Ett knivhugg i armhålan trasade sönder en pulsåder och Jonas Pinét förblödde inom några få minuter. Han blev 17 år. Hans mamma Kerstins hela värld slogs i spillror.
- Min älskade Jonas fanns inte mer, han var död. Jag kände förtvivlan, hat och ursinne. Smärtan och sorgen var outsäglig, men jag fick lära mig att gå vidare, att överleva.
Som skolpsykolog i Botkyrka kommun strax söder om Stockholm möter Kerstin i dag ofta våld och aggressivitet bland ungdomar, kanske främst hos unga killar med bristande impulskontroll.
- Många våldsamma personer har upplevt tidiga trauman i sina liv och kapslat in sina känslor. Om inte barn och ungdomar får möjlighet att tala om och uttrycka sina känslor kan de lätt uppfyllas av hat och aggressioner, säger Kerstin Haraldsdotter.
Klockan var strax efter sju en julimorgon för åtta år sedan när sonen Jonas knackade på i sommarstugan. "Mamma, kan vi ta en frukost tillsammans", frågade han glatt. Jonas hade sovit över hos en kamrat som bodde i närheten och Kerstin var förundrad över att han hade gått upp så tidigt, trots sommarlov.
De satte sig i trädgården och Jonas berättade om resan han och en kompis gjort till den grekiska ön Kreta strax före midsommar.
Kerstin tänkte att hennes son, familjens lillebror, verkade ha mognat av att resa under eget ansvar. Senare samma dag åkte Jonas till Halmstad för att hälsa på en vän.
Fyrtioåtta timmar senare stod två poliser utanför dörren. Kerstin var på väg till arbetet och vinkade avvärjande, hon trodde att besöket handlade om grannsamverkan som var på gång i området. Men strax insåg hon att poliserna hade något allvarligt att berätta. Tidigare under natten hade Jonas blivit knivhuggen till döds. Hon satte sig vid köksbordet, slog handen i bordet och kände att hon ville mosa den som dödat hennes son mellan fingrarna.
Jonas fördes till Rättsmedicin i Lund och när Kerstin tillsammans med hans två systrar och pappa gick in i rummet för att se hans kropp stannade tiden. Varför fortsätta att leva när inte Jonas fick vara kvar bland oss?, tänkte vi först. Men så kom vi tillsammans fram till att det inte vore att hedra Jonas minne att ge upp - han som så tydligt älskade livet och människorna, berättar Kerstin.
Vi träffar henne i hennes lilla lägenhet i ett 1700-talshus på Söder i Stockholm. Utanför fönstret ser vi ut över några kolonilotter där det redan har börjat spira i jorden. Sorgearbetet har tagit tid, likaså det rättsliga efterspelet.
När Jonas blev dödad arbetade Kerstin som psykoterapeut. Hon hade de teoretiska redskapen för att hantera ett trauma, och hade under åren hjälpt många personer som mått psykiskt dåligt. Men hon insåg inte på riktigt att även kroppen skulle reagera så häftigt. Hon gick sjukskriven länge, bland annat för svåra magproblem.
Redan före Jonas död hade Kerstin tankar på att börja arbeta med barn och ungdomar. Till terapimottagningen i centrala Stockholm sökte sig vuxna som hade råd att betala, men hon tänkte på alla dem som inte hade samma ekonomiska möjligheter.
Sedan ett par år arbetar Kerstin som skolpsykolog i Botkyrka. Hon vill att skolpersonal och föräldrar ska inse hur viktigt det är att barn och ungdomar lär sig att uttrycka sorg, glädje, ilska och rädsla - grundelementen i en människans känsloliv.
I detta arbete tillämpas bland annat en metod som kallas SET, som främjar socialt och emotionellt lärande. Metoden innebär att eleverna övar sig i ta ansvar och vara tydliga med sina känslor, att lösa problem och hantera konflikter. Tanken är att ge redskap för att bygga sunda relationer med bibehållen respekt för sig själv och andra.
Erfarenheterna från olika skolor som systematiskt arbetar för att utveckla elevernas sociala och känslomässiga färdigheter visar att studieprestationerna blir bättre, att skolklimatet blir mjukare och att elevernas riskbeteenden minskar.
- När insatserna sätts in tidigt blir resultaten bättre. Om aggressiva känslor däms upp så klarar vi till sist inte att hålla kontrollen över dem, och risken är stor att en överilad handling görs. En liten impuls kan utlösa en allvarlig våldshandling.
Att sjunga, teckna och måla, spela teater, musicera, fysisk träning, delta i rollspel ... det finns oändligt många aktiviteter för att hjälpa barn och unga att få en bättre kontakt med sina känslor, menar Kerstin.
Fortfarande tycker hon att många lärare är för fokuserade vid att enbart lära ut bokliga kunskaper. Den viktiga frågan om vad det innebär att vara människa, med alla dess dimensioner, tas inte på tillräckligt allvar.
Efter Jonas död gjorde några av hans vänner en stor graffitimålning på en kal skolvägg. Den föreställde en ängel med utbredda vingar. Under ängeln stod det "Jonte, vi saknar dig?". Jonas kallades så.
- Målningen var en viktig del i kamraternas sorgearbete. Det var synd att den inte tilläts vara kvar ett tag, det var ju ändå sommarlov.
I september 2000, två månader efter Jonas död, intervjuades Kerstin Haraldsdotter på Insidan. Hon talade om sorg och hat, men också om hur rättssystemet motverkar försoning.
Bland annat önskade hon att den som begått ett allvarligt våldsbrott ska få hjälp att inse vad han gjort så att han kan ta på sig sin skuld, känna vidden av den smärta han åstadkommit och utvecklas.
- I dag vet jag hur viktigt det är att brottsoffer får möta förövaren, även om det väcker starka känslor.
Kerstin framförde att oavsett de juridiska turerna är vi alla människor, både gärningsman och drabbade. Hon menade också att det skulle betyda mycket för de anhöriga om mannen som dödade Jonas erkände vad han gjort och kunde visa medkänsla.
- Men troligtvis hade han inte utfört ett sådant brott om han var kapabel till medkänsla. Det är extra tungt att inse att även de som döms till fängelse och erbjuds behandling för sina problem med största sannolikhet ofta kommer ut med ännu större problem.