André i Fria Teaterns nya föreställning "Kamratstödjaren" ser tillbaka på sin skoltid. På scenen är han ibland tillbaka där. Han går i sjuan, han blir nerpissad i duschen på gymnastiken och han är bög. Den äldre skolkamraten Erik, som är utsedd att stödja honom, lever i en helt annan värld. I alla fall i början.
- Det här känns som ett otroligt angeläget ämne, säger regissören Thomas Müller. Vad jag vet finns ingen annan pjäs som tar upp hur det är att vara homosexuell på högstadiet. Vi lever i en tid av polarisering, å ena sidan blir öppenheten och toleransen större, å andra sidan ökar machoidealen och hatbrotten mot homosexuella.
Pjäsen har premiär i Stockholm om några veckor och skådespelarna Olle Sundberg (André) och Per Lassen (kamratstödjaren Erik) repeterar för fullt.
Fredrik, 15 år, har varit med på en repetition. Han ingår i en referensgrupp med ungdomar som ska komma med synpunkter. Och han har egna erfarenheter av temat. Han går i nian i en Stockholmsförort och har varit öppet homosexuell sedan sjuan, minst.
- Det känns som att det alltid varit självklart för mig själv, redan i fyran eller femman var jag bombsäker. I sjuan skaffade jag min första riktiga pojkvän, då förstod väl de flesta. Jag har aldrig försökt dölja det i skolan, så det fanns inget särskilt tillfälle då jag "kom ut", berättar Fredrik.
Fredrik gillade pjäsen och kände igen sig i mycket.
- Grupptrycket, pressen... och det här med att kamratstödjare ofta blir mest som ett alibi för skolan, men inte egentligen påverkar mobbningen.
Nu tycker Fredrik själv att det känns okej i skolan, säger han. Men under tidigare år har han blivit utsatt för mobbning och trakasserier. Förra året gick det så långt att familjen kopplade in en jurist. Då hade Fredrik bland annat blivit mordhotad per telefon.
- Det var speciellt en grupp med tjejer som höll på. De skrek glåpord efter mig, sa att jag var ful och äcklig, att jag borde läggas in på psyket.
Fredrik och hans familj försökte ta upp saken med skolan. När de hotade med att göra en anmälan till Skolverket upprättade skolan en plan för hur de skulle motverka mobbningen. Men den ledde inte till några större förbättringar, enligt Fredrik.
- Det var möten, och de sa att de hade koll. Men det kändes mest som om de ville tysta ner alltihop.
Fredrik har inte känt så mycket stöd från lärare och skolledning, säger han. Tvärtom har han haft en känsla av att de har tyckt att "när du sticker ut hakan får du vara beredd på att ta smällen". Tidigare brukade han använda smink och hade ganska långt hår, och fick ironiska kommentarer om sitt utseende från lärare. Han fick också höra från lärare till exempel att "det funkar inte att se ut så där", och att dans är en "kille-tjejgrej". Han kände sig ofta utpekad av olika kommentarer från lärare, berättar han. Och ingen ingrep när han öppet blev utsatt av skolkamrater.
- Jag kunde stå i en korridor, så kom plötsligt en grupp tjejer och började bråka. Det syntes, det märktes.
Många vuxna blundar för mobbning och trakasserier, det är likadant ute på stan, säger Fredrik.
- Mobbningsplaner, ordningsvakter och morsor och farsor på stan, det låter bra. Men när det väl händer något så är det svårt att få hjälp. Fast skolan ska ju vara en plats där man kan vara trygg.
Fredrik har många kompisar i skolan som han har bra kontakt med, men han har alltid umgåtts mest med vänner utanför skolan, framför allt lite äldre kamrater.
Under den tid då det var som värst i skolan kände han sig ganska ensam där. Det kändes som att ingen skolkompis riktigt vågade ställa sig bakom honom när han kämpade för sin rätt att få vara den han är utan att bli trakasserad.
- En del hade sagt att de skulle ställa upp för mig, men sedan var de rädda för att bli inblandade. Och jag klandrar dem inte, jag förstår dem. Men det är jobbigt när man tror att man har många bakom sig, och sen står de bara tysta.
André i Fria Teaterns föreställning vill inte gå in i någon offerroll. Han är stark och motsträvig när kamratstödjaren valhänt försöker uppmuntra honom, men man anar att hans attityd kan bottna i att han blivit utsatt och besviken så många gånger.
För Fredrik är det viktigt att betona att han inte ser sig som något offer.
- Det påpekade jag också för skolan. Det handlar inte i första hand om mig som person, utan om helheten, systemet. Om de attityder som finns kring homosexualitet, och om hur skolan hanterar dem. Det finns så mycket okunskap.
På sexualkunskapen i åttan är det väldigt lite som handlar om homosexualitet, säger Fredrik. Han tycker att man borde tala om det både tidigare och mer, och att skolan också borde gå in för att förebygga mobbning över huvud taget redan från lågstadiet.
- Pjäser som till exempel "Kamratstödjaren" kan nog användas på många bra sätt i skolorna.
Flera av Fredriks homosexuella kompisar har råkat mycket värre ut under skoltiden än han själv, säger han. Några har blivit så knäckta att de mått riktigt psykiskt dåligt och börjat använda droger.
- Jag tycker att jag har haft tur, jag har klarat mig. Men det som hänt har satt sina spår hos mig också. När det var som jobbigast förra året var jag rädd för att gå till skolan, och jag var hemma i två veckor. Jag mådde ofta dåligt och skolarbetet påverkades, jag sänkte betygen kraftigt i fem sex ämnen.
Man brukar beräkna att omkring fem procent av alla människor är homosexuella (någon säker siffra finns inte). Det innebär att det statistiskt sett finns minst en homosexuell person i varje klass. Men Fredrik känner inte till någon annan i sin skola som är öppet homosexuell.
- Det är kanske inte så konstigt. Jag vet flera som tidigare gått i min skola, som sedan har kommit ut i gymnasiet. Där är ofta en mer öppen miljö, folk har blivit lite äldre och är tryggare i sig själva.