Maina och hennes kollega Anna Kransengren på Gullmarsplans ungdomsmottagning i södra Stockholm har båda minnen av hur det var innan aborterna var fria i Sverige, med förnedrande och försenande utredningar, och illegala inrepp.
– Den tiden vill man inte ha tillbaka, säger Maina. Jag var själv med och demonstrerade för aborträtten på 1970-talet.
Anna, som kommer från Polen, minns hur svenska kvinnor åkte dit för att göra abort som då var lagligt där.
– Nu är det tvärtom. Jag tycker att utvecklingen på det området i Polen har varit fruktansvärd för kvinnorna. För dem är det osäkra, illegala aborter som gäller numera.
Ungdomsmottagningarna jobbar mycket för att förebygga oönskade graviditeter, och en stor del av de unga kvinnorna äter p-piller, det säkraste preventivmedlet, i dag. Men p-piller kan ha biverkningar, och skyddar inte mot könssjukdomar som klamydia och hiv.
Förr var det värsta som kunde hända en flicka att bli med barn, men är det verkligen så i dag? Måste oönskade graviditeter förhindras till varje pris?
– Det kanske inte är det värsta som kan hända, säger Maina. Men det är ändå svårt för de unga tjejerna, det ser vi, och många av dem säger att det är svårare än de trodde innan de blev gravida. Det är inte ovanligt att de säger att de egentligen är emot aborter, att de ser graviditeten som ett liv. Många är rädda, rädda för sjukhus, för smärta, för vad föräldrarna ska tycka.
– Tjejerna har hamnat i en situation som de inte har valt, och som de inte vill bli utsatta för, säger Anna. Det är en påfrestning för dem. Att möjligheten till abort finns är jättebra, men det är samtidigt väldigt viktigt att förebygga.
I dag skriver barnmorskorna mest ut p-piller med låg hormondos, som de flesta mår bra av, säger Maina.
– Men självklart ska man inte äta p-piller om man inte vill, om man mår dåligt av det eller om det finns särskilda riskfaktorer. Det är vår uppgift att hjälpa ungdomarna att hitta ett sätt att skydda sig som passar för dem.
Maina och Anna understryker hur viktigt det är hur man bemöter de unga tjejerna som blivit gravida.
– Vi försöker på alla sätt att inte skuldbelägga, utan försöker avdramatisera. Man kan säga ”Nu vet du att du kan bli gravid, och nu ska vi lösa det här”, säger Maina. Det finns så mycket moraliserande kring aborter än i dag.
– Ja, man märker att det fortfarande finns mycket skuld och skam, säger Anna. Det vill vi motverka, och som barnmorska måste man hålla sina egna eventuella värderingar för sig själv.
Även om flickan som blivit gravid är mycket ung, får inte barnmorskorna förutsätta att hon vill göra abort. Det är hennes egen vilja som ska gälla. Ibland utsätts flickan för påtryckningar från föräldrar eller pojkvännen.
– Vi har abortsamtal, ibland är en kurator med också, säger Maina. Vi vill gärna ha med killen i samtalen, och även flickans föräldrar om hon vill det. Vi försöker gå igenom plus och minus, förhoppningsvis kan vi komma fram till något som tjejen själv känner är rätt.
– Jag vill verkligen framhålla att killarna också är välkomna till oss, säger Anna. De blir väl bemötta, de ska inte heller skuldbeläggas. Men för dem är det viktigt att inse att de faktiskt kan bli pappor, och att förstå att kondom är det enda sättet för dem att ha kontroll över sin fertilitet.
Lisa var 15 år och gick i nian. Hon och pojkvännen kände att de hade blivit mer ”stabila” tillsammans, så Lisa gick till ungdomsmottagningen för att få p-piller. Då hade hon och pojkvännen legat med varandra en enda gång.
– På mottagningen sa de att de alltid gjorde ett graviditetstest först. ”Javisst”, sa jag, jag var inte ett dugg orolig. När de kom och sa att jag var gravid blev jag helt chockad. Jag både grät och skrattade, trodde inte det var sant, berättar Lisa, i dag 22 år.
För Lisa fanns det ingen tvekan om att hon skulle göra abort. Hon fick veta att det var bråttom, om hon skulle kunna få göra en medicinsk abort och slippa en skrapning.
– De var trevliga på mottagningen, de skötte det bra, säger Lisa. Men de frågade mig nästan lite för mycket om jag verkligen var säker på att jag ville göra abort. Det är ganska jobbigt att bli så ifrågasatt när man verkligen vill känna att man är säker. De tjatade också på mig om att jag måste berätta hemma, men det vägrade jag.
Lisa, som bodde med sin mosters familj, kände att hon skulle göra sin moster besviken om hon sa hur det låg till.
– Jag hade alltid varit den ordentliga, det kändes som om familjen skulle vänta sig mer av mig, säger Lisa. Jag skämdes över att jag hade varit så klumpig. Men på ungdomsmottagningen sa de att jag måste berätta för någon annan, myndig person. Till slut tog jag kontakt med min gamla fritidsfröken Linda. Det var pinsamt, men hon var jättesnäll och ställde upp.
Lisas pojkvän var stödjande och ville att Lisa skulle bestämma. Det var skönt, men Lisa ville inte ha med honom under själva aborten, när hon skulle ligga och blöda och ha ont. I stället följde Linda med, och stannade med Lisa hela dagen. Lisa har lite dimmiga minnen från den dagen, eftersom hon hade mycket smärtor och fick starka tabletter.
– Men det gick bra, i alla fall. Jag hade nog trott att alltihop skulle vara värre, jag var nästan förvånad över att jag tog det så pass lätt, nästan obehagligt lätt. Fast för mig stod det så klart att jag inte skulle bli mamma då. Jag vill ha helt andra förutsättningar när jag får ett barn.
Det mest negativa var bemötandet på ungdomsmottagningen efter aborten, säger Lisa.
– Jag skulle få komma på samtal efteråt, hade de lovat, men det blev inget. Och när jag gick på efterkontroll träffade jag en barnmorska som jag aldrig mött tidigare. Hon stod bara och tittade kallt på mig: ”Ta av dig byxorna.” Vibben jag fick var att hon såg ned på mig. När man varit med om en sån sak ska man bli mjukt bemött, särskilt när man är så ung. Jag gick aldrig dit mer, jag bytte mottagning och var jättenöjd med den nya.
Det händer att Lisa tänker på aborten, men hon känner sig inte ledsen över den.
– Nyligen pratade jag med en tjejkompis, och sa ”Shit, jag hade kunnat ha en sexåring nu”. Det är den tanken som kommer ibland, men den gör inte ont.