Maria Wetterstrand, ett av Miljöpartiets språkrör, är känd som en engagerad politiker. En grund för samhällsintresset går att spåra till åren i högstadiet – och matteläraren Klaus-Jürgen Schmidt. Han är en verklig eldsjäl som försöker se alla elever, berättar hon.
När inga andra lärare på Djurgårdsskolan i Eskilstuna – i slutet av 1980-talet – ville följa med på en längre kanotpaddling ställde Klaus-Jürgen Schmidt upp. Utanför sin vanliga arbetstid.
Maria Wetterstrand var en av de högstadieelever som därför kunde göra sin efterlängtade paddeltur.
– Klaus-Jürgen undervisade i matematik och vi kände att han respekterade oss elever. Det i sin tur medförde att vi lyssnade på vad han berättade och lärde ut. Det var ordning och reda i klassrummet – utan att han behövde vara polis.
När konstnären Lars Lerin gick i gymnasiet upplevde han det som att lärarna bara ville att han skulle banka in kunskaperna i huvudet. Möjligheterna att kritisera och ifrågasätta var synnerligen begränsade. Fast det fanns ett undantag.
– Hon hette Ingrid Bengtsson och var lärare i svenska. Ingrid berättade så levande om olika författare och när vi skulle skriva uppsatser tillät hon mig att skriva fritt. ”Använd din fantasi, Lars”, sa hon. ”Tänk inte så mycket på att allt blir grammatiskt korrekt. Det viktiga är att dina ord blir levande.”
Nyligen träffade Lars Lerin sin gamla svensklärare Ingrid i det museum på Laxholmen i värmländska Munkfors där många av hans verk visas upp. Han tackade henne för vad hon betytt för honom – som människa och som konstnär.
Maria Wetterstrand gick i åttan när intresset för samhällsfrågor och miljö började spira. En del vuxna tog inte hennes engagemang på allvar, andra mötte henne med respekt och lyssnade.
Klaus-Jürgen Schmidt hörde till den senare gruppen. Han såg bland annat till att hon fick åka på Ungdomens miljöriksdag och möta andra unga som brann för miljön.
– Klaus-Jürgen var mycket duktig i sitt ämne, i matten. Men han var också så mycket mer. Han arbetade som konstnär och ibland kom han till skolan i träskor fläckade av färg som ännu inte torkat. Då hade han varit uppe hela natten och målat.
Lars Lerin är i dag Nordens kanske främsta akvarellmålare. Det senaste året har han haft välbesökta utställningar på bland annat Grafikens hus i Mariefred och på Waldemarsudde i Stockholm.
Det var i gymnasiet Lars Lerin började måla på allvar. Han reste till Göteborg i början av 1980-talet för att studera på Valands konstskola. En blyg och begåvad tjugofemåring steg in genom porten till den anrika målarskolan.
Lars Lerin berättar att han mötte två olika sorters lärare under konstskoletiden – båda på sitt sätt givande för hans utveckling. Dels var det den skrämmande sorten, den auktoritära bestämmaren. Dels den snälla, uppmuntrande.
– Lennart Rodhe, gästlärare på Valand, ville plantera sina teorier och uppfostra mig. Han såg kallt på mig, utan någon medkänsla. Jag frös inför modellmålningen.
– Han var förstås duktig, en mästare. Men jag hade hemlängtan, ville hitta någon att gifta mig med och skyllde på att katten fått urinvägsinfektion. Det tyckte professor Rodhe var oseriöst.
När Lars Lerin senare på Gerlesborgsskolan mötte konstnären Evert Lundquist, en av 1900-talets svenska målargiganter, hände något annat.
– Han var en ytterst ödmjuk, piprökande och förfinad gammal farbror som inspirerade bara genom sitt väsen. ”Fortsätt så”, sa han med ett litet besvärat leende och gick vidare.
– Man anade den stora konsten, andligheten … och ville komma närmare något.
Evert Lundquist blev och är fortfarande en stor inspiratör. Lars Lerin minns särskilt en tavla med en ljusrosa gris i halmgult solsken.
– Evert Lundquist, han är borta i dag, visade respekt för mig som elev och människa. Han behövde inte hamra in sina teorier i mig, men han lärde mig att se och att själv ta reda på var lärdomarna finns att hämta.
– Så borde alla lärare vara, men alltför många vill inpränta sina regelverk i andra människor. Kunskap är bra, men det krävs också något mer för att man ska utvecklas, en insikt om vad det innebär att vara en människa.
I skolan var Maria Wetterstrand en nyfiken elev som ställde många frågor. En del lärare trodde att hon bara var ute efter att kritisera och ställa till problem.
– Men jag ville veta hur det verkligen är. Jag var intresserad av det mesta i skolan och när lärare mötte mig med nonchalans fick jag ingen respekt för dem.
– Klaus-Jürgen var inte alls en sådan lärare. Han var lyhörd för oss elever, han ville att både vi och han skulle trivas i klassrummet.
Ibland fick Maria och klasskamraterna Klaus-Jürgen att ”strunta” i matematiken. I stället berättade han om sina resor i Afrika. Som den gången han tältade i en nationalpark och elefanterna kom rusande, eller om skolan för döva och hörselskadade i Kenya som han besökt.
– En dag om året samlade vi elever in pengar till den skolan, så den byggdes upp ganska mycket med hjälp av vårt stöd. Många av oss blev engagerade tack vare Klaus- Jürgens berättelser. Jag minns också att jag och några kamrater gjorde en utställning i skolans fojé. Vi sågade till och målade några gigantiska elefanter och föreläste om Kenya för våra klasskamrater.
I dagens skoldebatt hävdar en del, bland dem skolminister Jan Björklund, att ökad disciplin är receptet för att få ordning och reda i skolan. ”Bort med flumskolan”, är parollen.
– Klaus-Jürgen kastade aldrig ut en elev som hade keps på sig eller störde under lektionen. I stället valde han att föra ett respektfullt samtal om hur man uppträder i klassrummet, ett samtal där han inte förnedrade eleven. För mig är det inte ”flum”.
Maria Wetterstrand tror mer på respekt än på lydnad. Om lärarna respekterar sina elever blir de själva respekterade, säger hon. Då blir det också ordning och reda.
– Jag tänker ofta på Klaus-Jürgen. Genom honom förstod jag att jag kan påverka, att jag kan göra skillnad.
Lars Lerin berättar om en kamrat från målarskolan. En dag studerade de vilken form och färg ett berg kan ha. Kompisen tog fram färgproverna han hade i väskan och jämförde med berget framför dem. Han sökte en exakt tonträff i färgen, men hittade inte vad han sökte.
Ljuset förvandlar färgen, säger Lars Lerin. På samma sätt som luften, solen och skuggorna gör att färger skiftar under en dag. När man målar eller skriver handlar det i hög grad om att fånga det som finns bortom motivet, inte bara själva motivet.
– Det lärde jag mig av Evert Lundquist på konstskolan och Ingrid Bengtsson under lektionerna i svenska. Jag är glad att jag fick mött dem.