Det finns bra sex, tråkigt sex, och så finns det övergrepp. Det finns tre anledningar till att ha sex – antingen är man kär, kåt eller tvingad.
– Så, ungefär, ser våra kulturella övertygelser ut. I verkligheten är det inte så enkelt, säger Johanna Koljonen. Det finns många nyanser, många typer av sex, och massor av orsaker till att man har sex. Och det är inte alltid lätt att dra gränsen mellan dem. Eller att säga vem som är ”skyldig” eller ”oskyldig” när det går snett.
Men det komplicerade är inte så lätt att tala om. Det kan vara både pinsamt och provocerande. I stället tiger många om sina erfarenheter. Det är en av anledningarna till att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter drog i gång tråden ”Prata om det” på mikrobloggen Twitter för ett år sedan. För detta är de två nu nominerade till Stora Journalistpriset – i klassen ”årets förnyare” – som delas ut på torsdag, 24 november.
Twitter-initiativet inspirerade många människor att skriva och berätta om sina erfarenheter, både på Twitter, på bloggar och på den hemsida som så småningom skapades. Uppmärksamheten i medierna kom att handla mest om sexuella övergrepp. Men syftet med ”Prata om det” var djupare än så.
– Det offentliga samtalet tycker om det som är svart-vitt, säger Johanna Koljonen. Jag var över 30 år när jag första gången ställde mig frågan om jag känner igen mig i den bilden.
Det sker många sexuella övergrepp och självklart är det viktigt och nödvändigt att våga tala om dem, och att våga anmäla, tycker Johanna Koljonen.
Men hon vill att vi även ska våga berätta om, och diskutera, situationer där verkligheten inte är så svart-vit. Gränszonerna. Om man inte berättar eller visar vad man själv vill, vems är ansvaret då? Man måste också kunna titta på sig själv och se hur man beter sig i sexuella situationer, menar hon.
– Det är så lätt att ha tvärsäkra åsikter om vem som är skyldig, men vad baserar vi det på? Är det på de allmänna, kulturella övertygelserna, eller är det på erfarenheter från våra egna liv? De kulturella övertygelserna ligger ofta långt ifrån våra erfarenheter.
Berättelserna som strömmade in till ”prata om det” handlar om solklara övergrepp, men också exempelvis om situationer där kvinnor eller män haft ”frivilligt” sex mot sin vilja, för att de inte vågat visa att de inte ville.
Anledningarna till att man gör så kan vara många – man vill inte göra partnern ledsen, man är rädd för sin partner, man är smickrad av partnerns intresse, man vill inte verka tråkig, man vill leva upp till bilden av en sensuell kvinna eller en stark och ständigt kåt man, med mera.
– Ibland kanske man inte ens inser själv att man handlat mot sin egen vilja förrän efteråt, säger Johanna Koljonen. Det behöver inte per definition vara fel att till exempel ha sex för att man inte vill göra partnern ledsen, men det kan vara viktigt att fundera över sina motiv.
Själv twittrade hon om hur hon en natt haft härligt sex med en man som ”förfört” henne, hur de kommit överens om att använda kondom – men hur hon nästa morgon vaknade mitt i ett samlag där kondomen inte var på. Efteråt blev hon arg.
Varför avbröt hon inte när hon insåg det? Varför sa hon inget?
– Det är ett exempel på när det är intressant att diskutera ansvaret. Mannen som jag var med hade ju all anledning att tro att jag var en entusiastisk deltagare, säger Johanna Koljonen.
Både män och kvinnor har hört av sig och berättat om hur svårt det är att avbryta en påbörjad sexakt, oavsett anledning.
– En man skrev om hur han haft så ont, han var alldeles avskavd. Men när partnern under samlaget sa ”sluta inte” så kände han att han inte kunde avbryta. En medelålders kvinna som hade ont vid samlag berättade om hur hon brukade vända sig i sängen för att partnern inte skulle se att hon grät av smärta. Inte ens något så enkelt som att sluta när det gör ont går att ta upp.
I värsta fall kan en påbörjad, frivillig sexuell situation övergå i ett rent övergrepp, framhåller Johanna Koljonen.
– Det är väl känt att den som blir utsatt kan bli helt passiv och paralyserad. Jag vet inte om man kan utgå från att den andra parten alltid märker det, i stundens hetta.
Om det åtminstone blev socialt accepterat att avbryta sex när det gör ont, så vore det kanske mer naturligt att reagera när partnern inte verkar med på noterna, menar hon.
Statistiskt begår män långt fler sexuella övergrepp än kvinnor, det är ett faktum. Men bilden av mannen som förövare och kvinnor som offer kan hindra oss från att se att även kvinnor kan bete sig illa i sexuella situationer, anser Johanna Koljonen. Den kan också hindra kvinnor från att titta på sitt eget ansvar i de sexuella gråzonerna.
– Tänk exempelvis på en kvinna som blir jättefull på en fest. Hon vaknar upp inne i ett sovrum, med en blackout och en snubbe som har sex med henne. Hon antar att det är ett övergrepp. Men sedan berättar hennes kompisar hur hon tafsat på snubben och dragit in honom i sovrummet. Han såg glad och tacksam ut, berättar de. Det här komplicerar situationen.
Johanna Koljonen tycker absolut inte att man ska låta bli att anmäla sådant som man upplever som ett övergrepp, säger hon.
– Men man måste samtidigt våga tänka på sitt eget beteende. Man går runt med bilder av sig själv, tror kanske att man aldrig kan vara sexuellt aggressiv. Många fler än man tror kan ibland gå över andras gränser. Både jag själv och många som jag känner har gjort det.
Allt det här behöver vi alltså prata om, menar Johanna Koljonen.
– Man kan ibland hamna i extremt opopulära analyser, som att man kanske inte ska vara så full. Men jag ser ingen annan väg att förändra än att samtala om det.
En del har menat att ”Prata om det” blev ett internt samtal mellan kvinnor med anknytning till medierna, kvinnor som redan har en röst?
– Jag tror inte att bilden av en liten intern mediekrets stämmer. Så blir det i många sammanhang, men det här blev ganska brett. Många bloggare hakade på, medier också, många människor har läst lite grann om det och sedan börjat diskutera med andra. Vi har hört många samtal på temat på bussen, ute på stan.
Har initiativet gjort det lättare att prata om det?
– För dem som tagit del av samtalet på ett eller annat sätt tror jag att det kan ha blivit lättare att både tänka på och tala om det. Nu har vi till exempel fått ett ord för tjat-sex, och har börjat granska bilden av sex som en gåva från kvinnan till mannen.
De många personliga berättelserna som strömmat in har en särskild kraft, menar Johanna Koljonen. Kanske blir de en antologi så småningom.
– Många av dem innehåller meningen ”Det här har jag aldrig berättat för någon förut”. Det är omöjligt att läsa berättelserna utan att jämföra med sina egna erfarenheter, och börja ställa intressanta frågor. Som ”vad tänkte jag, vad kände jag, vilka mönster fick mig att handla så här?”.