När Eva kommer hem känner hon genast lukten av ångest. Hon går raka vägen in i köket och hittar resterna av dotterns senaste hetsätningsattack - en gegga av smör, honung, mjukost, brödsmulor. Hon går upp till klädkammaren, känner efter på hyllan bakom ljusstaken och den hopknycklade sopsäcken. Limpan ligger inte kvar. Sara har hittat gömstället.
Sara blir allt sämre, sjukdomen bara accelererar. De senaste månaderna har hon hetsätit och kräkts nästan oavbrutet. Hon får häftiga raseriutbrott, skär sig, säger att hon inte orkar mer, att hon vill dö. Två gånger har hon skurit sig så illa att hon nästan lyckats. Häromkvällen drack hon sig avsiktligt medvetslös. Efteråt, på sjukhuset, förklarade hon varför.
- Jag vill bli er ängel i himlen, sa hon till Eva och Krister. Jag vill bli en ängel som vakar över er, så att ni slipper ha det så här svårt.
Eva och Krister är skilda men bor grannar med varandra och delar lika på ansvaret för Sara. Båda balanserar dagligen på sammanbrottets gräns. Livet har blivit ett inferno av tårar, sömnlösa nätter och en rädsla som bränner under huden. Vänner, karriär och egna intressen får stryka på foten - allt kretsar kring Saras sjukdom.
Om nätterna ligger Eva påklädd i sängen, beredd att kasta sig i väg om något skulle hända. Sedan den där natten när Krister ringde och berättade att Sara hade skurit upp armen slappnar hon inte av för en sekund. När hon går till jobbet på morgonen knyter det sig i magen. Ofta går hon in på personaltoaletten och gråter. Ibland tvingar rädslan henne hem igen.
Krister börjar förlora hoppet. Han önskar att han kunde byta med sitt barn, att han kunde befria henne från hennes kaos genom att själv axla det.
- Alla tror att jag är stark men inuti håller jag på att gå sönder. Allt känns så förtvivlat tröstlöst.
Sara är mycket smal men ändå rädd för att gå upp i vikt. Hon är hela tiden hungrig och en liten bit mat gör att hon tappar kontrollen och äter mängder. Sedan sätter hon fingrarna i halsen och kräks.
Eva och Krister försöker att inte ha mer mat hemma än de tror att Sara klarar av att äta och behålla. Kyl och frys har de tömt för länge sedan, den mat de trots allt behöver ha hemma gömmer de på olika ställen i huset eller bär den med sig i väskan när de går hemifrån. Men Sara hittar deras gömställen och blir oerhört aggressiv om någon försöker ta mat ifrån henne. Finns det inget att äta hos Eva går hon till Krister och tvärtom. Om toadörren är bevakad tar hon en hink till sitt rum, är hinken gömd tar hon en plastpåse. Ett tag kräktes hon i sina kläder.
Som liten var Sara glad och social, duktig i skolan och nyfiken på världen. När hon var tio år separerade Eva och Krister och efter ett tag vände hon plötsligt taggarna utåt. Hon blev oerhört aggressiv mot Eva, fick utbrott där hon bara skrek åt sin mamma, kallade henne för alla hemska saker hon kunde komma på. Om nätterna grät hon i sin säng, men ingen fick komma nära och trösta. Länge trodde Eva och Krister att det berodde på puberteten, att allt var i sin ordning.
- Vi pratade till och med om vilken bra skilsmässa det blev, säger Krister. Vi borde ha begripit att Sara höll allt inom sig.
Sommaren när Sara skulle fylla tolv drog hon sig undan. Hon satt mest på sitt rum och lyssnade på musik, ville inte gå ut i solen, ville inte åka och bada, inte träffa kompisarna. Gick i smutsiga kläder, åt väldigt lite.
Till hösten hamnade hon i en ny klass utan någon av sina tidigare vänner. En kväll ringde en lärare och berättade att Sara var apatisk och verkade må dåligt. Eva och Krister pratade med sin dotter men nådde inte riktigt fram. De lugnade sig med tanken att hon kanske var blyg, att hon inte vågade räcka upp handen och söka kontakt.
- Som förälder blundar man så länge det går. Man vill inte - kan inte - se att ens barn mår dåligt, säger Eva.
Med tiden slöt sig Sara allt mer och vreden mot Eva bara växte. I sjuan började hon skolka, stannade hemma med neddragna persienner, svarade inte när vännerna ringde, brydde sig inte om att öppna dörren. Samtidigt märkte Eva och Krister att hon ändrade sina matvanor. Under dagen åt hon ingenting, på kvällen vräkte hon i sig mängder. Först gick hon upp i vikt, sedan började hon att magra. Hon hade lärt sig att kräkas.
Eva och Krister kontaktade barn- och ungdomspsykiatrin som erbjöd samtal för dem alla tre, men efter ett halvår avbröts terapin. Ingen lyckades nå Sara, som bara blev sämre.
Efter en kamp som för Eva och Krister kändes oändlig fick Sara plats på en dagvårdsavdelning för ungdomar med ätstörningar. Hon var själv förväntansfull. Och det gick bra, till en början. Hon åt och behöll maten.
