Vi träffas för att tala om humorromanen ”Dingo Dingo” som han skrivit tillsammans med vännerna Bob Hansson och Leif Eriksson. Vi pratar också om hur det känns att få kontakt med en annan människa genom ickesexuell fysisk beröring.
Martin kallar boken för en mindre våldsam variant av filmen och boken ”Fight club” där män träffas för att slåss i smyg. ”Dingo Dingo” handlar om män som träffas för att kramas. Det leder till att de får en djupare kontakt och att de lyckas ta kontrollen över sina liv och manliga identiteter.
Vad menar du med ”den nya mannen”?
– Jo det är ju väldigt luddigt vad det kan vara. Det är därför jag bara vill prata för mig själv. Som man har jag formats inte så mycket i förhållande till andra män som till kvinnor.
På samma sätt som kvinnor traditionellt varit objektifierade och fått bekräftelse genom den manliga blicken, gör sig männen till för att få tjejer, menar Martin. Det är hämmande för den personliga utvecklingen och hindrar mannen från att komma nära andra män.
– På skolgården till exempel, tog jag snabbt reda på vad som krävdes för att få tjejer. Det bästa var att spela fotboll. Då gjorde jag det.
När han gick på dagis var det fröknar som stakade ut hur han skulle bete sig som pojke. I skolan var de flesta lärarna kvinnor.
– Hela mitt liv har jag gjort mig till för kvinnor. Och det fortsätter i vuxen ålder. Det är män som är framgångsrika som får mest uppskattning av kvinnor.
Martin har unika erfarenheter som hela Sveriges flickidol. Redan som 19-åring slog han igenom med hitlåten ”Rymdraket”. Därefter gav han ut en rad plattor och deltog i Melodifestivalen två gånger innan han förstod att bilden av honom inte stämde med den han var.
– Jag läste om en kille som inte alls var jag. I medierna handlar det hela tiden om att vara ”tydlig” med vem man är.
Strateger och journalister renodlade hans karaktär så att det inte skulle råda någon förvirring om att han var flickornas idol. Han fick bara vara den där killen som är glad och sjunger poplåtar och älskas av tusentals flickor.
– Jag togs över av andra. Det ledde till en identitetskris.
Som en motreaktion och för att hitta sitt rätta komplexa jag, startade han ett nytt band med trummisen i Kent, Markus Mustonen. Syftet var att rasera bilden som byggts upp. Men han upptäckte att han bara satte på sig en annan kostym. Den satt också fel men på ett annat sätt.
– Markoolio eller Broder Daniel, det är bara olika strategier för att nå samma mål, att skapa en mytbildning om sig själv och att sälja så många skivor som möjligt.
Martin bestämde sig för att skriva sig ur förvirringen. 2007 debuterade han med den självbiografiska romanen ”Hej! Mitt namn var Elton Persson” om hur han upplevt åren som flickidol.
Varför har det blivit så viktigt för dig att få krama andra män?
– För att jag öppnas på ett helt annat sätt än jag gör i förhållande till kvinnor. Jag tror jag upptäckte det första gången jag gick på massage. Jag märkte hur mycket jag saknade att någon tog på mig utan att jag behövde prestera sexuellt. Det kändes ovant, som om jag inte tyckt att jag varit värd beröringen om jag inte presterade något.
Kramas du mycket med dina killkompisar?
–Nej, inte på det här sättet som vi beskriver i boken. Det finns ju många olika sorters kramar, som Stureplanskramen där man vinkar och säger kram. Sms-kramen eller idrottskramen.
Martin berättar hur han och hans fru stått och kramats i femton minuter med Bob Hansson och hans flickvän. Männen och kvinnorna var för sig. Det var något utöver det vanliga.
– Att bara stå och krama någon i en kvart, och då särskilt en man om man som i mitt fall är hetero. Det var en upplevelse.
Förklara!
– I början kändes det onaturligt. Men om man står så där i femton minuter, kind mot kind, måste man till slut ge upp allt skydd. Man passerar så många olika lager att man till slut kommer nära varandra. Efteråt samtalar man på ett helt annat sätt.
–För mig är det viktigt att det är en man, så att det sexuella kravet inte infinner sig.
Men den som är bisexuell, vem ska han krama?
– Det vet jag inte. Jag kan bara prata utifrån mig själv. När sex kommer in i bilden ställer det sig i vägen för närheten. Jag har vuxit upp med det där att man ska göra sig till för kvinnor.
Män formas i förhållande till kvinnor säger du. Andra kan ju påstå att det tvärtom är män som upprätthåller den traditionella manligheten?
– Ja, det är därför jag bara vill prata om hur det varit för mig.
I inledningen skriver ni ett ursäktande förord om att ni inte haft några onda avsikter och garderar er för alla starka reaktioner som väntas komma. Varför är det så känsligt att skriva om män som behöver närhet?
– För att de feminina sidorna i samhället inte alls är så uppskattade som alla påstår. Det finns också en stark överenskommelse om att det aldrig får vara synd om mannen. Därför är det så provocerande med män som vill kramas. Jag har själv tryckt undan det här behovet under hela min uppväxt, för att hålla god stämning och bli omtyckt.
Allt prat om att tjejer vill att killar ska vara jämställda är ofta läpparnas bekännelse, menar han.
– Det är inte det vi säger som gör oss kåta. Min erfarenhet är att kvinnor i praktiken är väldigt intresserade av att upprätthålla den patriarkala ordningen.
Hur menar du?
– Om jag i något tidigare förhållande har uppträtt ”feminint”, till exempel brutit ihop och gråtit. Då menar jag inte på det där kontrollerade ”manliga” sättet, utan verkligen brutit ihop. Då har det inte accepterats.
Otaliga är de gånger Martin lyssnat på hur hans frustrerade väninnor klagat på någon kille de dejtat som inte agerat som en ”man” och betalat notan.
– Eller tänk bara alla gånger någon tjejkompis har ringt och frågat om man kan komma över och borra eller sätta upp något. Vad skulle de säga om jag ringde och bad dem komma över och stryka mina skjortor?
– Man har ju också hört det där ”jag tycker det vore bra om ingen slogs”. Men när det kommer till verkligheten vill de ju att man ska beskydda dem om det blir bråk.
Fastän det är mannen som är den som riskerar stryk i praktiken.
Hur många män är det som skulle behöva, men som av olika anledningar inte kan, krama andra män?
– Jag har ingen uppfattning om det. Men jag tycker att jag borde ju tillhöra den kategorin som kan göra det, tack vare det jobb jag har och de kretsar jag rör mig i. Och med tanke på hur litet jag kramats kan jag ju bara föreställa mig hur litet det kramas i andra kretsar.