I två artiklar har Insidan berättat om Jonas, som tvångsomhändertogs av socialtjänsten i Östersund strax innan han fyllde 15. Bakgrunden var att Jonas under lång tid inte gått till skolan, och att han inte skötte sin diabetes. Hans mamma kunde inte upprätthålla vardagsrutiner och ge honom den omsorg han behövde, menade socialtjänsten.
Ett par månader efter omhändertagandet fick Jonas efter en psykiatrisk utredning diagnosen Aspergers syndrom, som hans mamma misstänkt en tid.
När Jonas omhändertogs hade det redan påbörjats en neuropsykiatrisk utredning i Östersund. Jonas problem hade funnits under lång tid. Varför kunde inte socialtjänsten avvakta den påbörjade utredningen som kanske skulle kunna påvisa Jonas grundproblematik?
– Det gick inte att vänta på grund av situationen med hans diabetes, svarar Marika Sahlin, chef för enheten för barn och unga vid socialtjänsten. Det var huvudskälet, utifrån anmälningar som kommit in från sjukvården.
Men i socialtjänstens utredning eller andra handlingar finns inga sådana anmälningar. Det framgår inte heller av bedömningen i utredningen att en akut oro för diabetesen var huvudskälet till det föreslagna tvångsomhändertagandet?
Förvaltningschef Dan Osterling och Marika Sahlin framför då i stället att det var Jonas sammantagna situation, med flerårig skolfrånvaro, allvarlig oro i sjukvården för hans hälsotillstånd, och hans mammas oförmåga att ge honom det han behövde, som gjorde att han utsattes för allvarlig fara. Därför kunde man inte avvakta.
– Det hade gjorts olika försök att få till en mer normal tillvaro för Jonas. När det inte gick, måste man gå in och bryta situationen och se till att det blir en normal dygnsrytm, skolgång med mera. Och efter omhändertagandet, i en strukturerad miljö, gjorde Jonas stora framsteg på flera områden, säger Marika Sahlin.
Jonas problem med bland annat skolgång och dygnsrytm är vanliga vid Aspergers syndrom. Men innan Jonas omhändertogs visste ingen att han hade syndromet. Jonas och hans mamma, som sökt mycket hjälp, hade aldrig fått stöd och insatser från kommunen utifrån den kunskapen. I den psykiatriska utredningen föreslås stöd i hemmet från habiliteringen, där kunskaper om funktionshindret finns, för att bland annat hjälpa Jonas till bättre rutiner – något hans mamma också efterfrågade.
På vilka grunder bedömde socialtjänsten att Jonas ändå måste vara fortsatt omhändertagen?
– Det var en bedömning som gjordes utifrån de samlade omständigheter som fanns, mer kan jag inte svara på det, säger Dan Osterling.
Under större delen av den tid som Jonas var omhändertagen, hade han hårda begränsningar i umgänget och telefonkontakten med sin mamma. Enligt Socialstyrelsen ska det finnas starka skäl för sådana begränsningar. Vilka var skälen i Jonas fall?
– Det fanns en oro för att han skulle gå tillbaka i utvecklingen, säger Marika Sahlin. Utifrån det vi sett tidigare, att han inte kunnat ha en struktur på dygnet. Diabetesen ingick i det här också. Enligt familjehemmet påverkades Jonas av umgänget med sin mamma, de sa att han blev orolig och mer inåtvänd i samband med umgänget.
Länsstyrelsen kritiserade socialnämnden i Östersund för bristande barnperspektiv. De hade bland annat inte ansträngt sig tillräckligt för att ta reda på vad Jonas själv tyckte och ville, de borde prövat fler vägar.
– Jonas ville inte ha kontakt med oss, säger Marika Sahlin. Det var olyckligt, vi gjorde massor av försök, men vi kan inte tvinga oss på ett barn eller en ungdom som inte vill träffa en socialsekreterare. Vi följde vården på annat sätt, genom kontakter med familjehemmet och skolan. Jag vill inte ifrågasätta hans egen uppfattning, om han säger att han inte mådde bra i familjehemmet. Men det vi fick höra från hans omgivning var att han verkade må bra.
Förändrade ni något i handläggningen efter kritiken?
– Det gjorde vi säkert, men det är en detaljfråga som jag inte kan svara på, säger Marika Sahlin. Men vi tar till oss sådan kritik. Vi gav inte upp att försöka få kontakt med Jonas.
Jonas var omhändertagen mellan 15 och 18 års ålder. Han överklagade besluten, skrev själv till länsrätten, han skrev dagboksanteckningar och brev som socialtjänsten fått tillgång till. Där beskriver han tydligt hur han vantrivs och längtar efter sin mamma och sitt hem. ”Jag är så jävla trött på att alla säger att jag mår bra, fast jag inte gör det” skriver han bland annat. I den psykiatriska utredningen beskriver han samma sak. Har socialtjänsten lyssnat tillräckligt på Jonas?
– Det där vägdes in i bedömningen. Men när ett barn är i en allvarlig situation, kan det vara så att man måste fatta beslut som gör att barnet inte känner sig lyssnat till, säger Marika Sahlin. Jag vill framhålla att fallet varit prövat i både länsrätt och kammarrätt, det är ju inte socialtjänsten som fattar besluten.
Enligt Jonas talade ingen med honom om Aspergers syndrom efter diagnosen. Hur såg socialtjänsten till att Jonas fick rätt information, stöd och insatser utifrån sitt funktionshinder medan han var omhändertagen?
– Vi hade försökt hitta en placering där han skulle få hjälp. Det hade säkert kunnat göras bättre, så är det ju alltid. Men det har funnits möjlighet till kontakt med psykolog och kurator, om han hade velat. Inte heller där kan man påtvinga en kontakt, men självklart är det socialtjänstens ansvar, säger Marika Sahlin.