Hat kan vara väldigt skrämmande. Vi kan bli rädda när vi uppfattar att andra hatar oss, och vi kan bli skrämda av vårt eget hat och av vad det kan få oss att göra. Därför kan det tyckas litet konstigt att vi är så benägna att hålla fast vid det. Det menar Åsa Nilsonne, psykiater och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet. Hon är dessutom terapeut och författare till både facklitteratur och kriminalromaner.
Vi träffas på hennes stamfik i Stockholms city dit hon går för att arbeta. Det ligger bara ett stenkast från lägenheten där hon bor tillsammans med sin familj. Längst inne i de mörka delarna av kaféet fäller hon upp sin dator och skriver kriminallitteratur i sällskap av sina hundar Zelda och Nemi.
– Jag tycker om att skriva med hundarna som sällskap eftersom de är så kravlösa. I alla fall när det gäller mitt skrivande, säger hon och lägger handen på Zelda.
En författare som skriver deckare måste kunna presentera motiv som läsaren finner trovärdiga. Ett som går hem hos de allra flesta är hat. Men Åsa Nilsonne tycker att det är alldeles för diffust och oprecist för att hon ska vilja använda det i sina böcker, ungefär som ondska.
Som terapeut har hon dock ofta kommit i kontakt med människor som lever med ett starkt hat till sig själva eller till andra. Ofta hamnar det i centrum under terapin, eftersom hat brukar få så stora konsekvenser i vardagen. Självhat leder till dålig självkänsla, nedstämdhet, skam och ibland till att man skadar sig själv. Hat till andra kan i värsta fall leda till en brottslig handling.
– Mitt jobb som terapeut handlar mycket om att lära patienten att anpassa intensiteten i sina känslor. Känslor ska ju hjälpa oss att leva våra liv, inte göra det svårare för oss, säger hon.
Men måste man inte ibland släppa loss sitt hat?
– Inte släppa loss i bemärkelsen agera. Däremot behöver vi uppleva hatet, lära känna det och acceptera det innan vi kan börja förändra det.
Dels riskerar hatet som sagt att leda till att vi skadar någon. I lindrigare fall kan det handla om att vi inte lyssnar på vad någon har att säga för att vi hatar den personen så starkt.
– Man kanske har svårt att visa någon man hatar den respekt som behövs för att man ska komma vidare i en konflikt. Det finns en myt om att en känsla som "släpps loss" sedan försvinner. I själva verket är det oftast precis tvärtom.
Många psykiatriska tillstånd karaktäriseras av starka svårstyrbara känslor. Men Åsa Nilsonne vill inte koppla just hat till några särskilda diagnoser. När terrordåden i Norge inträffade var det många som spekulerade i om den misstänkte gärningsmannen Anders Breivik var schizofren, autistisk eller empatistörd. Samtidigt vet vi att de mest fasansfulla våldsdåd kan begås av personer som inte har någon psykiatrisk diagnos.
– De flesta psykiskt sjuka begår inga våldsdåd. Det skulle inte förvåna mig om Breivik inte får någon diagnos.
Så vad kan Åsa Nilsonne som terapeut göra när hatet riktar sig mot samhället eller grupper av människor?
Som enskild individ kan man försöka göra sig uppmärksam på hur hjärnan kan spela oss ett spratt ibland, menar hon. Till exempel när vi tänker att alla politiker är korrumperade bara för att en har försökt sko sig, eller att alla journalister är sensationsmakare.
För att komma bort från det stereotypa tänkandet kan man exempelvis försöka påminna sig om de ärliga politiker som faktiskt finns, tycker Åsa Nilsonne. Då blir det svårare att tycka illa om gruppen.
Om hatet riktas mot någon sida av samhället som man har blivit illa behandlad av, gäller det först och främst att försöka reda ut om det är något som kan repareras. Om inte det fungerar, så kan det enda raka vara att försöka acceptera det som skett. I annat fall riskerar man att fastna i ett livslångt ältande som inte leder någonstans.
– Det handlar om att man behöver konstatera att just i det här fallet blev det som det blev, även om man önskat att det hade blivit ett annat utfall. Det betyder inte att man måste släppa sin eventuella övertygelse om att man har rätt.
Det är strategier som används i vad som kallas "mindfulness". Kortfattat kan man säga att det handlar om att träna sig på att vara närvarande i nuet.
– Det hjälper oss att leva med våra känslor, säger Åsa Nilsonne, som också är en av landets mest erfarna mindfulnesslärare.
Den som känner hat kan börja med att försöka uppmärksamma hur hatet känns, vad som fick det att uppstå, vilka tankar det leder till och vad som händer i kroppen. Bara genom att försöka besvara de här frågorna har man börjat distansera sig från hatet, menar Åsa Nilsonne.
– Jag observerar att jag hatar. Det är inte riktigt samma sak som att hata utan självreflektion. I det här läget har jag en större möjlighet att välja att inte agera ut hatet.
Att ha tankar och impulser som är kopplade till hat behöver alltså inte betyda att man låter sig eldas på eller styras av dem, menar Åsa Nilsonne.
Hat har nästan alltid sina rötter i det förflutna. Ju mer man vistas i tankar om det som har varit, desto lättare brukar det vara att hata. Mindfullness handlar om att träna sig på att vara i nuet. Man hjälper hjärnan att inte fastna i gamla invanda tanke- och känslomönster.
Men om någon verkligen är ute efter att förstöra för dig och motarbetar dig systematiskt, hur gör du då för att inte fastna i det?
På den frågan berättar Åsa Nilsonne en historia om två afrikanska män som hon passerade i en tunnelbanenedgång. När någon skrek en rasistisk kommentar efter dem valde de att inte ta åt sig utan att låta problemet stanna kvar där det hörde hemma, hos rasisten som skrek.
"Vad skrek han?", frågade en av männen den andre. "Inget att bry sig om, han var sjuk", svarade den andre med ett leende.