- Ringer du upp Emma, Per? Hon har ringt två gånger på förmiddagen så det är antagligen viktigt.
I mbt-teamets lunchrum är telefonsvararen alltid påslagen och den lyssnas av flera gånger om dagen. Kollegerna äter som vanligt gemensam lunch, stämningen är avspänd, stundtals uppsluppen. Teamet består av personal med olika kompetenser, två är psykiatrer och tre psykologer. En är utbildad i kognitiv terapi, de andra i dynamisk.
Per Wallroth är psykolog och var med och startade mbt-teamet. Mbt står för mentaliseringsbaserad terapi, och går ut på att hjälpa patienter med personlighetsstörningen borderline att reflektera kring sina egna och andras känslor och tankar.
- När jag arbetade på en vanlig psykiatrimottagning kände jag mig ofta ensam. Det var tungt att gå hem från jobbet och veta att en patient mådde väldigt dåligt eller hade pratat om att ta sitt liv. Här delar vi på ansvaret för alla patienter.
Alla terapisessioner videofilmas, vilket underlättar för teamet att ge varandra nya infallsvinklar. Varje patient har en egen terapeut men träffar också de andra i teamet under till exempel gruppterapin.
- Patienterna får en chans att spegla sig i mer än en person. Det är bra eftersom nära relationer gärna blir komplicerade och överhettade för personer med borderline.
Att Per Wallroth valt att arbeta med just borderlinepatienter - en grupp som länge ansetts som en av de svåraste och mest otacksamma att behandla inom psykiatrin - tycker han själv inte är så konstigt.
- De har ofta ett brett känsloregister och är väldigt direkta. Det gillar jag, för själv är jag mera tillknäppt.
Per Wallroth var 37 år, hade doktorerat i litteraturvetenskap och gått i psykoanalys när han bytte bana och började på psykologlinjen. När han började arbeta som terapeut var hans synsätt ganska traditionellt psykoanalytiskt.
- Jag föreställde mig att patienten skulle associera fritt och att psykologens uppgift var att sitta tyst och nicka. Jag minns en patient som blev irriterad och sade: "Men du får fan sluta hörnflaggan någon gång!". Och det hade han ju helt rätt i.
Under den här tiden hade Per Wallroth flera kvinnliga patienter som skadade sig själva eller hade gjort upprepade självmordsförsök. Han märkte snart att traditionell psykoterapi inte fungerade så bra.
- De här patienterna har ofta kroniska tomhetskänslor som är väldigt ångestskapande. När det blir långa tystnader fyller de dem med en massa negativa tankar, antingen om sig själva eller om terapeuten.
Alla upplevelser av att bli missförstådd, sårad eller avvisad föder kraftfulla känslor hos de här patienterna. Så starka att de lägger sig över hela verklighetsuppfattningen. De tappar förmågan att reflektera, berättar han.
För åtta år sedan startades inom Psykiatrienheten sydväst ett projekt för att försöka hitta nya behandlingsmetoder för personer med personlighetsstörningar. Man upptäckte en ny metod i England, kallad mentaliseringsbaserad terapi (mbt). Det är en behandling som vilar på psykoanalysens teorier om anknytning, det nya är att man kan uppvisa mätbara resultat, så kallad evidens.
- För mig har det betytt enormt mycket. Det är mycket lättare att förklara för patienten vad vårt arbete går ut på, och det är lättare att sätta upp mål och se om vi faktiskt når dit.
Mentalisering är ett begrepp som funnits sedan 1980-talet. De flesta människor föds med fröet till den här förmågan, och utvecklar den sedan under de första fem levnadsåren. Om man inte kan mentalisera är det svårt att känna att man kan styra och påverka det som händer i ens liv, säger Per Wallroth.
- Alla människors förmåga att mentalisera försämras vid stress, kriser eller förälskelse. Panikångest till exempel, kan beskrivas som ett sammanbrott av mentaliseringsförmågan.
- Men för våra patienter är det här ett mer eller mindre konstant tillstånd. Man tror att det kan handla om att vissa är födda med en särskild sårbarhet, har haft en otrygg anknytning eller varit med om traumatiska upplevelser.
Det finns många schablonbilder kring borderline. En är att patienterna leker med döden, som en slags dödsdrift. I stället, anser Per Wallroth, har dessa personer en stark längtan att leva, men de upplever hela tiden att de misslyckas, både i sina relationer och med att genomföra det de egentligen vill.
- Minsta lilla sak får dem att krascha. De lider verkligen, och för vissa blir självskadandet ett sätt att synliggöra hur dåligt de mår, men också ett sätt att hantera den psykiska smärtan.
Per Wallroth har aldrig behövt uppleva att en av hans patienter tagit sitt liv. Men hans arbete handlar inte om att till varje pris hindra att de gör det.
- Självmordsrisk är något som psykiatrin är väldigt upptagen av. Det blir ofta akuta insatser och långa intagningar. Det är sällan bra för våra patienter. Vi vill förmedla att vi står ut med deras självmordstankar och att vi tror att vi tillsammans kan ta oss igenom det som är svårt.
Teamet har heller inget krav på att patienterna ska vara drogfria eller ha slutat skada sig själva när de börjar i behandling.
- Ingen får skära sig i våra lokaler, eller prata med andra patienter om att man har skurit sig. Men för många är missbruket det enda verktyg de har för att hantera sina känslor, och det går inte att bara rycka bort det med en gång. I stället kan man gå parallellt i beroendevården till exempel. Men det är en balansgång, missbruk skapar kaos och ibland går det så långt att behandlingen blir omöjlig att genomföra.
Struktur är viktigt för personer med borderline. Långa sjukskrivningar och arbetslöshet är förödande. Därför har man inlett ett samarbete med Misa, ett företag som arbetar med att hjälpa personer med olika funktionshinder in på arbetsmarknaden. Man vill också satsa mer på anhörigträffar.
- De som är närstående blir ofta anklagade för svek om de vill skapa lite avstånd. Det gör att många anhöriga inte vågar sätta gränser och det utvecklas negativa strukturer.
Teamet diskuterar ofta hur man ska avgöra vad som är att se som en framgång, är det att man klarar av att bo ensam eller att man slutar skada sig själv? Man vill också bli bättre på att bedöma vilka patienter som kanske skulle må bättre av en annan behandlingsmetod.
När teamet utvärderade sin första grupp färdigbehandlade patienter visade det sig att tre inte hade förändrats alls symtommässigt, medan de flesta hade förbättrats lite grann och två eller tre hade blivit mycket bättre och till och med var diagnosfria.
- En av dem som blev av med sin diagnos berättade att hon varit rädd för om hon blev av med sin borderline, så skulle hon bli av med sin personlighet. Nu kunde hon konstatera att det inte blev så.