- Så där låg vi ofta och flummade, berättar hon. Jag drack varje helg, och drogerna fanns där hela tiden: ecstasy och LSD, kokain och amfetamin. Jag var väldigt sugen. Jag vill bli hög, tänkte jag.
Sara bodde i Västerhaninge, och utåt visade hon upp en tuff attityd. Hon målade sig hårt och klädde sig rätt; när pengarna inte räckte till snattade hon smink och märkeskläder i affärerna vid Sergels torg.
- Jag var typ kicker och försökte hela tiden hålla masken. Inne i mig var det taggigt och kallt, jag kände mig alldeles ensam och värdelös. Jag hade varit ganska mobbad och tyckte inte att jag var värd någonting. Men det ville jag inte visa för mina kompisar. Vi satt ofta på någon parkbänk och bara drack en massa bira eller hembränt tills vi blev jättefulla. Så gjorde alla. Vi tyckte att vi hade skitkul och var jättecoola.
Men något var väldigt fel i livet, det kände hon.
Sara bodde mest hos sin pappa när hon gick i gymnasiet. Tidigare hade hon bott omväxlande hos båda sina föräldrar.
- Jag hade det nog ganska bra när jag var liten, tror jag. Jag minns att jag hade en hund hos mamma och en annan hund hos pappa. De var jättegulliga.
Under högstadiet var hon hos sin mamma på vardagarna och hos sin pappa på helgerna.
- Mamma och jag brukade gå ut i skogen med våra hundar och åka i väg på hundutställningar. På somrarna campade vi på Öland. Hon var väldigt känslosam och brydde sig verkligen om mig. Men hon mådde inte så bra. Hon träffade olika killar, och det tyckte jag var jobbigt. Dessutom ville hon ha koll på mig. Hon ville veta vad jag gjorde och hur jag kände mig. Det var ju bra, det förstår jag nu. Men då störde det mig. Så jag drog till pappa. Där behövde jag inte prata om känslor, och jag kunde leva mitt eget liv.
Saras pappa hade långa arbetspass som lastbilschaufför. Han försökte hålla kontakt med henne via mobilen när hon var ute på nätterna, och ofta åkte han och hämtade henne.
- Alltså jag tyckte ju om pappa jättemycket. Vi hälsade ofta på hos farmor och farfar på landet, och vi åkte motorbåt i skärgården. Jag ville ju bo hos honom. Men han kändes inte lika nära som mamma gjorde, och jag tyckte att han var lika omogen som jag. Det var till exempel nästan aldrig städat hos honom. Högar av disk och smutstvätt låg överallt. Och vi bråkade jättemycket.
Sara började träffa killar - fel killar, säger hon nu.
- Jag tände bara på dom som hade något farligt i sig, som var småkriminella eller drack alldeles för mycket. Så är det fortfarande. Det klickar inte när jag träffar en bra kille som lever ett ordnat liv. Det är jättejobbigt!
En av killarna var rasist. En annan var Sara ihop med i nästan fyra år. Han levde på socialbidrag och drack ganska mycket. Om han någon gång hade pengar spelade han bort dem på hästar.
- Vi hade det bra på många sätt, men jag kände mig aldrig trygg med honom. Jag kunde aldrig vara säker på att vara mätt när jag gick och lade mig. Jag var så jävla dumsnäll, jag ställde upp med mina pengar för hans behov: "Okej, vi struntar i att äta middag, vi går till Systemet i stället."
Sara säger att han höll henne på plats med psykiskt våld, att han dominerade och förminskade henne. Samtidigt gav han henne något hon verkligen behövde: närhet och bekräftelse.
En gång slog han henne, men då blev hon förbannad och slog tillbaka.
- Fast på något konstigt sätt fick han mig alltid att lyda Han och hans gäng drack sig ofta fulla, och de drog in mig i en massa småkriminella saker, för pengarna räckte ju aldrig.
Det föll sig alldeles naturligt för Sara att dricka öl och sprit.
