- Jag hälsade på hemma hos min mor under några dagar, berättar han. Hon lagade sin goda abgosht, en traditionell soppa på bönor, tomater och kött. Och vi åt aprikoser och mullbär - träden var så många och gav så mycket frukt att alla kunde plocka hur mycket som helst.
Han var redan fyrtio år gammal den där sommaren. Han hade gjort sin klassresa, läst på universitetet och blivit vänsterintellektuell, gift sig och bosatt sig i Teheran. Nu vandrade han för sista gången genom det välbekanta gyttret av medeltida hus och åldriga trädgårdar där byborna odlade grönsaker och skördade vindruvor och körsbär. Han följde bevattningskanalerna mellan dammarna där han hade svalkat sig under sina heta pojksomrar, stannade till i skuggan under ett mandelträd för att prata bort en stund med en kvarbliven barndomsvän, satte sig hos sin far som låg begravd mellan minnesstenar med inskriptioner från 1200-talet.
- Min mors gravsten har jag inte sett, säger han. Hon dog för fyra år sedan, och hon ligger bredvid min far. Jag skulle så gärna vilja besöka dem igen och återse mitt barndomshem i Kaladjah.
Vi sätter oss vid datorn och flyger dit tillsammans. Svävar en stund över Hassan Hosseini-Kaladjahis villa på Grödingevägen i Tumba. Tar en sväng via Fisksätra där han bodde med sin familj under de första arton åren efter att ha fått asyl i Sverige. Sveper sedan i väg över Tyresö och Dalarö, vinner höjd ovanför Ornö skärgård och kryssar vidare över Östersjön och Lettland, Vitryssland och Ukraina. Vi blickar ner på den ryska och den georgiska kusten mot Svarta havet, anar Armenien, sänker oss ner över nordvästra Iran - och där hittar vi dalgången med den lilla byn som ligger omgiven av åkrar och fruktodlingar alldeles intill den slingrande flodbädden där smältvattnet från det väldiga Sahandmassivet störtar fram om våren.
Hassan Hosseini-Kaladjahi minns att hästarna konstrade så att människorna blev varnade när den våldsamma vårfloden närmade sig.
- Vattenmeloner och honungsmeloner från översvämmade trädgårdar flöt i floden, och jag minns att vi pojkar försökte få tag i dem. Vi höll på med en hel del farligheter. Höll ihop i olika gäng som bråkade och slogs, ibland var det rena kriget Fast själv var jag ganska stillsam, jag ville mest läsa böcker.
Han pekar på datorskärmen och förvånas över detaljrikedomen hos satellitbilderna från Google Earth. Närmare sin hemby än så här har han inte varit på tjugofem år.
- Titta, där är huset där vi bodde! Jag tror i alla fall att det var det där huset Jo, där är det. Det är sålt nu Där gick jag i skolan när jag var liten! Å, jag skulle så gärna vilja träffa mina gamla lärare igen, men de är väl döda nu Och där, där äger jag fortfarande några fruktträd, min bror åker dit ibland. Fast jag har hört att alla aprikosträden har förtvinat, det sägs att de inte tål föroreningarna som nordostvinden för med sig från fabrikerna i Tabriz Jag kan inte tänka mig min hemby utan aprikosträd!
Vi sitter i Hassan Hosseini-Kaladjahis tjänsterum i en av flyglarna som hör till Fittja gård i Botkyrka. Numera är han docent i sociologi och forskningsledare vid Mångkulturellt centrum, en kommunal stiftelse som verkar för ett samhälle där "mångfalden reflekteras i den nationella självbilden" och där "ingen människa behöver ge avkall på sin egen kultur och identitet för att vinna delaktighet".
- Ju längre jag lever, desto mer intresserad blir jag av mina rötter, säger han. Som sociolog analyserar jag de samhälleliga krafter som styr människors liv, och jag tänker ofta på vad det var som gjorde att mina syskon och mina kompisar från Kaladjah blev kvar medan jag utbildade mig vidare och flyttade till Teheran, och blev regimkritiker och flydde utomlands och hamnade här i Sverige - chansen var väl en på miljonen!
Det var Hassan Hosseini-Kaladjahis far som envisades med att hans barn skulle studera.
- Han drev ett litet företag som tillverkade tyger med gammalmodiga maskiner, och hans stora dröm var att jag skulle bli gymnasielärare. Jag och min bror var de allra första i byn som fortsatte att utbilda oss efter den sexåriga grundskolan, och när jag senare blev just gymnasielärare var jag en stor man i min fars ögon Där slutade hans ambitioner - och där började mina.
Han pekar på Oskoo, en av pärlorna i bandet av bergsbyar som hukar i dalgången. De fem kilometrarna dit gick han varje skoldag från och med det sjunde läsåret.
