- Enn kom ju till Sverige som estnisk flykting, och jag fick byta hemort gång på gång under uppväxten på grund av pappas arbete. Så vi har velat ge våra barn en hemvist, ett ursprung. Här finns både tradition och förnyelse, vi får ständigt nya barnbarn och nya böcker.
Hon har fyllt sjuttio år och gått ner i arbetstid till heltid, som hon säger. Hon är bland annat ordförande i Svenska Unicef (FN:s barnfond) och i den nybildade Världsinfektionsfonden.
- Bara i Malawi finns det över en miljon barn som är föräldralösa på grund av malaria, hiv och andra infektionssjukdomar!
Birgitta Dahls föräldrar var frisinnade folkpartister. De gav sina barn en sträng uppfostran; man skulle arbeta och göra rätt för sig.
- De ville tvinga in mig i rollen som lydig flicka, men det lyckades de inte med. Jag klättrade i träd och spelade bandy, vandrade i skogen och tänkte som jag ville.
Vid tjugo års ålder hade hon kommit fram till att liberalismen inte klarar av rättvisefrågorna. Hon läste om solidaritet i socialdemokraternas partiprogram, och begrepp som "varje människas
okränkbarhet" och "alla männi-skors lika värde" gick rakt in.
Året var 1957. Hon var redan gift med sin första man och studerade historia i Uppsala, ordnade protestmöten mot övergreppen i Ungern och tog hand om flyktingar från Budapest, gick ur statskyrkan och kritiserade partigubbarna i Uppsala arbetarekommun för att vara stelbenta manschauvinister - och blev av samma gubbar nominerad till sina första politiska uppdrag.
- Fast jag led av dåligt självförtroende. Armarna och benen skakade när jag skulle tala inför andra. Det där har jag fortfarande kvar, ibland när jag känner mig riktigt pressad kan jag förlora rösten.
Det var idéerna som fick henne att våga ställa sig upp och säga sin mening i allt större församlingar; den politiska lidelsen tvingade henne att kasta sig ut i det okända, förklarar hon - utan den hade kanske rädslan fått regera.
Hennes heta temperament hjälpte henne också. Argast var hon på den rådande kvinnosynen.
- Kyrkans morallära var direkt kvinnofientlig, och den genomsyrade hela samhället. Det var äldre, förstelnade män utan social erfarenhet som bestämde. Vi unga kvinnor skulle bara hålla tyst.
Nu, femtio år senare, plågas hon inte längre av dåligt självförtroende. Hon har också blivit mindre tvärsäker och mer eftertänksam, säger hon.
- När jag var yngre kunde jag fara ut och förgå mig mot människor - så gör jag inte längre. Jag är lugnare när det är kris och tänker bättre när jag är upprörd. Jag sover på saken och tar inte åt mig lika mycket när jag blir attackerad.
Hon kan blicka tillbaka på trettiotre år i riksdagen, varav åtta år som talman. I över tjugo år har hon suttit med i socialdemokraternas innersta maktcirkel, det verkställande utskottet. Och i nio år har hon varit statsråd, främst miljö- och energiminister.
Hon erkänner att hon ibland har varit alldeles för lojal mot partiet.
- Huvudregeln var att hålla ihop utåt, och så här efteråt förstår jag att det var fel i vissa lägen. Vi satsade till exempel aldrig helhjärtat på att hushålla med energin och ersätta kärnkraften och fossilbränslena med miljövänliga energislag. Och transporterna är fortfarande alldeles för miljöfarliga, det gör ont att tänka på.
Birgitta Dahl har hört till de mest hatade toppolitikerna; något i hennes personlighet har väckt människors vrede, och hon har svarat genom att vara ännu tydligare och klä sig än mer färgstarkt.
- Jag har varit ett hatobjekt för medelålders konservativa män inom och utom partiet, säger hon. Jag ställde tidigt krav på jämställdhet, och jag vägrade vara en dålig manskopia. De flesta av påhoppen hade jag överseende med, men vissa bar sig så illa åt att jag har bestämt mig för att aldrig förlåta dem. Det kanske är en oförsonlig inställning, men den skänker mig frid.
Kriserna danar människan, enligt psykologerna; det är förmågan att hantera sorger, nederlag och förluster som avgör om sinnet blir öppet och frejdigt eller slutet och bittert.
Flera gånger under vårt samtal återkommer Birgitta Dahl till den uppslitande skilsmässa som hennes föräldrar genomled när hon var tjugotre år och just hade blivit mamma. Den rubbade hennes grundtrygghet.
- Pappa kastade ut mamma och sade att han aldrig ville se henne mer. Det var en väldigt svår tid.
Tre år senare skilde hon sig själv från sin äldsta dotters pappa. Separationen gjorde henne rädd och försiktig när det gäller relationer.
- Jag vågade inte ta något för givet. Det dröjde många år innan jag ville gifta mig igen, men det gick ju bra. Enn och jag fick två barn tillsammans, och nu har vi varit gifta i fyrtio år.
I övrigt är det de storpolitiska kriserna hon nämner när jag frågar vad som har påverkat henne mest: Ungern -56, Vietnamkriget, Prag -68, kampen mot apartheidregimen i Sydafrika - och Tjernobylkatastrofen.
- Jag glömmer aldrig de där timmarna när vi inte visste varifrån strålningen i Gävletrakten kom och alla var så rädda och jag var ansvarig minister ... En fasansfull dag!
Tidigare hade hon varit misstänksam och varnat för kärnkraften. Tjernobyl gjorde henne till svuren motståndare. Så sent som i torsdags, i årets förstamajtal i Tierp, sade hon så här: "Vi får inte använda kärnkraften för att lösa klimatfrågan. Det skulle vara fullständigt livsfarligt!"
Kan man styvna i sinnet om man identifierar sig starkt med en viss ideologi? undrar jag, och Birgitta Dahl svarar ja.
- Den risken finns, säger hon. Men verkligheten är sällan så trygg att man har råd att gå på rutin och stelna i sitt tänkande.
Hon vägrar att gå med på att hon skulle ha en statisk syn på världen bara för att hon har kvar sina grundvärderingar om solidaritet och alla människors lika värde.
- Klassklyftor och förtryck på grund av kön och etnicitet gör människor rädda och förkrympta. Och även makthavare fastnar i sina roller. Jag har mött många förstelnade direktörer och politiker.
Det är jämlikheten och jämställdheten som ger oss alla chansen att utvecklas till öppna, unika varelser, hävdar hon.
- Det gamla folkrörelseidealet är det finaste vi har, för det motverkar risken att människor blir styvsinta och självtillräckliga. Tron på demokratin, varje människas rätt att utvecklas genom kunskap, internationalismen och bejakandet av andra kulturer - allt detta behöver vi mer än någonsin nu när Sverigedemokraterna gör sig så breda!
Efter intervjun hastar hon till tåget tillsammans med sin man. De ska till konserthuset i Stockholm för att lyssna på Mozarts klarinettkonsert. Och när solen går upp igen far de till sommarhuset i Öregrund.