Begreppet ”velourpappa” myntades någon gång under sent 1970-tal.
– Jag vet inte exakt när. Men redan från början användes det nedsättande, som ett sätt att beteckna att män blivit för feminina, säger forskaren Helena Hill som skrivit en doktorsavhandling om mansrörelsen under 1970- och 80-talet.
Velourpappabegreppet användes mycket i debatten i början av 1980-talet.
Bland annat gick psykologer in och kritiserade de nya mjuka männen, och hävdade att mammor och pappor bör ha olika roller, där mamman är viktigast under de första åren.
– Ordet har en lite löjlig klang, och än i dag är män rädda för att kallas velourpappor. ”Jag är gärna hemma med barnen, men någon velourpappa är jag inte.” Rädslan handlar om att vara omanlig. I dag är det mindre dramatiskt att överskrida könsgränser, men jag tror att många män vill visa att de både kan ta hand om barn och vara manliga, säger Helena Hill.
Enligt Nationalencyklopedin är en velourpappa ”en (alltför) mjuk och förstående pappa”.