Det händer att Irenes patienter är med henne när hon sitter på bussen hem från jobbet, berättar hon.
– Ibland är de med mig i tankarna på kvällen hemma i soffan också. Visst tänker man mycket på patienterna, men jag försöker ändå skilja mellan jobb och fritid, annars kan det bli för tungt.
Irene Larsson Dåderman, 54, och hennes kollega Jenny Scott, 32, är sjuksköterskor och arbetar med palliativ vård på Stockholms sjukhem. Där vårdas människor under sin sista tid i livet.
– Jag åt lunch med en kompis nyligen, berättar Jenny. Hon frågade hur vi orkar jobba när så många patienter dör. Men jag förklarade att vi får så mycket tillbaka i jobbet, från patienter och anhöriga.
När ”inget mer kan göras” är det i själva verket väldigt mycket som kan göras. Smärta, oro och ångest kan lindras, med mediciner och med omvårdnad. På Stockholms sjukhem har man tid för patienter och närstående, säger Irene och Jenny. Anhöriga är alltid välkomna, dygnet runt, många sover över.
– Och de anhöriga ska ju gå vidare i livet sen. Går de härifrån och känner att den sista tiden för deras närstående blev bra, då känner vi att vi har gjort ett bra jobb. En del närstående håller kontakt med oss i åratal efteråt, säger Jenny.
– Det talas så mycket i vården om ”patienten i centrum”, säger Irene. Men hos oss är det verkligen så. Det är patienten som bestämmer om sin egen vård, det är nog det som är grejen.
Respekten för patienterna är en grundsten i vården, tycker Irene och Jenny.
– Den finns hos alla i teamet. Vi har professionella, flexibla läkare, och försöker hitta lösningar på problem utifrån patientens behov, säger Irene.
Ibland har vi till exempel haft unga killar på avdelningen, som har tyckt att det har känts pinsamt att få kroppen tvättad av en ”tant” eller en ung tjej.
– Då går man inte bara in och säger hurtigt ”nu ska vi duscha dig”. Vi har kunnat lösa det genom att patienten har fått vara sövd under tvättningen, berättar Irene.
– Man behöver ofta bara gå till sig själv, för att förstå, säger Jenny. Jag skulle känna mig obekväm med att någon annan skulle tvätta mina intima delar.
Patienter och vårdare kommer ofta mycket nära varandra.
– Man lär känna människan bakom patienten, och förstår mycket om personen som kan vara viktigt för omvårdnaden, säger Jenny.
– Det blir som om man får titta in i en människas hela liv, säger Irene. Jag får många förtroenden. Och de stannar hos mig. Är det något som jag tror att läkarna behöver veta, då frågar jag om jag får förmedla det. Får jag inte det, så gör jag det inte.
Vissa patienter berör mer än andra. Det har inte så mycket med ålder att göra, säger Jenny:
– Man kan identifiera sig mer med någon som är jämnårig. Men jag kan bli lika berörd av en äldre patient som av en yngre. Det finns patienter som går rakt in i hjärtat, och som man aldrig någonsin glömmer.
Samtidigt är personalen professionell nog att inte låta de personliga känslorna styra vården, så att vissa får mer tid och uppmärksamhet, försäkrar Jenny.
– Och det är ju inte heller så att alla blir mest berörda av samma patient, säger Irene. Men vissa möten blir väldigt starka, så är det bara, det handlar kanske om personkemi.
Många gånger lever både patienter och anhöriga under stor press, och de kan vara förtvivlade, arga, och ibland mycket krävande.
– Vi vet ju att det är naturligt att det blir så, säger Irene. Men blir det alltför tärande, kan man behöva lite återhämtning, då kan man byta av varandra.
En förutsättning för att orka med jobbet är att personalen talar mycket med varandra och stöttar, säger Jenny:
– Vårt mål är att sitta ner en stund i slutet av varje arbetspass, och prata om sådant som hänt, och vad vi känner. Under själva jobbet är man så fokuserad på patienter och anhöriga, så då hinner man inte alltid med att tänka på kollegerna.
– Återhämtning är viktigt, säger Irene. Egentligen borde vi som jobbar i palliativ vård ha mer schemalagd tid för det. Som det nu är jobbar många deltid för att orka med. Så borde det inte behöva vara.
Själv har Irene ett stort behov av att se friska människor när hon är ledig.
– Jag kan åka ut till Ikea och gå runt och titta på alla som trängs där, och njuta. Jag vet ju inte hur friska de är, förstås, men de ser friska ut.
Inte så sällan säger patienter på avdelningen att de skulle vilja ha hjälp med att dö.
– Då försöker man förklara att vi inte kan hjälpa dem med det, men att vi kan hjälpa dem med att lindra deras symtom, säger Jenny. Ibland är det kanske mest ett rop på hjälp, ett sätt att tala om hur dåligt de mår.
I sällsynta fall är det mycket svårt att lindra smärtorna tillräckligt.
– Och då är det ju förfärligt, säger Irene. Någon sådan gång har väl tanken flugit genom huvudet, att ”hoppas det går fort”. Men min inställning är att vi arbetar för att lindra. Jag skulle inte vilja vara den som gick in med en spruta till patienten, och det tror jag gäller oss alla.
Ofta är det ångesten som är det värsta, säger Irene.
– Den påverkar hela tillvaron för patienten. Men vi lyckas nästan alltid få bukt med ångesten, vi är bra på det här, både medicinskt och omvårdnadsmässigt.