Torpet på Ljusterö i Stockholms skärgård är Eva-Britt Falkegårds bästa vän. Huset ligger där oavsett om hon är glad eller ledsen. Alltid lika välkomnande. Stenar, syrener, pinnar, ljus, trasmattor och minnen – allt skänker frid och ro. Även det svåra, konstigt nog.
– För mig är det sommar att vakna, gå ut på altanen och vänta på att kaffet ska bli klart. Sedan sitta och mysa med morgontidningen. Därefter en kort promenad till vår insjö för att ligga på en berghäll och läsa en bok. På eftermiddagen tar jag en en cykeltur och plockar kanske en bukett vilda blommor. Framåt kvällen tänder jag gärna grillen, äter ute och njuter av tystnaden.
När hennes dåvarande man i slutet av 1980-talet plötsligt ville skiljas var det osäkert om Eva-Britt skulle kunna behålla torpet. Skulle hon klara att betala räntor och amorteringar på lånet? Och allt underhåll som de varit två om?
– Jag bestämde mig för att kämpa. Kanske har torpet fått ett extra skimmer av att allt inte gått som på räls. Kanske blir lyckan större när den kräver arbete och uppoffringar. Jag vet ju hur jag ansträngt mig för att kunna behålla torpet.
Eva-Britt, nyligen fyllda sextio, är uppvuxen i Stockholm. Pappan var torgmästare i de gamla saluhallarna intill den stora Centralstationen. Där gick han runt och tog upp betalningen från dem som sålde frukt och grönsaker i sina stånd.
En junidag 1955 fick pappan ett vykort från en vän som också arbetade i saluhallarna. Han skrev att övervåningen i ett hus på Ljusterö i Stockholms skärgård var ledig att hyra senare under sommaren. Två veckor skulle kosta femtio kronor.
För Eva-Britt, då fem år, blev vykortet en inträdesbiljett till en ny värld. Sedan dess är somrarna på Ljusterö ljuspunkter i hennes liv. Först i den hyrda övervåningen hos ”tant Greta”, och därefter i huset föräldrarna köpte och som hon senare tog över.
– För mig som växte upp i en liten lägenhet tre trappor upp i ett hyreshus var det en enorm frihet att komma ut på landet. Även som vuxen finns den känslan starkt inom mig. Jag kan bara vara, även om det är en del jobb med gräsklippning och att se över huset.
I tretton år hyrde hennes mamma och pappa av Greta. Inte långt från huset låg en bondgård och dit sprang Eva-Britt så ofta hon kunde. Hon hjälpte efter förmåga till att hässja hö, att mjölka korna och med en massa andra sysslor.
– Vi var flera barn som höll till på gården och åkte traktor och var nära djuren. Vi umgicks med de vuxna och lyssnade med stora öron till deras historier och berättelser. Bonden och hans syster var ”idoler” jag såg upp till. De betydde mycket för oss barn, lärde oss saker och gav oss förtroenden, fick oss barn att känna oss betydelsefulla.
Föräldrarna blev också så förtjusta i Ljusterö att de fortsatte att hyra där. Eva-Britt kommer fortfarande ihåg att hon grät när det var dags att åka hem till Stockholm i slutet av augusti. Hon klappade varje ko och tyckte att det var en evighet innan hon skulle få träffa dem igen.
– Som barn går tiden långsammare än som vuxen. Jag minns hur jag kom hem till stan och hur det ekade i trapphuset när jag gick upp till vår lägenhet med väskan i ena handen. På Ljusterö träffade jag barn som jag bara mötte där. Vi upplevde en särskild gemenskap.
I tonåren blev Beatles och killar intressantare än kor och höhässjning, men Eva-Britt fortsatte ändå att åka ut till Ljusterö. När hon kom hem efter en charterresa till Mallorca fick hon höra att Greta avlidit och att föräldrarna inte längre skulle få hyra sommarbostaden.
Men så träffade de en öbo i affären som berättade att en fastighet var ute till försäljning några kilometer bort. På tomten fanns ett större hus byggt 1908 och två mindre byggnader. Först tvekade Eva-Britt, men så fick hon höra att hon själv skulle få hålla till i ett av småhusen. Dit kom vännerna för att festa och ”softa”, även om begreppet inte var etablerat då.
Hon slutade skolan efter nian. Betygen var bra, men föräldrarna uppmuntrade inte henne att studera vidare. Hon hamnade på Televerket och senare på en barnskötarutbildning. Nu har hon arbetat i tjugosex år på fritidshem i Kista.
Eva-Britt träffade en man och fick en son innan de skildes som vänner. Hon mötte en ny man och fick två barn med honom. 1984 köpte hon huset på Ljusterö av sin mamma och löste ut sina syskon, pappan var då avliden.
Eva-Britt och hennes dåvarande man lade nytt tak, drog in vatten i huset och byggde bastu. Äntligen fick hon möblera och inreda efter eget huvud. Men allt förändrades när hennes man ville skiljas.
– Nu fick jag åka ut själv med mina tre barn. Allt var kaos, men min äldsta son hjälpte mig. Han gillar att fixa. Jag bestämde mig för att ta en dag i taget. Jag kämpade med ekonomin för att klara amorteringarna och driftskostnaderna. Och det gick.
I många år har torpet varit en plats Eva-Britt längtade till under mörka vinterkvällar hemma i lägenheten i Kista i norra Stockholm. Hon tänker på alla vänner på ön, på cykelturerna, på den lilla ekan, smultronen, solen och havet.
Men trots barn och barnbarn har hon ibland känt sig en smula ensam. Tills en dag för sex år sedan. Hon var på begravning när en vän från förr plötsligt kom fram och frågade hur hon mådde ... och så bestämde de att höras av igen.
När Eva-Britt kom hem var hon märkligt upprymd för att komma från en begravning, något hennes son noterade. I dag är Eva-Britt och Björn särbos men de planerar att flytta ihop. De delar kärleken till torpet och naturen runt omkring.
– Med Björn kom lyckan och tryggheten in i mitt liv, och sista pusselbiten föll på plats.