Varför anses vissa sjukdomar ”bättre” än andra? Uppträder läkare olika beroende på vad patienten drabbats av? Sara Alexandersson, 45 år, har funderat mycket på dessa frågor.
Vi träffas i hennes och sambon Anders lägenhet i Storvreten tre mil söder om Stockholm. Här bor också sonen Alexander samt hundarna Faxe och Kompis. På köksbordet ligger två pärmar där Sara har samlat sjukintyg och informationsmaterial om de sjukdomar hon drabbats av – först utbrändheten och sedan cancertumören i ena bröstet.
När Sara Alexandersson ser på pärmarna påminns hon om vilken enorm skillnad i bemötande hon upplevt inom vården. Efter cancerbeskedet drog ett väloljat maskineri med en rad specialister i gång. Alla var hjälpsamma, förstående och hon möttes av en stor respekt.
– När jag fick diagnosen utbrändhet var det som om det inte fanns något i hela världen som kunde hjälpa mig.
Som ung utbildade sig Sara Alexandersson till musiker, valthorn var instrumentet. Och hon frilansade, bland annat i orkestern på Kungliga Operan i Stockholm, innan hon i mitten av 1990-talet omskolade sig till informatör.
Efter att ha arbetat flera år på ett försäkringsbolag i Stockholm fick hon problem med att koncentrera sig och hon klarade inte längre att utföra uppgifter med flera moment. Sara fick träffa en stresshanterare och planerade att gå ned i arbetstid för att få mer kraft.
– En dag när jag brast i gråt hos henne menade hon att jag måste söka hjälp inom vården. Jag kom till en läkare som bara pratade med mig en liten stund och som skrev ut ett läkemedel mot depression och ångest.
När det inte hjälpte blev Sara Alexandersson sjukskriven. Hon kunde inte se på teve och inte heller läsa böcker. Hon sov dåligt och var trött. Ibland orkade hon bläddra i en veckotidning, bilderna visade på ett liv bortom sjukdomen.
– Jag önskar att det hade funnits en specialistmottagning som jag kunnat komma till direkt. Då kanske jag inte hade behövt gå sjukskriven så länge.
Efter ett halvår såg arbetsgivaren till att hon fick komma till Haga hälsoträdgård, som arbetar med rehabilitering av personer med stressrelaterade besvär.
Så återvände Sara Alexandersson till arbetet på försäkringsbolaget. Men när personalstyrkan skulle minskas i våras accepterade hon ett avgångsvederlag. Och i april i år slutade hon.
Bara ett par månader senare var hon på den årliga mammografikontrollen. Hennes mormor, mamma samt en moster har avlidit i bröstcancer och det bedömdes att det fanns en risk att också hon skulle kunna drabbas.
Den här gången fanns det en tumör i ena bröstet – och den måste snabbt opereras bort.
– Jag blev positivt överraskad över hur läkaren gav mig beskedet. Hon satt bredvid mig och förklarade lugnt och stilla vad cancer är för något och vilken behandling som kunde vara aktuell. Hon tog tid på sig, berättar Sara Alexandersson.
Så har det fortsatt sedan dess. Alla som hon träffat inom cancervården har visat stor empati och professionalism – och ingen har betraktat henne med misstro.
När Sara tidigare var sjukskriven för sin utbrändhet kände hon sig skyldig, som att hon gjort något dumt och därför blivit dålig.
– Det var något outtalat, men det kändes som om jag misskött mig, struntat i att lyssna på signalerna om att allt inte stod rätt till. Jag upplevde att de läkare jag träffade inte hade någon hjälp att ge.
Hon har funderat över varför det verkar vara så stor skillnad i vården av utbrända och cancersjuka.
– Cancer är en ”synlig” sjukdom som går att ”ta på”. En tumör går att operera eller stråla, och celler från den kan studeras i mikroskop. Sjukdomen är på ”riktigt” och den är dödlig.
– Däremot upplever jag att utbrändhet ses som en mystisk sjukdom där man står handfallen inom vården.
På cancermottagningen vid Karolinska sjukhuset – där Sara Alexandersson behandlas – finns en rad experter inom kirurgi, strålning, narkos med mera.
– Det känns nästan overkligt att möta så kunnig personal efter att ha upplevt hur vården fungerade när jag var utbränd.
Cancertumören är bortopererad och nu väntar cellgiftsbehandling och strålning. Sara Alexandersson är hoppfull inför framtiden där hon sitter vid köksbordet. Från fjärde våningen i det vita flerfamiljshuset är utsikten magnifik över den gröna skogen med tallar, granar och lövträd.
Efter operationen fick Sara Alexandersson träffa en kurator som är specialiserad på att hjälpa patienter med cancer. Hon har fått fyllig information om att det finns en patientförening för bröstcancerdrabbade och en rad andra broschyrer – de handlar om allt från sex och cancer till hur man talar med sina barn om sjukdomen.
– Under utbrändheteten fick jag en enda tunn liten informationsskrift, och det var min arbetsgivare som såg till att jag kunde komma till en psykolog.
På Karolinska sjukhuset är Sara med i två olika forskningsstudier. I samband utbrändheten fick hon inte en enda fråga om hur hon upplevde vården eller från någon som vill hitta en fungerande behandling.
– Ska det verkligen vara så stor skillnad på behandling beroende på vilken sjukdom man drabbas av? undrar hon.