"Det är anmärkningsvärt hur mitt hjärta fyllts av sorgsna, nästan kvinnliga känslor efter hennes död, så djupt uppfylld av sorgen är jag. Jag skulle aldrig tidigare ha kunnat tro att ett fadershjärta var så vekt gentemot sina barn."
Så skrev Martin Luther, känd för sina stränga uppfostringsideal, till en vän år 1528 sedan hans dotter Elizabeth dött vid tio månaders ålder. När memoarförfattaren John Evelyns son dog vid fem års ålder 1657, skrev John: "Här slutar mitt livs glädje, och därför går jag för alltid sörjande mot graven."
Är föräldrakärleken, så som vi känner den, ett modernt påfund? Det hävdade flera kända historiker under 1900-talet, framför allt Philippe Ariès, och det är fortfarande en ganska vanlig uppfattning. Förr fäste man sig inte lika mycket vid barnen, speciellt inte de minsta, eftersom så många av dem ändå dog, har man menat. En annan orsak som brukar tas upp är att familjen länge var en ekonomisk enhet utan känslomässiga funktioner.
Men andra författare, historiker och forskare har kritiserat sönder idén om att föräldrar brydde sig mindre om barnen förr. Det är en myt, som uppkommit framför allt på grund av att man blandar ihop vad föräldrar gjorde med vad de kände, menar de flesta i dag. Barn övergavs, lämnades bort, for illa, disciplinerades, straffades och tuktades - men det skedde oftast dels på grund av nöd och svält, dels för att föräldrar faktiskt trodde att de gjorde det bästa för sina barn, de följde sin tids erkända praxis.
Den amerikanska författaren Judith Rich Harris har skrivit om synen på föräldrars inflytande över sina barn. Hon betonar att det inte bara är synen på uppfostran och föräldraroller som påverkas av kulturen. De som yttrar sig om ämnet är också en del av sin kultur: "Forskningen och tolkningarna är utan tvivel produkter av våra kulturellt betingade sätt att se på barndom och föräldrabeteende - synsätt som förändras, ibland plötsligt - ibland på mindre än en generation."
I vår kultur lyssnar vi på experterna, eftersom det är en regel hos oss, menar Judith Rich Harris. Vi tror att vi gör det bästa, och det har även föräldrar i andra tider och kulturer trott. Men överallt har föräldrar också gjort - och gör - hemska saker mot sina barn.
Historikerna som hävdat att föräldrakärleken var svagare förr anklagas för att bara lyfta fram de mörka sidorna, och inte de dokument som visar motsatsen. I skönlitteratur och i poesi, brev, dagböcker och självbiografier finns gott om skildringar av föräldrakärlek, från många olika epoker, har kritikerna framhållit.
Att det i en del dokument verkar som att man lättare än förväntat accepterade ett barns död, kan ha haft religiösa grunder - man trodde att barnet var kallat av Gud och kom till en bättre värld. Annars är just skildringarna av föräldrars känslostarka reaktioner då deras barn dött påtagliga i både litteratur och andra dokument.
Ett exempel bland många är den grekiske författaren Plutarkos, född år 46 e Kr. I "Tröstebrev till hustrun vid en liten dotters död" skriver han om hur lyckliga han och hustrun varit när dottern föddes. "Det är också så att den kärlek vi hyser till mycket små barn har en alldeles speciell sorts sötma; den är en absolut ren njutning." Plutarkos försöker hitta ett sätt för föräldrarna att komma vidare efter dotterns död:
"Precis som det för oss var det ljuvligaste i världen att hålla henne i våra armar och se på henne och lyssna på henne, så måste nu minnet av henne leva med oss och dela våra liv, och ge oss mera glädje, mycket mera glädje än sorg (om det alls är förnuftigt att tro att samma argument som vi ofta använt i samband med andra människors sorg, skulle kunna hjälpa även oss i nödens stund)."
Eva Minten, som har disputerat på en avhandling om hur romarna i det kejserliga Rom uppfattade barn och barndomen, tror att det är helt fel att man inte skulle ha brytt sig om - eller "sett" - barnen under tidigare historiska epoker. Hennes forskning om romarna tyder definitivt på motsatsen.
- Trots att det är en tidskillnad på 2.000 år finns det så många slående likheter mellan hur vi uppfattar föräldraskapet i dag och hur romarna såg på saken. Ängslan, oro, stolthet, hopp, sorg och glädje är vad de uttrycker i sina tankar om föräldraskap.
På 100-talet e Kr skrev läkaren Soranus en hel bok om förlossning och spädbarnsvård, en bok som enligt forskare var spridd och läst. Mycket av det som står där skulle i princip kunna vara skrivet i vår tid, säger Eva Minten.
För romarna kretsade mycket av oron kring barnen runt deras överlevnad, berättar hon. En tredjedel av barnen dog innan de blev ett år. Eva Minten har bland annat studerat gravaltare som rests för barn till frigivna slavar - ett slags medelklass, där en del hade hög utbildning och fina jobb, andra levde lite enklare.