- En minderårig tjej ska inte dricka alkohol, säger hon. Men det gjorde jag. Mina föräldrar höll inte koll på mig, de var ganska struliga och hade fullt upp med sig själva. Och pappa köpte ut cider åt mig. Det var bättre än att jag drack hembränt, tyckte han.
Men Sara hade något annat också, vid sidan om festandet. Sommaren 1998 hade Fryshuset ordnat aktiviteter för ungdomar vid Slussen: klättervägg, basketboll och information om droger. Och Sara hade varit där med sina kompisar.
- Jag var femton år, och vi hade det jävligt tråkigt den sommaren Fast där vid statyn vid Slussen hände i alla fall något. En kille som heter Jocke Langer sprang omkring med en mikrofon och spelade Allan. Han var jätterolig. Han tog reda på vad vi hette, och en dag kom han fram till oss och sade: "Nu får ni sluta hänga på stan, tjejer. Kom till Fryshuset i kväll!"
De gick dit.
- Några lite äldre tjejer var där, berättar Sara, och jag tyckte att de var jättecoola. Snygga kläder, schyst attityd. De jobbade för United Sisters, en förening som bygger upp tjejers självförtroende.
Hon gick dit igen.
- Jag kom med i en tjejgrupp, och vi gick på en kurs om droger. Lyssnade på föreläsningar om moral och konflikthantering, åkte till SöS-akuten på studiebesök, träffade kvinnor som hade knarkat och prostituerat sig. "Gud, så där sliten vill inte jag bli", tänkte jag. Men vi gjorde roliga saker också. Åkte på läger, gick på bio och lyssnade på musik, "Artister mot nazister" i Globen och en konsert med Stevie Wonder. Skitroligt!
Sara sade inte så mycket i början. Men i hennes inre hände desto mer, berättar hon.
- Mitt självförtroende växte. Lusten att testa droger sjönk undan. Och det gav mig jättemycket att få umgås med de andra tjejerna och kvinnorna i United Sisters. Vi blev som en familj. Flera av dem är mina nära vänner nu.
Hon fick frågan om hon ville börja nattvandra. Hon svarade ja, gick en kurs och fick en vit jacka med texten "United Sisters Night Patrol" på ryggen.
- Den vita jackan blev väldigt viktig för mig. Jag var behövd och hade ett ansvar, jag skulle vara respektfull och ödmjuk, lyssnande och hjälpsam. Vi tog hand om jättemånga redlöst berusade tjejer som bara låg i något gathörn och spydde. De var så tacksamma för att vi dök upp innan de blev våldtagna. Och jag kände mig som en hjältinna.
Med den vita jackan på sig blev Sara nästan en offentlig person.
- Jag var fortfarande ihop med den där killen, och när jag inte nattvandrade levde jag partyliv och misskötte mig ganska rejält. Men jag kände mer och mer att det där höll inte längre. Killarna och tjejerna på stan kände ju igen mig. Så jag fick välja, och vågen vägde över åt rätt håll. Det var inget medvetet beslut, det bara blev så mer och mer.
Några månader senare fick hon jobb på Fryshuset. Hon skulle ansvara för United Sisters nattverksamhet.
- Jag som bara hade varit en liten skit fick ett eget skrivbord och en egen telefon, jag höll i utbildningen, de andra tjejerna litade på mig, journalisterna ringde Det var stort.
Sara jobbar som kassörska på Ica Maxi nu. Hon har stadig inkomst och egen lägenhet. Och hon är inte längre rädd att tappa fotfästet.
- Numera ska det ganska mycket till för att jag ska bli osäker och rädd. Jag har mitt jobb, mina vänner, mitt engagemang i United Sisters, mitt hem, min hund Sindy och min katt Lucas - och mina föräldrar. Vi har bra kontakt nu.
Jag frågar Sara vad det var hon behövde mest för att sluta strula och börja skärpa sig.
- En egen vilja att göra rätt, svarar hon. Utan den och United Sisters hade jag gått ner mig totalt.