- Jag minns att jag frös så hemskt om vintern, det blåste så att snön yrde och ibland såg jag vargar som strök längs vägen. Vi hade fått höra att vargar åt barn, och jag var så rädd att jag ofta tog en omväg över isen på floden till grannbyn Bavil bara för att få sällskap.
Många jublade när shahen störtades 1979, särskilt i de radikala kretsar där Hassan Hosseini-Kaladjahi hade sina vänner. Han hade läst engelsk litteratur vid universitetet i Tabriz, tagit en master i sociologi i Teheran och bott i London en tid för att skriva en avhandling om iransk teater.
Den blev aldrig färdigskriven. Doktorera skulle han inte göra förrän arton år senare, i ett främmande land som ligger så långt norrut som vid polcirkeln. Och ämnet skulle vara iraniers integration i detta för dem så annorlunda land.
Revolutionen fick honom att återvända till Iran, han ville vara med när allt det gamla vältes över ända.
- Under shahen hade vi drömt om öppenhet och rättvisa, yttrandefrihet och demokrati. Nu skulle allt detta bli verklighet!
Han blev vald till rektor för Farabi-universitetet i Teheran, och till en början såg framtiden ljus ut. Men de religiösa ledarnas grepp om landet hårdnade. Hassan Hosseini-Kaladjahi fick behålla sitt rektorsjobb i ett år, sedan blev han avskedad.
Han och hans hustru levde som gömda flyktingar i sitt eget hemland under femton månader innan de flydde utomlands - och genom tillfälligheter kom de att leva i olika länder i Centraleuropa under de följande två åren.
- Jag jobbade som svetsare i en kylskåpsfabrik, och jag trodde att jag hade förlorat min stora kärlek i livet, berättar Hassan Hosseini-Kaladjahi. Om jag hade blivit kvar där i min ensamhet hade jag gått under Men en dag kom hon till mitt hus och knackade på min dörr!
I september 1985 sökte de asyl i Trelleborg.
Myten om återvändandet är ett välkänt begrepp bland sociologer som forskar om migration och etniska relationer. Drömmen att en gång få komma hem igen är en mental livlina för många männi-skor som lever i exil.
De som har svårt att hitta en hedrande position i sitt nya hemland kan rent av börja omfamna sitt ursprung så till den grad att fosterlandet skimrar som ett bristfritt paradis dit flyttlasset nödvändigt måste rullas tillbaka om livet alls ska ha någon mening. Och i väntan på flytten saknar det mesta just mening.
- Man måste se upp med den där nostalgin, säger Hassan Hosseini-Kaladjahi. Ju mer man idylliserar sin bakgrund, desto mindre chans har man att lyckas i det nya landet.
Men känslan för barndomens stigar är i grunden en god kraft i livet, menar han - om den inte tar över och blir ett hinder.
- Jag vill ha kvar drömmen om Kaladjah, för den gör mitt liv ljusare. Det var där allt började, och jag kommer alltid att sakna trädgårdarna och mullbärsträden.
Livet i byn är sig nog ganska likt, tror han. Om ett år eller två reser han kanske dit på riktigt.
- Jag blir nog bjuden på middag av släktingar och barndomsvänner, och det blir säkert känslosamt och intressant - men ganska snart lite tråkigt också. Vi har ju nästan ingenting gemensamt längre.
Han vet att han måste ligga lågt med sina åsikter och väga sina ord på guldvåg. Bondesamhällets traditionella värderingar lever kvar på den iranska landsbygden, och den religiösa regimen i Teheran är en starkt konserverande faktor.
- Tänk om jag skulle råka säga att män och kvinnor ska vara jämställda eller att homosexuella borde få leva som de vill - samtalet skulle avbrytas, det skulle bli pinsamt, folk skulle börja snacka skit bakom min rygg och jag skulle få fiender i byn!
Man måste inse att ens identitet förändras under livets gång, påpekar han.
- När man studerar eller flyttar till en annan stad eller kanske rent av byter hemland får man chansen att utvecklas. Man får nya ögon. Och ju mer man ser, desto öppnare blir man. Det finns tusen olika sätt att leva, och de flesta fungerar ungefär lika bra.
Han fingrar på datormusen, och vi svävar uppåt i atmosfären igen. Han ger ordern "Fly to Tumba, Botkyrka, Sweden", och Kaladjah blir snabbt en försvinnande prick på randen av ett berg i Mellanöstern, Iran ett krympande fält på en blågrön planet som svävar i en kolsvart rymd.
Några sekunder senare inspekterar han sin svenska trädgård. Om det numera finns någon plats på jorden som han kan kalla sitt hem så ligger den i Stockholmstrakten, hans döttrars hembygd.
- Ordet hemma är inte så viktigt för mig längre. Jag har ingen nationell tillhörighet. Jag tycker om människor, och jag älskar att resa. Jag tar mina sociologiska promenader, observerar hur folk lever, tänker mig in i deras liv Hur har de det? Vad drömmer de om? Sådant ger mig ett rikare perspektiv.