Tjugotreåriga Viktoria fick nyligen diagnosen borderline. Trots sin unga ålder har hon en mångårig - och negativ - erfarenhet av psykiatrin. I och med diagnosen hoppas hon nu på adekvat vård som kan hjälpa henne.
Viktoria var duktig i skolan och framgångsrik i den sport som hon tävlade i på elitnivå. När hon var tio år dog hennes lillasyster och Viktoria började kontrollera obehagliga känslor genom att inte äta och skära sig. När hon flyttade hemifrån för att gå på gymnasiet accelererade hennes självskadande och hon klarade inte skolan längre. Efter ett par självmordsförsök skrevs hon in på en sluten psykiatrisk avdelning och blev kvar där i närmare ett år.
- Så här efteråt tycker jag att det var jättedåligt att de inte hade andra resurser än slutenvård. Jag var ju bara 17 år.
Avdelningen blev hennes liv, och det som fanns utanför spelade allt mindre roll.
- Tonåren är ju en ganska känslig tid och jag hade min tonårsrevolt inom psykiatrin. Men när jag protesterade mot de väldigt inrutade reglerna med destruktivitet, så såg man det som tecken på min sjukdom i stället för en kanske sund reaktion på en onormal omgivning.
Till slut skrevs hon ut av psykiatrin som ett hopplöst fall. Det kan ha varit ett utslag av språkförbistring men orden från en utländsk läkare blev ödesdigra: "Nu har vi försökt allt, det är fel på din personlighet och vi kan inte hjälpa dig, sa han". 19 år gammal fick Victoria ett sjukintyg där det stod att hon aldrig kommer att få arbetsförmåga.
Viktoria flyttade till en mindre ort och har jobbat och läst på Komvux i perioder. Självskadandet har minskat men hon har lätt att hamna i andra missbruk, som att inte äta eller träna för mycket. Sedan hon fick diagnosen borderline går hon i samtal hos en psykoterapeut. Det mesta handlar om att bearbeta åren inom psykiatrin.
- Det svåra i dag är nog att ingenting är konstant. Det är svårt att arbeta mot ett mål när det jag tänker och känner ändras flera gånger om dagen. Jag har ofta varit avundsjuk på patienter på akuten som kan sitta och gråta och be om hjälp. På mig syns det inte utanpå, jag är bra på att bita ihop. Det gör att folk tror att man fejkar och manipulerar kring sin smärta.