När verksamheten tre veckor senare stängde för en månads semester rasade allt. Sara tappade fotfästet totalt, hon svälte sig, hetsåt, kräktes, skar sig, började snatta, stack ut på stan med nya vänner som också mådde dåligt av olika anledningar. Hon kunde inte sova och blev allt mer aggressiv. Eva och Krister tog henne till barnpsyk men skickades hem med sömntabletter och besked om att det inte fanns plats.
Några dagar senare, i juli förra året, försökte Sara för första gången ta sitt liv. Trots en remiss till barnpsyk med orden "suicidrisk" och "tacksam för inläggning" skickades hon hem igen. Om hon verkligen hade velat ta livet av sig hade hon inte använt ett rakblad, tyckte läkaren på barnpsyk. Hur ska en trettonåring veta det? undrar Eva och Krister.
I oktober lades Sara in på en sluten ätstörningsavdelning. Hon ansågs vara för ung för terapigrupperna och lämnades därför ensam stora delar av dagarna. Hon kunde kräkas och skära sig på sitt rum. Blev sämre. När hon mådde dåligt ringde hon till Krister, som i sin tur fick ringa till personalen för att tala om att hans dotter behövde stöd.
Efter att ha varit hemma över jul vägrade Sara att åka tillbaka till avdelningen. Inga argument bet, inte heller fysisk kraft. Eva och Krister försökte på alla sätt få hjälp, de ringde avdelningen, socialtjänsten, ett mobilt team från barnpsyk, till och med polisen. Förgäves.
Tills vidare bor Sara hemma. Hon vaknar vid tre-fyratiden, är hungrig, hetsäter, kräks, sover, äter, kräks. Så snurrar det på. Dygnet runt. Helgerna är värst, då är hon ute med sina kompisar och vägrar att tala om var hon är eller vad hon gör. Hon är ledsen och helt slut, har inget förtroende kvar för någon.
Eva och Krister känner sig maktlösa. De når inte längre sin dotter.
Mitt i kaoset infinner sig ibland små stunder av lugn. Eva beskriver det som om en frid sänker sig över huset. De hatiska orden sjunker till marken, för en stund kan alla andas. Men det är bara Krister som får komma nära, som får hålla om sin dotter. Sara är fortfarande avvisande mot Eva. När hon var inlagd ville hon inte ens träffa henne. Eva följde med Krister till sjukhuset och väntade i korridoren. Hon ville visa att hon fanns där, nära, om Sara behövde henne, men att hon respekterade hennes intimsfär.
- Smärtan och längtan efter henne är obeskrivlig. Men jag försöker låta bli att lägga någon skuld på henne. Jag talar om för henne att hon får säga vad hon vill, att jag älskar henne i alla fall.
Eva tror att en del av orsakerna till Saras sjukdom ligger i deras konflikt. Flera psykologer har bekräftat den oron, liksom Sara själv, som säger att hon hetsäter för att Eva stressar henne med sitt överbeskyddande sätt. Hur ont det än gör tänker Eva att de i någon mån har rätt. När det gäller Saras ätstörning ser hon en tydlig koppling eftersom hon själv har bantat till och från sedan Sara föddes. Även när det gäller hennes ångest och utagerande beteende tar hon på sig skulden.
- Jag har nog gjort någonting som har skadat Sara. Det måste vara så, det måste vara någonting i mig som gör att hon mår så här. Jag stressar henne, jag är en mamma som gör sitt barn sjukt och som kommer att förlora henne för alltid om jag inte lägger av. Jag försöker släppa kontrollen, men det är inte lätt, särskilt inte nu när jag är så rädd.
Också Krister plågas av dåligt samvete. För att han inte tidigare begrep vart Sara var på väg. För att han inte såg hur illa hon for av skilsmässan.
Framtiden är oviss. Eftersom Sara lider av en dubbelproblematik - dels en ätstörning, dels ett utagerande och självdestruktivt beteende - bollas ansvaret mellan barnpsyk, socialtjänst och ätstörningsvården. Så länge Sara vägrar kan ingen hjälpa. Socialtjänsten utreder nu om det finns skäl för tvångsvård.
Eva och Krister turas om att vara hemma för att ta hand om Sara. De hoppas på plats på ett behandlingshem, men deras tillit till vården är körd i botten.
- Det är oförlåtligt hur ett människoliv, ett barn, hanteras. Jag slåss, jag skriker, bråkar, gråter och går folk på nerverna. Jag förstår verkligen att jag är påfrestande. Men när mitt barns liv står på spel, då kan jag inte vara glad och trevlig. Det handlar om ren och skär förtvivlan, säger Eva.
Kvar finns en trasig familj som är helt slut. Det vanliga, vardagliga livet har helt försvunnit, Eva och Krister har nästan glömt bort hur det var att träffa vännerna, att gå en promenad och fylla lungorna med luft, att sova en hel natt utan mardrömmar. Ingen av dem tror att de orkar hålla näsan över vattenytan särskilt mycket längre. Ändå, säger de, får de inte bryta ihop. De måste orka vidare. För Saras skull.
- Förut var jag arg och då orkade jag mer, säger Krister. Nu är jag bara rädd. Jag är rädd att Sara ska ta livet av sig. Och ingenting kan jag göra för att hjälpa henne. Det är det som är det värsta. Jag kan bara stå och se på.