- Inskriptionerna visar att föräldrarna är tagna av att barnet har dött, de beskriver sig som extremt olyckliga, "infelicissimi". Barnet beskrivs med många lovord. På bilderna syns barnet i typiska barnaktiviteter, det leker eller går i skolan, ibland ensamt och ibland tillsammans med andra barn.
Barnen stod för hopp och för familjekontinuitet, säger Eva Minten. Man levde ofta genom eller för sina barn, precis som många föräldrar gör i dag.
- Man känner igen sig i så mycket, det här handlar om mänskliga egenskaper och känslor som följt oss genom tiderna. Föräldrarna visade starkt engagemang, barnen uppskattades för sin egenart och för att de var barn. Bara det faktum att de fick dyrbara stenmonument när de dog visar hur viktiga de var för sina föräldrar.
Tanken att föräldrar inte var lika fästa vid sina barn under tidigare historiska epoker hänger delvis ihop med teorierna om att barndomen egentligen inte "upptäcktes" förrän någon gång kring 1600-talet. Små barn sågs i bästa fall som små lustiga ting, äldre barn sågs som vuxna. Men också det är en uppfattning som kritiserats. Den bygger på att barn tidigare i historien ofta avbildades som små vuxna bland andra vuxna, med samma sysselsättningar. Men detta kan delvis bero på att barnens egna aktiviteter och lekar inte lämnat så många spår i tidiga historiska dokument, precis som när det gäller kvinnor, eftersom historien skrivits av män, menar kritikerna.
Det är i de flesta fall män, bättre bemedlade män, som dokumenterat sin samtid. Men det finns en del uppgifter om hur mer vanliga familjer hade det. I den lilla sydfranska bergsbyn Montaillou höll biskopen Fournier förhör med invånarna i början av 1300-talet, och upprättade noggranna och detaljerade inkvisitionsprotokoll. Där finns många belägg för att det fanns starka och varma känslor mellan föräldrar och barn.
Att synen på familjen och dess inbördes relationer har förändrats genom tiderna är nog de flesta överens om. I medeltidens Europa, till exempel, hade både vuxna och barn nära relationer med många andra i samhället omkring dem, som grannar, vänner och tjänstefolk, enligt historikerna. Hemmen var mer öppna, barnen var en del av vuxenlivet och kollektivet där den viktigaste gemenskapen fanns. Barndomen var kort, barnen lämnade tidigt sina föräldrar, ibland redan i sjuårsåldern. Efter medeltiden började familjens betydelse betonas starkare. Intresset för skolning av barnen, men också för uppfostran inom familjen, växte allt mer och i slutet av 1700-talet trädde den "moderna" familjen fram, med inriktning på hemmet och familjekänslorna.
Bilden av föräldraskapets roll och innebörd under historiens gång kompliceras av att skillnaderna mellan olika sociala grupper varit stora. Som med mycket annat var det ofta överklassen som bildade norm när synen på föräldraskapet förändrades.
Men det är tydligt att tuktan av barnen har varit en genomgående uppgift för föräldrar genom seklerna och långt in i modern tid, även om idéer om mindre auktoritär fostran, som från 1700-talsfilosofen Rosseau, haft inflytande. Folklivsforskaren Carl-Herman Tillhagen, som samlat uppgifter om barnet i svensk folktro från sent 1800-tal, beskriver att det oavsett olika uppväxtmiljöer fanns gemensamma synpunkter på barnuppfostran. Barnet skulle i första hand fostras till lydnad och disciplin, medlen var aga, förbud och skrämsel. Att berömma barnen kunde vara farligt, det kunde locka onda makter att skada dem.
Forskaren och historikern Peter Englund har bland annat skrivit om överklassbarnens fostran i svenskt 1600-tal. Uppfostran inleddes tidigt och syftet var att lägga grunden för senare utbildning, men också att betvinga det onda man trodde de bar med sig. Englund citerar Per Brahe, "haver du barn så tukta dem och böj deras hals allt ifrån ungdomen".
Överklassbarnen uppfostrades ofta utanför hemmen, hos släktingar eller i andra familjer, och de som bodde hemma togs till stor del om hand av ammor, jungfrur och informatorer. Ibland var det för att föräldrarna dött, ibland för att de var fullt upptagna av andra sysslor - hustruns plikter gick före moderns. Ätten, inte kärnfamiljen, stod i centrum. Barnen skulle inte skämmas bort utan härdas inför vuxenlivet.
Det här kan förleda en att tro att förhållandet mellan barn och föräldrar var kärlekslöst, skriver Peter Englund. Och kärleken mellan dem hade onekligen att växa i en torr och hård jord:
"Ändock växte kärleken där, stark och vacker. Ett barns födelse var en stor och viktig händelse. De nyfödda verkar i regel ha varit mycket välkomna. Föräldrakärleken framträder klart bakom alla de uttryck för omsorg, omtanke och oro som finns utspridda i olika brevväxlingar."