Den andra december 2006 dog Claes Brittons mamma Mona. Ganska snart efteråt bestämde han sig för att han ville skriva om henne, och om det som familjen varit med om – en lång, dödens och skräckens höst.
– Jag hade aldrig tidigare upplevt något som varit ens i närheten av det, säger journalisten Claes Britton. Jag försökte skriva, men kom ingen vart, jag orkade inte och lade ner.
Några år senare tog han upp arbetet igen. Och när han väl gjorde det flöt det på, han skrev nästan som i trans. Samtidigt var det en stor och tung ansträngning att gå igenom händelseförloppet och känslostormarna på nytt. Skrivandet blev som en känslomässig urladdning, säger han, det hade en mycket terapeutisk verkan som sitter i fortfarande.
Nu är den klar, boken ”Min mamma är död”.
– Den handlar lika mycket om mig själv som om min mamma, säger Claes.
Han har försökt vara så personlig som möjligt, eftersom ju mer personligt man skriver, desto mer allmängiltigt blir resultatet, enligt honom.
– Jag tror precis som författaren Marcel Proust – det är en missuppfattning att man kan förstå sin omgivning utifrån ett makroperspektiv. Det är det individuella perspektivet som gör att man begriper.
I boken berättar Claes om sin egen oro, sin dödsångest, sina känslor av otillräcklighet, sina samvetskval över att inte ha varit en tillräckligt bra son, och inte heller en tillräckligt bra dotterson till sin kärleksfulla mormor.
Men huvudperson är ändå mamma Mona Britton, med sina rötter i Fattig-Sverige, som blev professor i invärtesmedicin och som drabbades av en ovanlig, plågsam och obotlig cancer vid 67 års ålder.
– Hon var ung, får man säga. Hon var kraftfull, aktiv, dominant till sin läggning, säger Claes.
Det tog tid att ställa rätt diagnos. Mona själv, som erfaren läkare, förstod. Claes förstod egentligen också, men ville ändå hoppas. Bara någon månad efter diagnosen var Mona Britton död.
Claes Britton skildrar det nedbrytande sjukdomsförloppet. De kraftiga smärtorna var svåra att lindra, trots alla medicinska insatser. Till sist valde Mona att bli nedsövd för att slippa plågas.
– Man vill ju så gärna tro att allting går att göra någonting åt. Att man inte ska behöva känna så mycket smärta och ångest inför döden. Men så är det inte alltid i verkligheten. Jag minns att när folk frågade hur det var, och jag sa hur det var – då ville de inte lyssna, inte veta. Det finns ett slags önsketänkande kring sjukdom och död, som jag själv ägnat mig mycket åt tidigare.
Det märkliga är, säger Claes, att nu, när han varit riktigt nära en plågsam dödsprocess, har hans egen rädsla för döden börjat lätta. Under många år levde han med sina egna, kommande sjukdomar och sin egen framtida död som en ständig bila över huvudet, beskriver han.
– Som många andra försökte jag komma ifrån det genom att fly i tankar och känslor. Men det är fel strategi, tror Claes.
Nu tycker han sig se att dödsångesten ligger till grund för mycket elände i världen.
– Många försöker skaffa sig odödlighet genom att besegra andra, skapa monument över sig själva. I litteraturen har kärleken blivit det huvudsakliga ämnet, man trycker undan dödsångesten som egentligen är den mest centrala drivkraften.
Dödsångesten har ett tydligt samband med ett annat återkommande tema i boken, egoismen, anser Claes.
– Dödsångesten ligger nog djupare, men de två är oskiljaktiga.
Men är man verkligen egoistisk för att man har dödsångest? Är inte dödsångesten en naturlig del av livet, av driften att överleva?
– Jo, man kan nog inte komma ifrån den helt, säger Claes. Men jag själv, som egentligen verkligen är en egoistisk människa, har inte plågats av dödsångest sedan mamma dog. Och jag tror att det har att göra med att jag tänker lite mer kollektivt. Jag tänker inte på mitt eget liv som centrum på samma sätt som förut.
Man talar om att vår kultur är ”individualistisk”. Man skulle lika gärna kunna säga egoistisk, tycker Claes.
– Jag har en känsla av att intresset för omvärlden minskar, likaså kunskaperna om den, trots all tillgång till information. Samtidigt är det som om vi kommer längre och längre bort från döden, även om det låter som en klyscha att säga det. Döden blir mer och mer tabubelagd. Vi har en kommersiell, ungdomsförhärligande kultur som inbillar folk att döden inte finns.
I sin bok berättar Claes om ett förhållande mellan mor och son som i grunden är gott och nära. Han berättar också om ett samtal dem emellan, under mamma Monas sjukdom, där han talar om sina känslor av att ibland ha svikit, och där han får mammas ”absolution” – ingenting viktigt har varit fel mellan dem.
Ändå far han ibland ut i självanklagelser, smärtsamma att läsa i sin nakenhet, utan några förmildrande, tröstande ”men”. Han ångrar så djupt att han vid olika tillfällen har satt sina egna behov i första rummet.
Är du inte lite för sträng mot dig själv?
– Kanske. Flera som läst manuset har sagt så. Men jag vill gå på djupet i känslorna. Det var ju så jag upplevde det. Delvis kan det ha att göra med mammas person, hon var ganska kravfylld, med en tendens att ge mig dåligt samvete.
Det dåliga samvetet har mildrats lite, säger han. Möjligen för att andra påpekat strängheten, eller kanske mest för att tiden har gått.
– Fast om jag fick göra om allting skulle jag fortfarande vilja ge mamma mer tid, försöka tillgodose hennes behov mer, inte bara mina egna. Det gäller min mormor också.
Medan Claes cyklar på gymmet läser han. Just nu är det Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.
– Prousts mormor dog, och han beskriver sina samvetskval. Jag känner igen mig precis. Som ung är man dålig på att värdesätta den där enorma, osjälviska kärleken. Det är ungdomens grymhet. Där har vi egoismen igen, den råa egoismen. Men jag hoppas att den kloka, stora kärleken inrymmer en förståelse för det.
”Min mamma är död” kommer ut på Albert Bonniers förlag i april.