”Nej tack, jag ska inte ha mer”, ”gud, jag ser ut som en strandad val”, ”oj, vad du har blivit smal, bantar du?”, ”jag måste träna så att jag kommer i bikinin i sommar”.
– Mat, vikt och kropp, det är det vi kvinnor går omkring och nojar över hela tiden – trots att vi inte alltid tänker på det. Räcker det inte nu? säger skådespelaren Paula Ternström.
Tillsammans med skådespelarna Grynet Mollvig och Mi Ridell sätter hon under våren upp ”Matdesperat” – en föreställning om kvinnors förhållande till den egna kroppen. Här finns träningsnarkomanen – som jämt tränar för att hålla kroppen fri från minsta fett, dottern som anklagar mamman för att bara äta ”korslagda morötter” till middag, kvinnan som råder sin väninna att bara äta små, små portioner när hon ska dejta en man. Bröst som måste ”uppdateras” hos plastikkirurgen och midjor som måste bli slankare …
Showen bygger på en enkät som nära 2 000 kvinnor i den rikstäckande kvinnoföreningen 1,6 och 2,6 miljonerklubben svarat på.
Fler än en av fyra kvinnor vill gå ned i vikt – trots att de själva anser att de egentligen är normalviktiga, visade studien. Nio av tio tänker ofta på vad de äter. Varannan kvinna upplever att självkänslan är kopplad till utseendet.
– Det är så sorgligt. Detta är ett hälsoproblem. Vi ville på ett humoristiskt vis väcka kvinnors syn på den egna kroppen. Måste vi bestraffa, belöna och kontrollera oss med mat? Och måste vi jämföra oss med andra? frågar Paula Ternström.
Paula var själv nära att drabbas av ätstörning som fjortonåring. Hon och kompisen pratade jämt om hur mycket de vägde och hur de skulle bli smalare för att passa in i veckotidningsidealet. Ofta stod de tillsammans framför spegeln och jämförde sig med varandra.
– Vi jämförde magarna för att se vem som var smalast, vi vände på oss och kollade in vem som hade störst bak. Det var en jättejobbig tid och jag började äta väldigt lite. Jag minns att jag var hungrig hela tiden.
En måltid kunde bestå av tomatsoppa och melon till efterrätt och till slut rasade Paula i vikt.
– Som tur var hade jag en mamma som såg vad jag höll på med och som tog mig i nackskinnet direkt. Hon tog mig till en läkare och började laga utsökta måltider till mig och såg till att jag åt. Annars vet jag inte riktigt var det hade slutat, säger Paula.
I dag äter Paula allt vad hon vill, säger hon. Men helt befriad från matnojor är hon inte.
– Jag tränar mycket. Men det gör jag framför allt för att må bra. Men det är klart, jag vill inte att min kropp ska förfalla heller.
Vad betyder det?
– Ja, att allt ska hänga, säger hon med ett skratt. Jag är och har alltid varit glupsk och det är ju någonting man inte får vara som kvinna. Man får inte vara hungrig – vare sig det gäller sex, karriär eller mat, säger hon.
Fixeringen vid utseende sitter djupt rotad i den kvinnliga identiteten. Det säger Christin Mellner, doktor i psykologi vid Stockholms universitet. Hon har forskat om kvinnors hälsa och är också med i en del av föreställningen ”Matdesperat” för att ge ett historiskt perspektiv på de kvinnliga kroppsidealen.
Kvinnans värde har traditionellt sett varit kopplat till hennes utseende, hur hon har sett ut i förhållande till tidens ideal har varit avgörande på äktenskapsmarknaden.
– En kvinnas liv handlade tidigare om att bli gift, om att trygga sitt eget och barnens liv. Och detta att definiera sig själv och sitt värde utifrån en manlig blick hänger tyvärr kvar än i dag – trots att vi är moderna, självförsörjande och självständiga, säger hon.
Flera studier visar att kvinnors självkänsla är kopplad till kropp, vikt och utseende från tidiga tonår ända upp i 60-årsåldern, alltså under en kvinnas hela fertila liv. Män kopplar inte alls i lika hög grad sitt egenvärde till kroppen.
– Att kvinnor klagar och är missnöjda med sina kroppar är så normalt i dag att man inte ens reflekterar över det, säger Christin Mellner.
Det kvinnliga kroppsidealet har skiftat genom historien. I samhällen och tider präglade av brist har övervikt varit vackert, medan i tider av välstånd och överflöd ska den kvinnliga kroppen vara smal för att visa att man kan stå emot överflödet. Självsvält, eller anorexi, är det extrema uttrycket för den självkontrollen, menar vissa forskare.
Tidigare har man trott att anorexi är ett västerländskt fenomen.
– Men fler och fler fall uppstår nu även i icke-västerländska kulturer, vilket visar att det snarare är ett välfärdsproblem, säger Christin Mellner.
Under slutet av 1800-talet och under de första sextio åren av 1900-talet pendlade kvinnoidealet mellan det fylliga och det smala i intervaller. Idealet har alltid speglat rådande kulturella värderingar och den roll man vill att kvinnan ska spela i samhället, säger Christin Mellner.
– I krig och under svåra förhållanden när födelsetalen varit låga har vi fått ha kvinnliga former, då ska vi ägna oss åt barnafödande och hemmet. Men när kvinnor kämpade för jämställdhet under 20-talet och 60-talet skulle den kvinnliga kroppen vara plattbröstad och smal, det vill säga lik mannens.
Nu har pendlingen upphört. Allt sedan 60-talet har det kvinnliga kroppsidealet bara blivit smalare och smalare. I dag råder ett ”size zero”- ideal, vilket ligger betydligt lägre än den genomsnittliga kvinnans normalvikt och som är fysiskt omöjligt för de flesta att uppnå, säger Christin Mellner.
– Var ska det sluta? Vi har en femtioårig trend av oavbruten smalhetsmani. Idealet kan inte bli smalare för modellerna dör på catwalken.
Christin Mellner menar att det är dags för kvinnor att sluta låta sig styras av och vara fångade av tidens kroppsideal.
– Om det nu är så att vi kvinnor är friare och mer jämställda än någonsin tidigare – varför kan vi inte vara det med våra naturliga former och självkänslan i behåll? Varken vår lycka eller kompetens sitter i låromfånget.
”Matdesperat” spelas i fredagen den 26 mars kl 19 och lördag 27 mars kl 16 på Elite Hotel Marina Tower, Stockholm. Texterna i föreställningen är skrivna av bland annat Carin Mannheimer, Linda Skugge, Moa Herngren och Karin Thunberg. Regi: Lena Söderblom.