– Jag har varit byggnadsarbetare, berättar Shaba Sabah. Men jag skadade knät och blev pensionär, så jag har gott om tid. Och som kristen känner jag att jag vill hjälpa dem som har det svårt.
Gästerna äter och dricker på stående fot. Inga Pagréus går runt och pratar med dem. Somliga känner hon sedan flera år, andra svarar henne enstavigt med blicken åt sidan och munnen full av bröd.
– Vi ser vilka som inte får ta del av välfärden, berättar Inga Pagréus. Det är drogmissbrukarna, de psykiskt sköra och flyktingarna som kommer hit. När människor som har det svårt sitter ensamma, när ingen någonsin säger deras namn – då blir deras tankar allt sjukare. De behöver inte bara mat, de behöver värme och gemenskap också.
Hon hävdar att hon här på Plattan märker att Sveriges flyktingpolitik har hårdnat.
– Antalet flyktingar som har förvägrats skydd här i landet och gömmer sig för polisen har ökat på senare år. Nu har dessutom en ny grupp kommit: fattiga arbetssökande från tredje världen och från länder som Rumänien, Polen, Armenien och Azerbajdzjan. Smörgåsarna de får av oss är ofta det enda de äter under dagen.
Volontärernas arbetsdag börjar klockan åtta i ett bönerum i Klara kyrka. De dyker upp med några minuters mellanrum och välkomnas av Inga Pagréus, sätter sig på stolar i en ring och faller in i sången.
Somliga sjunger inbundet och enskilt, andra med ögonen öppna och armarna mot taket. Sångerna varvas med korta betraktelser av Inga Pagréus, och hennes och volontärernas böner bildar en väv av innerliga samtal:
– Jag vill be för mina barns mammor. Förlåt mig för att jag har smitit undan mitt ansvar …
–Jag ber för Jessica som gör revolt med sprit och många män …
– Jag har varit på fest i tjugo år, men det var ingenting att ha. Gud, du renar mig och snyggar till mig …
– Jag vill be för Niklas, som är rädd att bli uteliggare. Dra honom hit, Herre, så att han finner gemenskap …
Händer från Peru och Linköping, Grekland och Somalia, Eritrea och Hökarängen söker varandra när de tjugotre trosfränderna till sist ställer sig upp och ber Fader vår tillsammans.
Sedan blir det full fart. En av volontärerna hämtar smör, ost och mjölk som Hemköp bidrar med, två av de andra går efter gårdagens bröd på Sergelbageriet, Seven Eleven, Pressbyrån och Kafferepet.
Alexander Petrovic från Serbien, som har varit heroinist i tjugo år och frälst i fyra, hämtar limpor och längder på konditoriet Vetekatten. Han tackar ägaren Östen Brolin:
– Du är känd i himlen!
– Jag är bara normalsnäll, svarar Östen Brolin.
Runt ett bord med blommig vaxduk i ett trångt kök nära kyrkan samlas sedan åtta av Guds aktivister för att göra i ordning smörgåsar. Flera av dem har nyligen flytt från Eritrea, en har rötter i Peru, en kommer från Etiopien och två från Irak. De flesta saknar uppehållstillstånd och håller sig undan, och ingen av dem vågar avslöja sitt efternamn.
– Om jag kommer hit och hjälper till får jag bröd och vänner, säger Abeba.
Hon satt fängslad i Eritrea i flera år, men lyckades fly. Hon bor hos bekanta och har inga som helst inkomster.
– Det finns så många människor som missbrukar droger och sprit, och de behöver hjälp! säger Maria från Peru.
Hon äger inte mycket mer än de kläder hon går i.
Britta Wahlner Dadson brer smör på fralla efter fralla och säger sig vara en vanlig svensk pensionär från Farsta.
– Jag vill tjäna Jesus, svårare är det inte, förklarar hon. Jag är här för att hålla mig ödmjuk, och det gör jag genom att umgås med flyktingar. Solidaritet är ett otroligt viktigt ord, och jag tycker inte att vi har ett solidariskt samhälle här i Sverige!
Edwin Merdanovic från Bosnien har många bekanta på Plattan. När han upptäckte kafévagnen från Klara kyrka hade han varit heroinist i nästan trettio år.
