Det är ytterst ovanligt att barn lever helt utan kontakt med sina mammor. Men omkring 16.000 barn i Sverige saknar sina pappor, trots att dessa lever och är registrerade som fäder.
När en frånskild pappa vill träffa sitt barn - då anses det väldigt viktigt för barnet att detta umgänge verkligen blir av. Pappan kan stämma mamman om hon inte lämnar över barnet till honom. Hon kan tvingas att betala flera tusen kronor i vite för varje gång hon vägrar att samarbeta. Barnet kan i värsta fall bli hämtat av polisen för att umgås med pappan. Och vid långvarigt umgängessabotage kan en domstol till och med flytta över vårdnaden från mamman till pappan.
Men när ett barn vill träffa sin frånvarande pappa - då tycks umgänget inte alls vara lika viktigt. Varken kvinnan eller barnet kan stämma mannen om han håller sig undan; ingen domstol har hittills tvingat en man att ta sitt sociala ansvar som pappa.
Den som dumpar sin bil eller låter bli att betala skatt blir jagad och tvingad att göra rätt för sig. Men den som struntar i sitt barn riskerar ingenting.
- Bakom den rättsliga retoriken om barnets rätt till båda föräldrarna finns ett ekande tomrum på det här området, säger Anna Singer, forskare i familjerätt och lektor i juridik vid Uppsala universitet.
Hon har tidigare arbetat som jurist vid Bris (Barnens rätt i samhället), och dit ringde många barn som längtade efter sin pappa.
- Lagen skyddar de vuxnas intressen bättre än barnens, säger hon. Jag tycker att om en pappa ska kunna stämma barnets mamma för umgängessabotage - då borde rimligen ett barn ha möjlighet att stämma sin pappa för umgängesvägran. Och om någon ska hämtas av polis är det väl pappan!
Men lagen innehåller faktiskt en hittills outforskad möjlighet. Så här står det i paragraf 15a i det sjätte kapitlet av föräldrabalken:
"Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. Om umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden."
Nu tillkom inte den sista meningen i denna paragraf med tanke på barn som har tappat kontakten med en förälder; orden "någon annan" syftar inte i första hand på barnet, utan på släktingar eller andra vuxna som har spelat en viktig roll i barnets liv. Och än så länge har ingen umgängesvägrande pappa blivit dragen inför domstol med hjälp av denna lag.
- Men jag ser inget som hindrar att barnet och mamman med hänvisning till just denna paragraf vänder sig till kommunens socialnämnd, som i sin tur stämmer den frånvarande pappan. Någon borde försöka! säger Anna Singer.
Nu är det ju så att påtvingat umgänge sällan blir lyckat. Ett barn har knappast någon glädje av att träffa en ointresserad pappa.
Men många frånvarande fäder bär trots allt på ett frö till ett gott faderskap. Hos vissa är det överlagrat av dåligt självförtroende eller gammaldags värderingar om vilken roll en man bör ha efter en skilsmässa, hos andra ligger det begravt i bitterhet eller ångest över kärlekens svek eller separationens plåga.
Men fröet finns där. Och om förutsättningarna blir de rätta - då kan det gro.
- Jag menar inte att man ska piska in de frånvarande fäderna i barnens liv, säger Anna Singer. Men om vi ger barnet en möjlighet att få samhällets stöd för sin önskan att få umgås med pappan - då kan pappan få sig en nyttig tankeställare, och kanske vaknar han upp!
Anna Singers reflektioner i denna artikel har hittills gällt dagens situation, i vilken det i sista hand är domstolars sak att avgöra föräldrars tvister om barn. Men egentligen tycker hon att alla rättsliga tvister om barn borde avskaffas, för varje konflikt som drivs till domstol fördjupas.
- Ett barn borde aldrig få användas som vapen och aldrig hämtas av polis, säger hon. Föräldrar som skiljer sig och inte kan komma överens om barnen borde i stället få professionell hjälp för att lösa sin inbördes konflikt och lära sig att samarbeta.
Anna Singer har tillsammans med rättssociologen Annika Rejmer utarbetat en alternativ modell för samhällets hantering av vårdnadstvister. DN beskrev modellen på Insidan för drygt ett år sedan.
Den bygger på att en ny myndighet, förslagsvis med namnet Byrån för barn bästa, inrättas i varje kommun. Dit ska alla föräldrar som strider om barnen hänvisas, och där får de kostnadsfri hjälp.
Byrån utser genast en god man för barnen med uppgift att bevaka deras intressen under kristiden. Mannen och kvinnan får komma till var sin psykoterapeut för att bearbeta de svåra känslorna. Dessa samtal äger rum minst en gång i veckan och kan vid behov pågå i många månader. Konfliktens kärna vaskas fram - den gäller oftast inte barnen - och de forna älskande får professionell hjälp att förhandla med varandra och lösa konflikten.
När både mannen och kvinnan har återfått balansen och börjat fokusera på vad som är bäst för barnen vidtar en serie samtal om hur de ska ha det i framtiden. Föräldrarna är med, liksom de två terapeuterna och barnens gode man. Barnen själva får också komma till tals.
Gruppens arbete kan pågå i flera månader, och mannen och kvinnan kan parallellt få den psykoterapi de behöver. När gruppen har kommit fram till ett gemensamt beslut skriver föräldrarna under ett juridiskt gällande avtal om hur barnen ska ha det. Avtalet kan sedan omprövas med jämna mellanrum.
I fall där de fem i gruppen inte kan komma överens avgörs det hela genom omröstning. Om en förälder känner sig överkörd kan han eller hon begära överprövning i domstol. Men bara om någons rätt har kränkts i juridisk mening kan domstolen riva upp gruppens majoritetsbeslut.
- Jag tror att de allra flesta av de par som med dagens system hamnar i rättsliga vårdnadstvister skulle komma överens om barnen och lära sig att samarbeta om de fick detta rejäla stöd. Alla föräldrar har en grundläggande vilja att göra vad som är bäst för barnen, och denna goda vilja lyfts fram med denna modell, säger Anna Singer.
Hon tror att modellen skulle fungera bra även i fall där den ena föräldern i samband med separationen också har gjort slut med sina barn. Han eller hon skulle få en officiell kallelse att vid vite infinna sig till samtalen på Byrån för barns bästa.
- Jag tror att de flesta skulle komma, säger Anna Singer, för en sådan kallelse utgör en stark signal. Samhället understryker att varje förälder har ett socialt ansvar för sitt barn. Och efter några samtal skulle det vara svårt även för den mest förhärdade smitare att bortse från det uppenbara: båda föräldrarna är livsviktiga och behövs i barnens liv.