Psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark har i många år arbetat med barn och vuxna som drabbats av sorg. Bland annat följde hon på nära håll anhöriga till offren för tsunamikatastrofen julen 2004.
Natten till måndagen sov tre barnbarn över hos henne. De är sju, elva och tretton år. I går morse kretsade samtalet runt frukostbordet kring vad som hänt Engla. Särskilt elvaåringen hade många frågor: "Hur gjorde han när han dödade henne?", "Var gjorde han av kroppen?"
Ann-Kristin försökte så noggrant som möjligt besvara alla frågor utifrån det hon hört på radio och tv.
- Jag berättade att Engla blivit mördad och vad som hänt. Som förälder ska man alltid vara så ärlig som möjligt mot barnen. Givetvis bör man inte frossa i detaljer, men även barn har rätt att få veta.
Det sjuåriga barnbarnet hade inte så många frågor, men lyssnade intensivt på samtalet. Och hennes storebror berättade att han varit jätterädd för att något skulle hända hans lillasyster.
- Då sa jag att det var bra att han vågade säga det, och att även många vuxna varit oroliga för sina barn.
Hur ska man tala med barn om fruktansvärda händelser?
- Som förälder och vuxen handlar det först och främst om att ta sig tid att svara på barnens frågor. När barn dör eller mördas väcker det många tankar hos barnen, som "kan jag också bli dödad?".
Hur gammalt ska ett barn vara när man berättar om otäcka händelser?
- Det är viktigt att samtala med ett barn utifrån dess utvecklingsnivå. En femåring skiljer sig till exempel från en tioåring. Det är bra om föräldrar skaffar sig kunskap om hur barn fungerar. Till exempel Rädda Barnen har material som är lätt att ta till sig som förälder.
- Sedan är det viktigt att barnen själva styr samtalet och att föräldrarna bara svarar på barnens frågor.
Kan man prata för mycket med barn?
- Jag tror inte det. Risken är snarare att vuxna låtsats som om inget hänt. Förr var det vanligt att barn skulle "skyddas" om något hemskt hade hänt, men det ökade snarare barnens rädsla. I dag är det svårt att undanhålla barn information som de ändå får genom medierna eller vuxna som pratar.
Ska man som vuxen försöka dölja sin egen rädsla och oro?
- Nej, det fungerar inte. Barn är bra på att läsa av sina föräldrars känslostämningar. Det är bättre att erkänna att man själv varit orolig, men samtidigt påpeka att det är ytterst sällan händer att barn blir mördade. Sedan kan man ju berätta att mannen är gripen.
På en del förskolor och skolor anordnas minnesstunder för Engla Höglund. Är det bra?
- Det är en svår fråga. Gemensamma ritualer ger små och stora möjlighet att bearbeta traumatiska händelser och att sörja - även om man personligen inte känner de drabbade. Men man ska aldrig tvinga ett barn att vara med om en minnesstund.
Kan barn skilja mellan fiktivt våld och verkligt våld?
- Barn förstår att det som hänt Engla är på riktigt och att det inte handlar om någon tv-film eller något som utspelas i en bok.