En natt i slutet av december 2002 kom inte Marcus Norén hem som han hade planerat. Familjen bor på en gård ett par mil från Halmstad och föräldrarna blev allt oroligare när sonen inte hörde av sig.
Några dagar senare hittades Marcus huvud i ån Nissan som rinner genom Halmstad. Först visste mamma Agneta och pappa Lennart inte om han råkat ut för en olycka, men snart stod det klart att sonen blivit dödad och sedan styckad. Marcus blev tjugotvå år gammal.
Medierna - främst kvällspressen - började snart spekulera om bakgrunden till mordet. En rubrik löd: "Marcus sista roll i vampyrspelet". Bredvid fanns ett foto på Marcus och en konstruerad bild av Dracula.
Under de senaste åren har rollspel blivit allt populärare bland ungdomar. Några tidningar tog reda på att Marcus och hans yngre bror Martin ibland var med i rollspel och så kallade lajv. Rollen som Dracula hade Marcus dock aldrig gestaltat.
Tio minuter efter att Lennart, Agneta och Martin kommit hem från ett samtal med polisen körde en bil uppför gårdsplanen. Familjen hade då ännu inte fått dödsbeskedet. En ung kvinna och en man hoppade ur bilen. När Lennart öppnade dörren berättade kvinnan att de kom från en kvällstidning och ville ställa frågor och ta lite bilder. Lennart avböjde.
- Sedan var vi belägrade i en vecka. Journalisterna ringde dygnet runt och flera bilar väntade intill huset. Allt var så kaotisk och just då tog jag inte in allt som hände. Men läkeprocessen blev inte enklare av alla spekulationer i medierna, det är klart.
Lennart Norén vill inte dra en hel yrkeskår över en kam, men konstaterar att få reportrar verkade tänka på hur familjen mådde efter Marcus död. Och han tycker att framför allt kvällspressen fortsätter att kränka människor.
Vi träffar honom i Harplinge kyrka som ligger ett par stenkast från familjen Noréns gård. På kyrkogården är Marcus begravd och intill den mörka polerade granitstenen brinner ständigt ett ljus.
Efter mordet har Lennart hämtat styrka ur sin vardagstro. Han har aldrig varit någon grubblande sökare och inte heller högkyrklig, men tron har fördjupats. Han brukar gå på högmässan då och då och han ber till Gud ibland. Han känner ett varmt stöd av kyrkoherden och andra anställda i församlingen.
- När någon dör på ett så våldsamt sätt som Marcus gjorde väcks de existentiella frågorna till liv. Efter mordet glömde jag att äta och dricka. Det enda viktiga var att försöka förstå varför detta drabbade just oss och vad som är meningen med livet, säger Lennart.
Många har aldrig funderat över vad som händer efter döden och andra existentiella frågor, fortsätter han. Efter Marcus död fick han själv tid till eftertanke och reflektion.
Lennart tror att det finns en mening med allt som händer. Att människor utsätts för prövningar som det gäller att förhålla sig till. Han tror inte att livet här på jorden är en parantes, det har inte någon början och inte något slut. Livet är inte över bara för att vi dör.
- En prövotid. För vad? Jag vet inte, men jag tror att olika människor får utstå olika prövningar. En del prövas mer än andra. Några klarar av sina prövningar här på jorden, andra gör det i senare liv. Det är så jag tänker.
- Vi var en lycklig familj, som jag ser det. Vi tyckte om varandra och var trygga i oss själva. Kanske hade vi styrkan att klara av en nästan outhärdlig smärta. Kanske var det därför vi prövades.
Lennart försöker alltid vända negativ energi till positiv. Han hoppas att någon kanske får kraft av att läsa hans bok, att läsa hur han har gått vidare.
Har du känt hat mot gärnings-männen?
- Till och från. Men jag försöker undvika att känna det. En känsla av hat och en vilja till hämnd skulle lätt kunna leda till ännu mer olycka.
Lennart Norén säger att ett inre resonemang ledde fram till denna insikt. Det var ingen speciell händelse som fick honom att inse att hat och hämnd nog aldrig är en fruktbar väg, i alla fall inte för honom. Han säger att han varv efter varv utforskat sitt inre.
I den bok han skrev som kom ut tre år efter mordet står följande:
"När jag fick dödsbudet slog chocken igen ett okänt antal rum i mitt inre. Dånet måste ha varit öronbedövande, men jag hörde det inte. Jag blev fullständigt blockerad. Snart öppnades några dörrar på nytt. Annars hade jag inte kunnat fungera ens hjälpligt. Andra, dittills okända, dörrar öppnades i stället för dem som slogs igen. Jag upplevde nya, främmande känslor, som jag måste ta hand om så gott jag kunde."
Det var som att upptäcka nya sidor hos mig själv, säger Lennart i dag. Han berättar hur han hittade en mental styrka han inte anade att han hade. Men säger samtidigt att han inte vågat besöka vissa av sina inre rum. Där finns smärta, ångest och vanmakt.
I dag arbetar hustrun Agneta med familjens hästgård, medan yngste sonen Martin studerar juridik på en annan ort. Lennart själv fortsätter att driva ett bolag som förvaltar fastigheter i Hässleholm.
- Efter Marcus död har jag lärt mig att inte vara så materialistisk. Hur mycket tillgångar jag lämnar efter mig i bouppteckningen betyder ganska litet i det stora hela. Det finns andra värden. Kultur, andlighet, relationer - livet är inte bara saker och pengar. Att hjälpa andra, bry sig om sina medmänniskor, är viktigt.
- Och det finns så mycket gott i Världen att stötta - trots allt.