Landets förskolor anpassar sig till föräldrar som vill jobba hur mycket som helst - och när som helst. Där styr arbetslivets villkor, inte barnens behov. Den bilden ger pedagogen, föreläsaren och eldsjälen Anna Barsotti.
- På förskolorna handlar det ofta mycket om omsorg. Många barn berövas möjligheterna att utveckla sina olika förmågor. Lika tragiskt är att många pedagoger verkligen vill förändra sitt arbete, men att de som bestämmer inte tycks ha barnens bästa för ögonen.
Anna Barsotti arbetar sedan många år för barn i olika sammanhang. Hon brinner för den pedagogiska filosofi som växt fram i den italienska staden Reggio Emilias kommunala förskolor. Hon tror på barnen, på deras inneboende möjligheter.
- Jag har sett många exempel på vad som händer om barns skaparkrafter släpps fria. Vi borde lyfta fram varje enskilt barn och dess specifika förmågor, men i dag saknas tid till detta på de flesta förskolor och skolor.
- Alla barn - och därmed alla människor - föds rikt begåvade. De har en stark drivkraft att utforska världen, men vuxna kväver ofta den kraften i stället för att stödja den.
"Ett barn har hundra språk, men berövas nittionio av dem." Så drastiskt uttryckte sig Loris Malaguzzi, under många år chef för de kommunala förskolorna i Reggio Emilia och den som lade grunden till den verksamhet som fortfarande lever och utvecklas där.
Gränsöverskridande är en ledstjärna. På förskolorna kombineras avancerat teoretiskt arbete med en levande praktik; lek och arbete, verklighet och fantasi - många olika uttryck används. Ett mål är att motverka mediernas dominerande bildflöde genom att stötta barnens alla uttrycksmöjligheter. På varje förskola finns därför en egen bildlärare och en egen ateljé.
Många runt om i världen har inspirerats av Loris Malaguzzi och hans tankar om hur vi på bästa sätt ska möta barnen och en av dem är alltså Anna Barsotti. I mitten av 1960-talet hade hon läst klart till psykolog, men fick inget jobb i det yrke hon utbildat sig för. I stället blev hon föreståndare på ett daghem och där upptäckte hon snart hur ett förebyggande arbete kunde hjälpa barn att utvecklas.
När hennes dotter var nyfödd fick familjen besök av en italiensk fotograf som berättade om Reggio Emilia. Under några år växte hennes ord inom Anna - och 1978 åkte hon dit tillsammans med bildläraren Karin Wallin för att på plats bilda sig en uppfattning om verksamheten.
- Jag slogs direkt av med vilken medvetenhet man arbetade. Det gav mig hopp. Synen på alla barn var så positiv, olikheter sågs som ett värde och inte som ett problem. Verksamheten är utforskande och bygger på delaktighet. Först och främst barnens, men även föräldrarnas, politikernas och övriga samhällsmedborgares. Skolan och förskolan uppfattas verkligen som allas angelägenhet.
Väl hemma i Sverige tog Anna Barsotti och Karin Wallin kontakt med Moderna museet i Stockholm. Resultatet blev en stor utställning som 1981 lockade många besökare. De gav också ut en bok om pedagogikens grundtankar och samma år spelade Anna Barsottis make Carlo in en film som berättade om förskolorna i Reggio Emilia.
Anna Barsotti gick själv ett år på daghem innan hon började skolan. Hon minns att alla skulle göra samma aktiviteter - och samtidigt. Barnen fick rätta sig efter det utbud som fanns.
- Varje människa har en förmåga att växa, att utvecklas. Redan första gången jag besökte Reggio Emilia märkte jag att personalen försökte se till varje barns unika förmågor. De försökte få barnen att inse att vi kan lära oss något av alla människor.
Anna Barsotti menar att vi måste se till varje barns alldeles särskilda behov, men lika viktigt är alltså att betona gruppen och det solidariska lärandet. Att barn ska utvecklas i sin egen takt innebär inte heller att de ska få göra precis som de vill precis när som helst. Hon värjer sig mot uppfattningen om barnens "naturliga kreativitet" och att om vi släpper loss den blir allt gott.
- Barn bör aldrig lämnas helt i fred, medvetna vuxna måste alltid finnas med i bilden. De måste stå för inriktningen i arbetet, för vilka värden man arbetar efter. Det handlar inte om att proppa barnen fulla med nya språk och "vuxna" kunskaper.
Bland förskolepedagoger och andra lärare som Anna Barsotti möter märker hon ett stort sug efter nya tankar och nya sätt att möta barn på. Men organisationen talar ofta ett omsorgsspråk, säger hon.
- Diskussionen rör om man måste ha öppet mellan sju och sju för att föräldrarna ska kunna klara sina arbeten och om budgetmålen är uppfyllda. De som bestämmer har sällan ett barnperspektiv.
Samhället förändras i dag mycket snabbt och det krävs nya färdigheter för att kunna klara sig, påpekar Anna Barsotti. Därför kommer det i framtiden inte längre att vara lika viktigt att lära ut fakta och detaljkunskaper.
- I stället handlar det om att barn och unga måste kunna lita till sin egen omdömesförmåga och få verktyg att välja i det enorma informationsutbud som flödar över oss. Förmågan att lära sig något blir viktigare än själva detaljkunskaperna. Men medierna och politikerna har ofta en ensidig fokusering på bara baskunskaper.
Anna Barsotti tror inte att vi någonsin kommer att avskaffa skolan, men har sin uppfattning klar:
- Vi måste få en ny syn på lärarrollen. Det handlar inte om att vara den som kan eller vet allting. I stället måste lärarna vara mer inriktade på att uppmuntra och att lära tillsammans med barnen, det innebär mer lyssnande och mindre av ensidigt kunskapsförmedlande. Vi måste också förstå hur barn lär sig.
- Inför skolstarten har många barn ont i magen eller huvudet. De känner sig stressade över att behöva leva upp till normer och krav som gäller för alla i klassen eller över att bli retade eller mobbade. Om vi verkligen såg varje barn skulle de inte behöva uppleva denna oro.