– Jag gick dit varje dag och fick kaffe och smörgåsar, allt var gratis! Sedan sköt jag i mig mitt heroin och gick och satte mig i kyrkan, för där var det varmt. Men de frön som Inga Pagréus och prästen Carl-Erik Sahlberg sådde började gro i mitt inre. De visade mycket mer än solidaritet, de brydde sig om mig på riktigt och gav mig omvårdnad, fostran, kärlek. De var tålmodiga och gav av sin tid.
Nu, fyra år senare, har han ordnat upp sitt liv och själv blivit en av Klara kyrkas volontärer.
– Om man visar solidaritet får man mycket tillbaka, säger han. Man får ta del av de skatter människor har i sitt inre, man känner sig god och får resning!
Så när Dobrica Vasili från Rumänien dök upp i somras med tomma fickor och sökte efter jobb i Stockholm tog Edwin Merdanovic hand om honom.
– Han var hemlös och började söka sig till folk som är hur som helst. Han hade kunnat bli narkoman bland de där hårda typerna. Detta såg jag, så jag lät honom bo hemma hos mig.
Denna de utsattas omsorg om varandra är vanlig, berättar Inga Pagréus en stund senare när hon enligt rutinen på måndagarna ställer sig vid sin pulpet i kyrkan för att hjälpa dem som vill ansöka om pengar till mat eller kläder, mediciner eller tandvård från någon av de fonder som är kopplade till församlingen.
– Många som just har kommit på fötter igen vill genast vara med och hjälpa andra. Jag tänker till exempel på en ung flicka som jag har haft några samtal med och som nu börjar må bättre efter många års spritmissbruk. Hon har börjat ta sig an en flicka som missbrukar amfetamin. Hon försöker vara hennes vän och tar henne med till vårt Afternoon Tea, en träff för utsatta kvinnor. Du vet, det är ofta så lite som behövs, med lite vänlighet kan man åstadkomma mirakel.
Som volontär får man chansen att växa, påpekar Inga Pagréus; man hör till, man han en uppgift och man får gemenskap på köpet.
– Mycket sker med en när man blir räknad med, när man får tala allvar och glädjas eller sörja tillsammans med andra.
Varje diakon inom Svenska kyrkan har inför Gud åtagit sig uppgiften att ”bryta människors ensamhet” och ”uppsöka, stödja och hjälpa dem som befinner sig i kroppslig, själslig eller andlig nöd”. Inga Pagréus har lyckats med detta till den grad att hon nyligen har fått kunglig medalj.
– Det är roligt att få uppskattning, säger hon. Jag får mycket mer än vad jag ger. Det är en förmån att få möta alla dessa unika människor. Och att se hoppet tändas i deras ögon – det är stort!
Hon anser att det är Jesus Kristus som bäst har definierat begreppet solidaritet:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matteusevangeliet 7:12)
– Jag tänker aldrig på att jag gör gott för andra, säger hon. Jag känner mig glad, inte god. Det här är inte välgörenhet, för vi människor är skapta för att hjälpa varandra.
När hennes man dog i cancer för två år sedan upplevde hon själv hur det kan vara att känna sig svag och vara i behov av andra människors stöd.
– Det fick jag verkligen av volontärerna. Jag ville inte vara sjukskriven, för jag stod inte ut med att vara ensam. Och här fick jag bara vara. De var så måna om mig …
– Åhh, där är Micke! avbryter hon sig plötsligt.
En ung man med något stukad hållning kryssar långsamt mellan kyrkbänkarna och kommer fram till henne. Han har precis frigivits efter flera år i fängelse, han har ingen bostad och får just nu inget socialbidrag.
– Hur har du det? frågar hon honom. Klarar du dig? Jag vet att du inte har några pengar. Vill du låna en hundring av mig?
Vid sextontiden samlas volontärerna i det östra koret för att avsluta arbetsdagen i bön. Inga Pagréus läser ur Apostlagärningarna och ber för sina medhjälpare. Hon nämner bland andra Mustana från Irak som har ett viktigt möte i morgon.
– Jesus, ge henne stöd. Du känner hennes längtan att få stanna här, och du känner dem på Migrationsverket …
Mitt under andakten ringer Dobrica Vasilis och Alexander Petrovics mobiler. De går undan och svarar, men kommer sedan tillbaka och fortsätter att sjunga.
I en av bänkarna sitter som vanligt Rolf Nordqvist. När andakten är över sveper han damkappan om sin böjda, knotiga kropp och mumlar:
– Inga blev glad när hon såg mig i dag.