar man högt om.
Sara Beischer har under nio år periodvis vikarierat som vårdbiträde på demensboenden, äldreboenden, servicehus och inom den kommunala hemtjänsten. Romanen bygger delvis på de erfarenheterna.
De gamla i dag tillhör en tacksam generation, säger hon. Det kan räcka med att smörja in fötterna för att deras dag ska få en guldkant.
Under hösten har Dagens Nyheter berättat om att flera gamla blivit vanvårdade på äldreboenden ägda av det privata företaget Carema Care. Avslöjandena har upprört många och lett till en intensiv debatt.
– Jag är emot utförsäljningar av kommunal äldrevård, emot privatiseringarna. Det är bra att man lyfter fram dessa vårdskandaler som riktar fokus mot hur det fungerar i verkligheten. Det som hänt inom Carema är upprörande, men inte förvånande. Företag drivs oftast med syftet att gå med vinst och det är inte första gången som någon gör oetiska affärer i Sverige.
Men Sara Beischer tycker ändå att debatten om äldrevården är för enkelspårig. Hon menar att frågan om äldrevården är komplex, det handlar inte bara om hur länge en gammal människa får ligga med en våt blöja.
– Vårdskandalerna är ju ett resultat av vårt samhälle och vår kultur. Vissa ser skandalerna som isolerade företeelser och inte som tecken på ett systemfel. Men räcker det med att en gamling inte dör med avföring i håret, och inte svälter ihjäl, för att omsorgen ska anses som god? Nu finns en risk för att all vård som är bättre än vårdskandalerna accepteras– trots att den egentligen borde betraktas som dålig.
God vård och omsorg måste definieras och konkretiseras, menar Sara Beischer. Är det verkligen en bra omsorg att ha en torr blöja, men inte ha någon att hålla i handen när oron och ångsten blir för stor? Politikerna talar med vackra ord om hur viktig vården av de äldre är – men hon betvivlar att de har viljan och förmågan att genomföra de stora förändringar som krävs. Det kostar mycket pengar.
Sara Beischer återkommer till att gamla och skröpliga människor inte passar in i bilden av den moderna, vackra, unga och starka människan. Det leder till att också de som arbetar med de ”icke-önskvärda” får låg status.
– Det är alltså inte bara låga löner och tuffa arbetsvillkor som bidrar till att arbete inom äldrevården har så dåligt rykte.
Sara Beischer har ändå mött många anställda som är engagerade i sitt yrke – trots den usla lönen, dåliga arbetsvillkor och en stor emotionell press.
– Det kan vara svårt att ta sin halvtimmeslunch när 90-åriga Karin måste gå på toaletten just då.
I somras när Sara Beischer vikarierade i hemtjänsten kom hon hem till en gammal man som precis lämnat sjukhuset där han hustru avlidit. Så fort Sara kommit innanför dörren slängde han sig i hennes famn och storgrät.
– Jag skulle se till att han fick sin medicin och det fick ta fem minuter enligt schemat. Sedan skulle jag jäkta vidare till nästa person. När jag lämnade den gamle mannen ensam i sin lägenhet kändes det tungt. Visst, han fick sin tillsyn ... men den mänskliga kontakten fanns det inte tid till.
Enligt Sara Beischer liknar äldrevården i dag en industriell verksamhet där produktivitet, effektivitet och snabbhet är ledorden.
– De ansvariga glömmer bort att det är människor vi arbetar med. Min fråga till äldreminister Maria Larsson är på vilket sätt man kan få gamla att bajsa på tid? Frågan kanske låter dum, men schemat för de anställda är ofta så tajt att de gamla tvingas klara av sina toalettbesök så snabbt som möjligt.
Skulle du vilja att dina egna föräldrar togs om hand på ett äldreboende när de inte orkar bo hemma?
– Jag har funderat en del över det. Vad är egentligen alternativet? Att ta hand om dem hemma? Nej, jag vet inte hur jag skulle göra. Vi blir allt äldre i Sverige och alla gamla som behöver mer och mer omsorg är en av våra allra viktigaste framtidsfrågor.