Efter Patrik Sjöbergs avslöjande om att han utnyttjats av sin tränare och styvpappa reagerade många starkt. Den förre världsstjärnan i friidrott har mötts av mycket sympati. Nyligen krävde han vid ett möte i riksdagen att straffen för sexbrott mot barn ska höjas.
– Patrik Sjöberg riktar uppmärksamheten mot offrens situation – och det är bra. Men tyvärr försvåras arbetet mot övergrepp genom en förenklad bild av förövare som enbart onda. Pedofili är en sexuell preferens som man inte väljer – även om man alltid har ansvar för att inte skada andra med sin sexualitet. Och förövaren är ofta också en älskad förälder, en hygglig granne eller en uppskattad idrottsledare, säger Niklas Långström.
Han är psykiatriprofessor vid Karolinska institutet och forskningsledare inom Kriminalvården med lång erfarenhet av forskning kring sexuella övergrepp mot barn.
Den psykiska störningen pedofili innebär att man under längre tid har haft varaktiga och intensiva fantasier om sex med barn som ännu inte hamnat i puberteten. Eget lidande eller funktionsnedsättning krävs också för diagnos.
Troligen är det mindre än en procent av alla vuxna som uppfyller dessa kriterier. Men Niklas Långström bedömer att många tusen vuxna svenskar fantiserar om sex med barn.
–Det är förstås inte kriminellt att ha sådana fantasier. Fast risken är större att den som har diagnosen pedofili också försöker ha sex med barn i verkligheten, säger Niklas Långström.
Han bedömer att något hundratal personer tillhör en högriskgrupp, det vill säga riskerar att begå upprepade sexbrott mot barn.
– De är personer som av samhällsskyddsskäl troligen måste hållas inlåsta långa tider. Men lika viktigt är att förhindra personer med pedofili från att begå brott för första gången.
Niklas Långström var huvudansvarig för en omfattande kartläggning av effekterna av medicinska och psykologiska metoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn. Resultatet presenterades i en rapport från SBU tidigare i år.
– Tyvärr är kunskapen bristfällig om hur vi bäst förhindrar att personer i riskzonen begår övergrepp. Även om kognitiv beteendeterapi och medicinering – eller kemisk kastrering – skulle kunna fungera. Forskningen har inte hittills levererat entydiga svar. Därför skulle det behövas en internationell storsatsning för att få fram säkerställt effektiva behandlingar, menar Niklas Långström.
I dag betraktas personer med pedofili ofta som ”vidriga”. På internet uttrycks detta med drastiska formuleringar. På sin hemsida undrar exempelvis violinisten Linda Lampenius varför inte föräldrar får veta vilka pedofiler som bor i närheten av hem, dagis och skolor. Hon skriver. ”På med fotbojor på ofredarna och kastrera eller lås in pedofilerna för alltid!”
Niklas Långström har stor förståelse för ilskan och upprördheten. Sexuella övergrepp är ett allvarligt brott, betonar han.
– Men just därför bör vi göra sådant som inte bara ”känns rätt” utan som också bevisligen minskar antalet övergrepp mot barn. En viktig förutsättning är goda kunskaper om pedofili och vad som påverkar risken för att förövare ska agera ut mot barn.
En rad faktorer ökar risken för att någon med pedofili ska leva ut sin sexuella läggning mot barn, berättar Niklas Långström. I grunden finns troligen en genetisk sårbarhet som kan förstärkas av tidiga sexuella erfarenheter, kriminalitet i största allmänhet, missbruk av alkohol och droger eller socialt utanförskap. Även hypersexualitet, att man nästan ständigt tänker på eller ägnar sig åt sex, är en riskfaktor.
– Vissa med pedofil läggning hävdar att det är helt okej att ha sex med barn. För dem handlar det om att inför sig själva försvara sin sexuella dragning; ett tankefel som man arbetar med i behandling av dömda förövare för att minska återfallsrisken.
Kan personer med en pedofil sexuell läggning botas?
– Vi vet faktiskt inte, det är svårt att forska på förlopp över tid. Men det är troligt att man med rätt behandling åtminstone kan minska risken för övergrepp. Problemet är som sagt att vi inte vet säkert vilka metoder som fungerar bäst, svarar Niklas Långström.
Under senare år har allt fler propagerat för att namnen på sexbrottsdömda ska offentliggöras för att förhindra nya övergrepp.
– Men det är tveksamt om det verkligen fungerar. Snarare tyder den begränsade forskningen som finns att sådana ”uthängningar” kan leda till att fler barn utsätts för övergrepp genom att risken för återfall i nya sexbrott ökar något bland de uthängda.
– En uthängd person kan förlora jobb, vänner och nätverk. Risken ökar då att man söker sig till likasinnade, det är lätt i dag genom internet. Då minskar inte återfallsrisken, den ökar i stället.
Forskningen visar också att nio av tio som begår sexualbrott inte är kända för detta sedan tidigare, och att återfallsrisken hos dem som döms oftast är låg. Det innebär att sannolikheten är mindre att ett barn blir utsatt av en redan dömd än av en dittills okänd gärningsperson. Att publicera namn på dömda för sexuella övergrepp mot barn skapar lätt en falsk trygghet, menar Niklas Långström.
I en krönika nyligen skrev en av landets mer kända deckarförfattare att pedofiler inte är dummare än att de ”väljer sina jaktmarker”.
– Det får läsaren att associera till att personer med pedofili är rovdjur, en retorik som är populär i USA. Den inställningen försvårar för många att söka professionell hjälp för att kunna hantera sina fantasier, att vara pedofil är det skamligaste någon kan vara i dag.
Enligt Niklas Långström finns rädsla och osäkerhet inför pedofili även bland socialarbetare, psykologer och sjukvårdspersonal.
– Jag kan förstå om en del värjer sig inför förövarna. Men vi måste ändå försöka nå dem för att minska risken för utagerande. Den här typen av brott rymmer djup tragik. För framtida offer, för anhöriga, för hela samhället – och för gärningspersonerna.
Har du synpunkter: Mejla Insidan