Ximena Lleras Puga, 73 år, sitter i lobbyn till ett hotell i centrala Stockholm när Maria Sundqvist kommer innanför dörrarna.
– Hola, säger Maria försiktigt och får genast en stor varm kram och en puss på kinden av Ximena.
Ximena Lleras Puga är på besök i Sverige för att träffa en del av de colombianska barn som har adopterats till Sverige genom åren. Sist hon var i Sverige var för tio år sedan. Med på resan är även hennes son Gonzalo Gutiérrez, som numera är vd för Cran, den stora sociala organisation som Ximena grundat. Under de senaste 30 åren har 4 800 barn adopterats från Colombia till Sverige, varav 500 från Cran.
Maria Sundqvist är ett av de barnen. Hon blev hämtad av sina adoptivföräldrar Anita och Lars Sundqvist på Arlanda en augustidag för 25 år sedan efter en lång flygresa från Colombias huvudstad Bogotá. Då var hon bara tre månader.
– Naturligtvis minns jag ingenting. Jag har bara sett hur det ser ut i Colombia på bilder, säger Maria.
Men hon har undrat mycket, funderat. Hur skulle det ha varit att ha vuxit upp i hemlandet? Vem hade hon varit då? Är hon lik sin biologiska mamma?
– Jag har en fantastisk familj här i Sverige och jag kan inte säga att det är en pusselbit som saknas, som många adopterade brukar uttrycka, men det jag framför allt har saknat är någon att vara lik, säger Maria.
– I skolan när vi skulle släktforska saknade jag länkar bakåt, jag kunde naturligtvis forska på min adoptivfamilj. Men det är inte riktigt samma sak, säger hon.
Maria träffade Ximena när hon var här för tio år sedan, men då bara kort och tillsammans med andra adopterade.
– Det känns jättespeciellt för mig att få träffa henne ensam nu, hon är den enda koppling som jag har till min bakgrund och till mitt hemland. Hon kan ha träffat min biologiska mamma, även om hon inte minns säkert.
Maria ger Ximena ett album med ett brev och bilder från sitt liv. Ximena bläddrar bland bilderna från barndomen, från Marias student och från hennes vardagsliv. Maria har utbildat sig till barnskötare och arbetar på en förskola i en förort i södra Stockholm. Hennes största intresse är hundar och på fritiden tränar hon dem flitigt.
– Åh, har du tre hundar, det har jag också, säger Ximena och samtalet är i gång.
För Ximena Lleras Puga har utsatta barn och familjer i Bogotá vuxit till ett livslångt engagemang. Först arbetade hon som volontär på ett barnhem, 1978 startade hon den organisation som under åren expanderat och sammanlagt hjälpt och tagit hand om 12 000 barn. Av dem har 9 000 adopterats till andra länder runt om i världen.
Organisationen arbetar också med stödprogram för ensamstående gravida kvinnor, stöder fosterfamiljer som kan ta emot barn i väntan på adoption samt har förskoleverksamhet för små barn vars föräldrar är fattiga. Runt 300 barn finns i organisationens omsorg.
– I Colombia är hälften av alla graviditeter oönskade eller oplanerade. En viktig sak för oss är att hjälpa mammorna att förstå sina rättigheter. Ofta är de pressade både ekonomiskt och socialt. Med rätt stöd kan uppemot sjuttio procent av mammorna i vårt program behålla barnen, säger Ximena.
Cran har samarbetat med Adoptionscentrum i Sverige sedan starten i slutet av 1970-talet och Ximenas ambition är att då och då besöka alla de länder som colombianska barn har adopterats till. I Stockholm ska hon möta ett femtiotal familjer under en heldagsträff, både unga och vuxna adopterade.
– Att möta barnen är det absolut mest spännande. Att se att Maria har en fin familj och har vuxit upp till en välmående ung kvinna ger mig en stark tillfredsställelse och förstärker känslan av att vi gör någonting bra, säger Ximena.
Hur ofta kommer barnen tillbaka till Colombia för att söka efter sina rötter?
– Ganska ofta, och då framför allt barn som bor i europeiska länder. Vi kan hjälpa dem att söka efter sina biologiska familjer, det är möjligt efter att barnet har fyllt 18 år. Däremot får de biologiska föräldrarna inte söka efter sina barn.
Ett barn har rätt till sin bakgrund, säger Ximena.
– Men en biologisk mamma har också rätt till sin privata sfär. Därför brukar vi rekommendera att man låter sökandet ta tid, att man först kontaktar vår organisation hemifrån för att vi ska kunna söka upp föräldern i god tid. Mjukhet, försiktighet och respekt är viktigt i sökandet efter de biologiska föräldrarna, säger hon.
Det är väldigt ovanligt att den biologiska mamman inte vill träffa sin son eller dotter.
– Många är ambivalenta, de är rädda att barnet ska vara argt på dem. Men när de sedan möter honom eller henne brukar de flesta känna att de har tagit rätt beslut, att barnen fick ett bättre liv. För många ger det en känsla av lugn.
Maria har en liten bild på sin biologiska mamma, från en kopia på mammans id-handling, men den är väldigt liten och suddig. Hon vet hennes namn, men annars inte så mycket mer. Maria vet att mamman levde ensam med henne och en ett år äldre bror och att hon jobbade som hemhjälp i en familj.
– Hon var mycket fattig och kände sig tvungen att adoptera bort mig. Jag tror att jag är lik henne, jag har en stark känsla för rättvisa och det måste hon också ha haft som gjorde ett så svårt val att adoptera bort mig.
Maria säger att hon är tacksam för att hennes mamma gjorde det valet.
– Jag vet inte om jag hade levat annars i dag. I alla fall hade jag varit mycket fattig.
Hur kände du nu efter mötet med Ximena?
– Min längtan efter att åka till Colombia och att leta efter min biologiska mamma är mycket starkare. Jag ska åka en dag, snart. Jag vill träffa henne innan hon blir för gammal. Lyckas jag inte, vill jag i alla fall se det land som jag föddes i, säger Maria Sundqvist.