Ayatolla Khomeini mottogs som en frälsare när han återvände till Teheran från exilen i Paris, två veckor efter schahens landsflykt i januari 1979. Tiotusentals lyckorusiga anhängare mötte honom på flygplatsen, och det var tack vare stödet från miljontals fattiga och lågutbildade män och kvinnor som han efter en folkomröstning i april samma år kunde utropa Iran till en islamisk republik.
Han lovade folket rättvisa och frihet, berättar Haideh Daragahi. ”Även Gud är en arbetare”, sade han, och folk trodde att han talade om ökad ekonomisk och social jämlikhet.
– Men sedan dess har han och hans efterträdare systematiskt svikit de fattiga och de socialt utsatta. Tusentals gatubarn driver runt i städerna, priset på heroin är rekordlågt och bara i Teheran finns enligt en italiensk undersökning cirka åttiofemtusen kvinnor som prostituerar sig på heltid.
Haideh Daragahi bor i Stockholm sedan tjugofem år. Hon var professor i engelsk litteratur och lektor vid universitetet i Teheran när den hatade schahen föll.
– Vi inom vänstern var så naiva, säger hon. Vi trodde inte ett ögonblick att människor med medeltida värderingar skulle kunna gripa makten i ett så pass utvecklat samhälle som Iran.
Hon hade inga som helst positiva förväntningar på mullorna.
– Därför kan jag inte säga att de svek mig – ett svek kan man ju bara utsättas för av människor man tror om gott.
Men majoriteten av de fattiga trodde på prästerna.
– Deras religiösa propagandamaskin hade ju utvecklats under fjortonhundra år, och de var smarta. Vi som ville ha ett fritt och sekulärt samhälle hade inte en chans.
”Inom islam åtnjuter kvinnan respekt”, sade Khomeini – och många förtryckta kvinnor trodde att han lovade dem ökad jämställdhet.
– De litade på honom. De visste inte att respekt skulle de bara få om de var lydiga och underdåniga, om de täckte sig med slöja och godtog att i varje sekund vara kontrollerade av männen, säger Haideh Daragahi.
De sharialagar som infördes slog fast att en kvinna var hälften så mycket värd som en man; kvinnornas arvsrätt halverades, och en kvinnas tyngd som vittne blev femtio procent av en mans.
Kvinnorna blev också fråntagna rätten att ta ut skilsmässa, och barnen kom att automatiskt tillhöra mannens familj. Samtidigt sänktes den lägsta tillåtna äktenskapsåldern för flickor från sexton till nio år, och varje hustru som gjorde sig skyldig till otrohet kunde med de styrande prästernas goda minne stenas till döds.
Haideh Daragahis pappa ansade när han fick veta att han hade fått en dotter. Året var 1949, och hans jublande lycka var ovanlig i en kultur där föräldrar av tradition blev många gånger gladare över en son än över en dotter.
Familjen bodde nära basaren i den gamla delen av Teheran. Föräldrarna var idealister som älskade böcker och tänkte förhållandevis modernt.
– När jag var fem år satte jag på mig en slöja på lek – då blev pappa väldigt arg. ”Min dotter ska inte bära en symbol för det vidriga kvinnoförtrycket!” utbrast han.
De satsade alla sina besparingar på barnens utbildning. När Haideh Daragahi var nitton år for hon till England för att studera vid East Anglia-universitetet, och elva år senare doktorerade hon i engelsk litteratur.
Hon kunde ha gjort karriär i England eller USA, men i mars 1978 flyttade hon hem till Iran igen. Ett halvår senare bröt de första strejkerna mot schahen ut, och kravallerna som följde luckrade upp hans brutala välde.
Universitetet stängdes. Haideh Daragahi och hennes kolleger organiserade protestmöten och samlade in pengar till de strejkande oljearbetarna i södra Iran.
– Det var en fantastisk tid! Plötsligt rådde yttrandefrihet, folk samlades på gatorna för att diskutera politik och demokrati. Män och kvinnor organiserade sig på arbetsplatserna och i bostadsområdena för att klara det dagliga livet och se till att grannar som hade det svårt fick hjälp. De följde sin mänskliga instinkt och var kreativa och hjälptes åt – det var det vackraste jag någonsin har varit med om, berättar Haideh Daragahi.
När schahen hade fallit vandrade upprymda skaror till fängelserna för att släppa ut de politiska fångarna.
– Det var en otrolig triumf. En gång i livet har jag sett total frihet, och det var då!
Men ett par veckor senare dök militanta islamister upp på Teherans gator. Prästerna hade gripit makten, och de ville snabbt islamisera Iran. Den 7 mars 1979, dagen före internationella kvinnodagen, beordrade ayatolla Khomeini alla kvinnor i landet att bära slöja; ingen fick ”gå naken”, som han sade.
Dagen därpå drog en av världens största kvinnodemonstrationer genom Teheran. Tiotusentals kvinnor protesterade mot slöjtvånget och mot det religiösa förtryck som de såg sänka sig över landet, och manifestationerna fortsatte i flera dagar.
Haideh Daragahi var en av organisatörerna. Hon förlorade sitt arbete för att hon vägrade att bära slöja. Den officiella förklaringen var ”narkomani” och ”ruttna idéer”.
Böcker brändes på bål, misshagliga studenter och lärare dödades.
– Mina vänner greps och torterades, många arkebuserades i fängelset. Allt gick så fort att jag knappt hann sörja dem … Jag gråter än när jag tänker på dem. Och jag fylls av en väldigt vrede, ett hat som jag känner igen hos dem som under de senaste månaderna har genomfört de mest omfattande protestaktionerna mot mullorna sedan de kom till makten, säger Haideh Daragahi.
För första gången sedan islamisterna tog över känner hon verkligt hopp om en bättre framtid för Iran.
– Det kommer att ta tid – och det ska ta tid, så att oppositionen hinner organisera sig. Men detta kan vara början till slutet för mullornas välde.
Hon var för alltid svuren motståndare till all religiös fundamentalism när hon via iranska Kurdistan flydde till Sverige i november 1984. Hon var också utled på den stenhårt patriarkala tradition som fortfarande härskade på många håll i Mellanöstern.
I hennes kretsar i Teheran och Kurdistan var det självklart att fördöma hedersmord, tvångsgifte, slöjtvång och andra former av kvinnoförtryck som en avskyvärd del av kulturarvet. Men när hon i Sverige uttalade denna kritik mot sin egen kultur – då blev hon kallad kulturförrädare, även av svenska feminister och vänsterdebattörer.
– Fast det är jag stolt över, säger hon. Alla personer i historien som jag respekterar har varit kulturförrädare, och jag tänker särskilt på de kvinnor som har trotsat de traditionella könsrollerna.
Haideh Daragahis tankar går ofta till föräldrarna som levde kvar i Teheran och som varje dag tills de dog saknade sin dotter.
– Jag flydde för mitt liv, men jag har ändå en obehaglig känsla av att jag svek dem. Jag tog inte hand om dem när de behövde mig. De var ensamma och rädda, och jag var inte där – inte ens när de låg för döden kunde jag besöka dem eller sända en hälsning. Det har varit det allra svåraste i exilen för mig.