Medvetenheten om hur viktigt det är att sörja ordentligt har ökat rejält på senare år. Det tycker Per Arne Dahl, präst och en av Norges mest lästa kristna författare. Han var just i färd med att skriva en bok om sorgeprocesser när terrorattentaten i Oslo och på Utøya skakade om världen, fredagen den 22 juli 2011. Nu utkommer boken ”Något att hoppas på” (Libris) i en något omarbetad version som tar sin utgångspunkt i det efterföljande krisarbetet som han var inblandad i.
Den här medvetenheten har vuxit fram i Norden efter katastrofer som Estonia på nittiotalet och framför allt efter tsunamin på annandagen 2004, menar Per Arne Dahl, och berättar om ett barndomsminne då hans klasskamrat dog i en hjärntumör. Alla blev väldigt ledsna. Men i klassen fick de bara tala om det som hade hänt under en lektionstimme tillsammans med läraren. De fick inte komma till begravningen och inte prata med pojkens familj. Per Arne Dahl minns det som om hans kamrat skulle glömmas bort så fort som möjligt för att skolgången skulle kunna löpa på som om ingenting hade hänt.
– På 1960- och -70-talen fanns det i Sverige och Norge en strävan efter att vi skulle vara ”tappra”. Man kunde säga att livet innehöll bra och dåliga dagar och att det handlade om att kunna resa sig och gå vidare. Men den enda hjälp vi fick var att förtränga, att glömma kamraten som om ingenting hade hänt.
Som präst har Per Arne Dahl under många år varit knuten till Modum Bad, en psykiatrisk klinik och ett traumacentrum i Norge. Där har han mött människor som upplevt svåra händelser tidigare i livet och som fått tillbaka dem som en rekyl när de blivit vuxna. Ibland har det yttrat sig som ångest och depression. I vissa fall har någon inskränkt sitt livsutrymme av rädsla för att chocken ska komma tillbaka. Drog- och alkoholberoende är andra vanliga följder av obearbetade trauman.
I dag har traumacentrumet en del av ansvaret för att ta emot och följa dem som drabbades vid terrorattentatet mot regeringskansliet i Oslo i somras. I Norge har man lagt stor vikt vid gruppsamtal där man låter de berörda berätta in i minsta detalj om vad de upplevt, tillsammans med andra som varit med om samma sak. Det är också viktigt att prata om de personer som man har mist, menar Per Arne Dahl.
– Det behöver inte vara mer komplicerat. Vi vet i dag att vi måste komma så nära det traumatiska som hände som det bara är möjligt.
Men den som blir för upptagen med att bara prata om sorgen kan fastna. Och den som bara söker efter glädjen riskerar förträngning. Det gäller att kunna gå ut och in i båda tillstånden, menar Per Arne Dahl. Då klarar man sig bäst enligt den moderna traumaforskningen.
– De som lyckas resa sig är de som förmår att vara i sorgen och saknaden men som parallellt kan gå in i ett tillstånd där det finns glädje och inspiration. Därför behöver man ha olika parallella samtal eller aktiviteter.
Fråga inte den som sörjer om han eller hon är hungrig eller törstig. Erbjud i stället en måltid och något att dricka, menar Per Arne Dahl. Det har han lärt sig av sin vän Espen Olafsen. Han är en norsk fotbollstränare som förlorade sin fru och dotter i tsunamin. Han och hans sexårige son Balder klarade sig mirakulöst. När Espen deltog i en samtalsgrupp efter katastrofen förde han in något nytt i norskt sorgearbete, enligt Per Arne Dahl.
Förmodligen hade Espen Olafsen nytta av sina färdigheter som fotbollstränare där det handlar om att gå vidare och förbereda sig på nästa match. För honom handlade sorgearbetet om att sätta upp mål och jobba systematiskt, och samtidigt försöka omge sig med stödstrukturer och ha en realistisk inställning till vad han hade möjlighet att klara av.
För Espen Olafsen var det inte bara viktigt att dela känslor med andra, utan också att utföra arbetsuppgifter. Han funderade på vad han som far behövde göra för att han och hans son skulle ha en framtid. Eftersom han var osäker på om han skulle klara det på egen hand, mobiliserade han hjälp från sina vänner. Det resulterade i att fyra av hans närmaste kompisar flyttade in hos honom. De hjälpte honom med att betala räkningar, de lagade mat.
Mycket handlade om att gå upp på morgonen och ta sig igenom de dagliga rutinerna: borsta tänderna, göra smörgåspaket, äta frukost, skjutsa, hämta, göra läxorna och träna. På så vis fick minsta lilla obetydliga sak mening. När sonen Balders värld rasade samman blev Espens utmaning att upprätthålla deras gemensamma universum, skriver Per Arne Dahl i boken.
Espen sörjde på ett närmast systematiskt vis. Bland annat utsatte han sig medvetet för tillfällen att prata om och minnas sin fru och dotter tillsammans med sina vänner.
Som präst stöter Per Arne Dahl ofta på frågan varför han inte pratar om lycka, harmoni och det goda i livet i stället för att fokusera på de svåra utmaningarna. Då händer det att han citerar den danske filosofen Søren Kierkegaard: ”När lyckan blir ett mål i sig upphör den att vara lycka”.
Livet har bedrägligt tunna väggar mellan glädje och sorg, mellan det goda och det outsägligt onda, skriver Per Arne Dahl i boken.
– Det är något vi ska lägga på minnet, vare sig vi bor i Sverige eller Norge, att det kommer att hända fler olyckor. Vi behöver vara rustade för att ta vara på hoppet när det händer sådana här saker.
Att som Espen ”hoppas aktivt” är ett uttryck som Per Arne Dahl använder. Det betyder att man ska vända sig ut mot världen och be om hjälp när man känner att man riskerar att knyta sig inåt.