I boken ”Tio år senare”, uppföljaren till bästsäljaren ”Tio tankar om tid”, resonerar författaren Bodil Jönsson, om hur de sociala medierna påverkat våra relationer och sociala förmåga.
– Att umgås genom datorn är ju trots allt också en sorts kontakt. Om än annorlunda än den fysiska kontakten man får vid ett möte. Därmed inte sagt att det är ett sämre sätt att umgås.
Det ständiga bruset, det här med att alla ”pratar” med alla hela tiden, har ändrat vårt sociala beteende, menar hon.
– Vi flyter omkring mellan olika medier och har många kontakter, men känner allt färre på djupet. Våra viktigaste relationer är ju dem vi verkligen bryr oss om. Men i massan av alla de sociala kontakter vi har i dag finns det en risk att de viktiga försvinner.
Precis som med allt annat som vi brukar – alkohol, mat, sex, shopping – kan även nätanvändandet gå för långt. Det talas om internetberoende och Facebookmissbruk. Om utmattade människor som tvingas söka hjälp för att deras datoranvändande gått över styr. Nyligen slog en brittisk psykologtidskrift fast att vi riskerar att drabbas av så kallad sua, status update anxiety, eller på svenska ”uppdateringsångest”.
Psykologen Owe Sandberg är specialiserad på den här typen av problem. Även om det – ännu – inte finns en vetenskaplig diagnos som heter ”nätberoende”, träffar han dagligen patienter vars liv kretsar kring internetaktiviteter. Människor som isolerar sig framför sina datorer och umgås på nätet i stället för med familj och vänner.
– Många av mina patienter är ungdomar som är uppkopplade 15 timmar om dagen. Som missar skolan för att de är uppslukade av cybervärlden. Vissa får en abstinens som är lika stark som vid drogberoende. Som blir psykotiska och går bärsärkargång när man tar datorn från dem. Jag har sett killar som slagit sönder hela villor i ren vrede.
Även om det inte går så långt, kan säkert många känna av den där uppdateringsångesten.
– Eftersom vi inte träffas eller samtalar på ett ”vanligt sätt” på nätet, måste vi i stället ”berätta” om vad vi gör. Vilket är en omöjlig uppgift helt ryckt ur sitt sammanhang. Det kan inte bli mycket annat än yta i sådana berättelser. Risken finns att man nystar in sig och börjar tro på den yta man beskriver, säger Owe Sandberg.