– Det är bara när mamma och pappa frågar mig om en sak, som jag får bestämma, inte annars.
Hennes kompis Jeppe Fohlin-Laitinen, som fyller fem till sommaren, skulle äta lasagne med ost varje dag om han fick bestämma.
– Men de vuxna skulle få insekts-soppa.
Torsten Sjödin, som blir sex till hösten, är också inne på det här med mat, när han tänker på valmöjligheter. Köttbullar och makaroner blir det om Torsten får välja.
Tua har varit väldigt bestämd av sig redan från början, berättar hennes mamma Anna Valberg. Hon uttryckte sin starka vilja långt innan hon kunde tala.
– Redan när hon låg på skötbordet visade hon vad hon ville ha och vad hon inte ville ha, säger Anna. Alla barn är ju olika. I vårt fall gäller det att ge högst två alternativ att välja emellan. Att fråga ”vad vill du göra?” är alldeles för stort.
Det är vuxnas skyldighet att vara tydliga och inte ge för mycket utrymme till barnen att jiddra och fixa, tycker Anna. Det kan bli ett evigt förhandlande och kompromissande annars, som varken barn eller vuxna mår bra av.
– Men man får förstås vara beredd på att förhandla en del, och man får vara lite smidig. Vi kan exempelvis ta med de kläder som Tua vill ha till förskolan, om hon tar varma kläder på sig dit.
Riktigt små barn kan man avleda, men nu går inte det längre, säger Torstens mamma Marika Scheele. Torsten är också mycket viljestark, berättar hon. Vill han något, så vill han verkligen det.
– Jag är själv en typisk gruppmänniska, jag är diplomatisk och har lätt att anpassa mig efter andra. Torsten går sin egen väg. Det har både för- och nackdelar. Jag tror att han kommer att vara stark i sina val, när han blir äldre, men han kanske också får svårare att ”passa in”.
Precis som Anna har Marika märkt att det blir jobbigt för hennes barn, och ofta bråk, när det finns för många möjligheter. Nu i vinter har det varit en del problem just med påklädningen, säger hon.
– Jag klagade för en kollega som har äldre barn. Hon föreslog att Torsten skulle få välja om han vill ha jackan stängd eller öppen. Det känns bra om man kan kompromissa så att inte barnen behöver tappa ansiktet, det kan vara jobbigt för dem att känna sig helt maktlösa. Att man lyssnar mer på barns känslor och åsikter i dag är ju i grunden något bra. Jag ger mig ganska ofta, jag är inte super-principfast.
Jeppe har ofta en bestämd åsikt, men om man frågar om han kan ändra sig har han brukat säga ”okej”, berättar pappa Sven Fohlin. Men nu börjar den egna viljan komma starkare.
– Jag har ganska stort tålamod med honom, jag har två barn som är rätt mycket äldre än han och med dem var jag nog mer bestämd.
Det finns stora och små val, påpekar Sven.
– Som vuxen kan jag bestämma att vi ska gå till parken, men sen får Jeppe bestämma vilken park vi ska gå till, det finns ju olika lekgrejer i olika parker. Jag märker att Jeppe är lugnare och trivs bättre när han får vara med och tycka, annars är det som om han inte hinner förbereda sig på det vi ska göra.