– Behovet att dela inte bara glädjestunderna utan också livet när det är ter sig som allra mörkast är djupt mänskligt. Men jag anser att människor ska vara försiktiga med att berätta offentligt om sin sorg, säger hon.
Efter en olycka, ett mord eller ett självmord befinner sig de anhöriga ofta i chock. De vill ropa ut sin smärta – och i dag erbjuder medierna en plats där de får berätta.
– Men vad händer när strålkastarljuset slocknar och journalisterna inte längre hör av sig? När publiken gått hem? Då är risken stor att individen står ensam kvar, lika förtvivlad som tidigare.
I takt med att sörjande allt oftare träder fram i medierna har också kritiken ökat. En del förfasar sig över att en familjs privata smärta blir offentlig, som i samband med begravningen av Engla Höglund för drygt ett år sedan.
– Men sorgen har alltid haft både privata och offentliga dimensioner. Kyrkans begravningsceremonier är till exempel öppna, och förr bar man sorgband för att kungöra sin sorg.
Att delta i en offentlig sorg kan ses som en solidaritetsyttring, fortsätter Helle Klein. Vi lever i ett individualiserat samhälle där ett kollektivt sörjande visar att vi faktiskt bryr oss om varandra, säger hon.
– Men upphävandet av gränsen mellan det privata och det offentliga har en baksida. Jag tror att många efter en tid ångrar att de var så öppna med sin äktenskapskris, sitt sexliv, sin sorg.
Helle Klein anser att medierna har ett stort ansvar.
– Även om människor faktiskt vill berätta om sin sorg är det inte säkert att de ska göra det i tidningen eller i teve. Det är mediernas ansvar att se till att de som träder fram inte far illa.
”Gråt behöver inte vara privat”, skrev religionssociologen Anna Davidsson Bremborg i Sydsvenskan efter Engla Höglunds begravning.
– Många människor vittnar om att de känner sig hjälpta om de öppet får berätta om sin sorg, och de upplever ett stöd när de får ta del av andras smärta. En tevebegravning kan låta tittarna minnas sina egna döda en stund, och hjälpa dem att sörja och bearbeta det faktum att vi alla ska dö.
Under industrisamhällets framväxt flyttade döden in på sjukhus. De svåra känslorna skulle förbehållas privatlivet, och det gällde att snabbt gå vidare efter förlusten.
Men nu ser vi en motreaktion till denna privatisering av sorgen; nu har den plockats fram i ljuset igen, förklarar Anna Davidsson Bremborg.
– Allt fler träder fram i tidningar och teve med sin personliga smärta eller bloggar om sådant som förr ansågs privat och skamligt att tala offentligt om. Många lägger blommor där deras vänner eller anhöriga har dött, och föräldrar lägger ut bilder av sina döda barn på internet. Vi får en känsla av att vår berättelse är viktig om den blir offentlig, vi blir bekräftade i vår sorg.
Men allt ska inte offentliggöras, anser Anna Davidsson Bremborg. Det är till exempel inte alltid lämpligt att journalister intervjuar de anhöriga genast efter en olycka, ett mord eller ett självmord.
– Om jag var reporter skulle jag vägra knacka på dörren till en familj som just har drabbats. Risken är stor att de i sin desperation säger sådant som de senare ångrar. Jag håller med om att man i de allra flesta fall bör vänta i minst ett år innan man intervjuar svårt chockade och sorgtyngda människor.