Det är en gråkall och mörk vintermorgon i norska Telemark, söder om Oslo. Inne i klassrummet i Porsgrunns gymnasium är det knäpptyst när 24-åriga Rannveig börjar berätta:

– Jag var en grubblare under skoltiden, och jag var rädd för så väldigt mycket. Jag var rädd för döden, men samtidigt dragen till den, jag ville slippa lida. Vuxenlivet verkade så meningslöst. Skulle man sitta i skolan för att få bra betyg, för att få ett bra jobb och köpa villa och båt? Varför? Jag kände mig utanför, som om ingen förstod mig.

Rannveig är en av tio så kallade ungdomskontakter i den landsomfattande kampanjen ”venn1.no”. Den drivs av patient- och anhörigorganisationen Mental Helse. Syftet är att öka kunskaperna om psykiska problem och sjukdomar, att avdramatisera psykisk ohälsa och att få fler att våga söka hjälp.

Kampanjen vänder sig till elever på gymnasienivå och deras föräldrar. Under en temadag får eleverna information om psykisk hälsa och ohälsa. De har gruppdiskussioner och kommer med egna förslag, bland annat om vad de själva, skolan och föräldrar kan göra för att stödja kompisar som mår dåligt. Och så får de lyssna på en ung person som själv haft psykiska problem eller psykisk sjukdom. Någon vecka senare går elevernas föräldrar igenom samma program på kvällstid.

Rannveig har haft depression och ångest. Hon berättar för klassen att hon gick ensam med sina problem under många år, hon vågade inte berätta för någon. Hon kände att hon inte var ”tillräckligt” dålig för att söka hjälp:

– Jag trodde att det alltid måste finnas barndomstrauman i bakgrunden till psykiskt lidande. Jag önskade att jag skulle få en allvarlig sjukdom eller råka ut för en olycka, så att jag hade en riktig anledning att må dåligt. Samtidigt skämdes jag för de tankarna.

– Till slut tog jag mod till mig och gick till skolsköterskan, som slussade mig vidare till en psykolog. I efterhand fick jag veta att flera av mina kompisar hade haft samma problem som jag.

Att höra Rannveigs berättelse var det som gav mest under temadagen, tycker Silje Lunde Lidal och Anne Cecilie Solli, båda sjutton år.

– Det är så viktigt att människor törs berätta, säger Silje. Ju fler som gör det, desto bättre. Jag tror att det kan hjälpa många när kändisar går ut i medierna och talar om sina psykiska problem. På sikt kan det förändra attityder, ta bort rädsla och fördomar.

Silje har själv haft det jobbigt, hon har bland annat koncentrationsproblem och ska gå igenom en adhd-utredning. I början ville hon inte prata med kompisar eller lärare om det, men numera är hon öppen. Det var en stor lättnad att kunna säga som det är, säger hon:

– Jag har andra sjukdomar också, diabetes och glutenintolerans. Genom det har jag lärt mig att öppenhet är det bästa. Det blir ju så mycket lättare, både för skolkamrater, lärare och andra omkring mig, att förstå mig och mina reaktioner, om de vet vad jag har för problem. Och mina vänner, de accepterar mig helt och hållet som jag är.

Lärare borde få mer och bättre kunskaper om psykisk ohälsa, säger Silje och Anne Cecilie. De flesta lärarna har varit stöttande, berättar Silje, men hon har också mött negativa reaktioner.

– Jag tror att lärarna ofta inte vill se problemen, säger Anne Cecilie. Men jag tycker att de har lika stort ansvar som föräldrarna, särskilt när det gäller elever i tonåren. Lärarna ser oss hela dagarna, och ser hur vi fungerar i grupp. De märker när någon inte mår psykiskt bra.

– Vi har en jättebra skolsköters­ka, och det är många som vänder sig till henne om de mår dåligt. Men vi är över tusen elever här, så det blir väldigt svårt för henne att hinna med, säger Anne Cecilie.

För Rannveig är det den nionde gången hon är ute i en skola, och hon är fortfarande ganska nervös innan.

– I början tänkte jag ”varför gör jag det här?” Men sen, när elever kom med tårar i ögonen och tackade mig, då kände jag att jag verkligen ville fortsätta. Jag får ofta höra att ungdomarna känner igen sig i mig. För mig är det viktigt att komma som en resurs, inte som ett offer som ska berätta om en massa elände.

Chris, 24 år, har haft panikångest och depression. Han är också ungdomskontakt i kampanjen och har berättat om sig själv för en annan gymnasieklass i Porsgrunns videregående skole, samtidigt som Rannveig.

– Även om informationen om psykisk ohälsa är viktig, så märks det att eleverna blir mer intresserade och berörda när de får höra en människas egen berättelse, säger Chris. När jag själv började må bättre ville jag hjälpa andra, och det här är ett bra sätt. Eleverna ser oss stå där och berätta, vi är vanliga ungdomar som de kan identifiera sig med. Det är viktigt att tala ett språk som de unga förstår.

Kampanjen venn1.no samarbetar med högskolan i Telemark. Studenter från en kurs om psykisk hälsa leder temadagarna i Porsgrunn och står också för den mer allmänna informationen om psykisk ohälsa.

– Projektet är bra även för våra studenter, säger Gro Fröyen, kursansvarig på högskolan. Vi har bland annat sjuksköterskor och socialarbetare som går utbildningen. De lär sig väldigt mycket genom att samarbeta med ungdomskontakterna, unga som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa.

Lillian Strand är skolsköterska i Porsgrunns videregående skole.

– Den vanligaste anledningen till att elever söker upp mig är just psykiska problem. Och sedan projektet startade här i skolan är det allt fler som kommer av den orsaken. Det har också blivit vanligare att elever kommer och berättar att de är oroliga för en skolkamrat, säger Lillian Strand.

Klasslärarna brukar vara med på temadagarna så mycket de hinner, berättar Lillian Strand.

– Lärarna tycker att det här är viktigt, men de har svårt att få in det i vardagen, de är pressade av läroplan och scheman.

Rune Helland från organisationen Mental Helse och projektledare för venn1.no säger att målet är att få in ämnet psykisk hälsa i läroplanen, under en fast lektionstimme i veckan. Men då behöver också lärare och skolhälsovårdspersonal få ökad kompetens. Ämnet måste få större plats också i deras utbildningar, och det är på gång i Norge.

– Vår kampanj kommer säkert att behövas som en resurs för skolorna ett bra tag framöver, säger Rune Helland.