Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

Interner läser för framtiden

Foto: Nicklas Thegerström

Många har svårt att läsa brev från myndigheter, liksom tidningar och böcker. Internerna Tony och Hussein har under hösten deltagit i ett projekt som fått dem att bli mer sugna på bokläsning.

Runt hela området finns höga nätstaket med taggtråd högst upp. Vi befinner oss på en anstalt i Stockholmsområdet. I ett rum sitter två interner och samtalar om varför det är viktigt att då och då läsa en bok. Eller att ta sig igenom en bok, som Hussein och Tony uttrycker det.

De två internerna har under hösten varit med i ett särskilt läsprojekt som kriminalvården i Stockholms län har satsat på. Projektet stöds av Centrum för lättläst, som bland annat producerar böcker samt en nyhetstidning och en webbtidning skrivna på ett lättläst språk.

– För mig har det alltid varit svårt att komma i gång med läsningen, berättar Tony. Böcker har kanske inte haft högsta prioritet i mitt liv.

– Det är nog bra att läsa för att ta igen den kunskap man missat tidigare, säger Hussein. Läsprojektet här på anstalten blev som en knuff i ryggen för att få fart på mitt eget läsande.

Undersökningar visar att en fjärdedel av befolkningen i Sverige varje dag möter texter som de har svårt att ta till sig. En del av dem har sådana lässvårigheter att lättlästa texter är deras enda möjlighet till läsning. På anstalter vittnar personal och lärare om stora brister i de intagnas förmåga att läsa och skriva. Särskilt unga personer är ofta helt ointresserade av läsning. Orsakerna är flera. Det kan handla om allmänna koncentrationssvårigheter, neuropsykiatriska funktionshinder eller bristfällig utbildning.

Syftet med det projekt som kriminalvården satsar på i Stockholmsområdet är att stimulera läsningen bland de intagna och sprida kunskap om lättlästa böcker. De som är med i projektet ska efter att ha tagit del av en lättläst bok skriva en recension som publiceras på den hemsida som Centrum för Lättläst har.

De två intagna på anstalten vi besöker var tidigare inga storkonsumenter av böcker. Även om Hussein har läst en del, både på svenska och arabiska. Han är strax under trettio och har familj. Hans mamma är förskollärare och född i Syrien, hans pappa är läkare och kommer från Irak.

Själv växte Hussein upp i Bagdad och kom till Sverige när han var nio år. Här har han bland annat arbetat i butik. Han vill inte att vi nämner hur länge han kommer att sitta i fängelse.

– Jag gick aldrig klart gymnasiet, jag var inte den som pluggade så hårt. Jag har också lite dyslexi, men försöker ändå läsa böcker och skriva en del. Ofta läser jag historiska böcker. I det här läsprojektet har det blivit en bok om Alexander den store och en om Alfred Nobel. Nu är jag lockad att hitta något om Nelson Mandela och det han gjorde i Sydafrika.

I fängelset brukar Hussein läsa ett par timmar varje kväll efter det att personalen låst dörren till hans cell för natten.

– Det är inget liv att vara inspärrad så här. Sova, äta, jobba ... sova, äta jobba. Första gången du ser en eld kanske du sätter dit fingret och bränner dig. Jag vill aldrig hamna i fängelse igen, och jag tror att det är viktigt att läsa och plugga för att klara det.

Tony är drygt tjugo år. Han är född och uppväxt i Rinkeby i norra Stockholm, och där bor han fortfarande. Hans mamma är lärare och pappan driver en firma som sysslar med byggnation och städning. Tony dömdes till fängelse efter en stöld, det var tredje "voltan" som han säger.

– Jag gick aldrig ut gymnasiet och har gått arbetslös länge. Det blir inte så mycket läsning för mig. Men jag minns en bok som hade titeln ”Pojken som kallades det”, den grep mig starkt och jag kunde verkligen känna hur huvudpersonen haft det.

Bokens författare Dave Pelzer berättar om den barnmisshandel som han utsattes för från fyra till tolv års ålder, innan han slutligen omhändertogs av myndigheterna. Hans psykiskt sjuka och alkoholiserade mor plågade sin son på ett oerhört grymt vis. Barnmisshandeln betraktas som en av de värsta i Kaliforniens historia.

När Tony fick höra talas om att det finns ett särskilt läsprojekt för intagna på anstalter blev han lockad. Han hoppas att vara färdig med fängelselivet och tänkte att han nog måste läsa mer för att kunna få ett jobb.

– Och det kändes rätt att börja med lättlästa böcker. Jag är ju ingen snabbläsare precis, och det tar tid att ta sig igenom en tjock bok.

Även Tony brukar läsa en stund varje kväll sedan dörren till hans cell blivit låst för natten. Under tiden i läsprojektet har han bland annat hunnit med ”Var det bra så?”, av Lena Andersson. Romanen handlar om Lotta som växer upp i en förort under de expansiva 1970- och 80-talen. Politikerna talar om jämlikhet och många får det bättre – fast i höghuset där Lotta bor är porten sönderslagen och det stinker piss i de trasiga hissarna

– Den här boken gav mig inte så mycket. Jag bor ju redan i förorten och vet hur det är där. Om jag läser en bok vill jag att den ska ge mig något mer, lära mig något. För dem som aldrig varit ute i till exempel Rinkeby är det bra att läsa en sådan här bok. Då får de reda på hur det kan vara, säger Tony.

En annan bok som Tony läst under tiden i fängelset är "Ondskan" av Jan Guillou. Skildringen av en ung pojkes tid på en internatskola berörde honom. Den viktigaste lärdomen han fick under läsningen var att man ska vara mot andra så som man själv vill bli bemött.

– Jag ska försöka leva lite så i framtiden. Jag vill inte hamna i fängelse igen och drömmen är att kunna jobba på till exempel Fryshuset med unga som liksom jag hamnat lite snett i livet. Man får se hur det går. Att sakna gymnasiebetyg och att ha gått utan jobb så länge är ju ingen fördel precis.

Även Hussein valde att läsa ”Ondskan” inom läsprojektet. Han uppskattade boken och säger att den gav honom mycket att tänka på.

– Jag har barn och kommer i fortsättningen ofta att fråga hur de har det, på dagis eller i skolan. I ”Ondskan” blir huvudpersonen Erik slagen av sin pappa och mobbad av sina skolkamrater. Jag vill försöka bli en förälder som ”ser” hur mina barn har det. Ja, det lärde jag mig av att läsa den här boken.

Läsprojektet omfattar sex anstalter i Stockholms län och ett fyrtiotal intagna. Enligt Alicia Wickström, ansvarig för genomförandet, hade några av internerna tidigare nästan inte läst något alls. Men efter att prövat att ta sig igenom en lättläst bok har de blivit lockade att läsa mera.

– För att kunna ta igen den utbildning som många intagna missat måste de kunna läsa. Utbildning är nästan alltid en förutsättning om man ska klara sig efter avtjänat straff. Vårt mål är att läsningen ska komma i gång. Själv läser jag rätt mycket och vet hur givande det kan vara, säger Alicia Wickström.

Samtalet om läsning med Hussein och Tony går mot sitt slut. Hussein reser sig och går fram till bokhyllan där det står flera lättlästa böcker. Han är osäker på vad han ska välja den här gången. Kanske blir det ännu en historisk bok.

Fotnot. Tony har avtjänat sitt straff och blev fri några dagar efter DN:s besök på anstalten där han satt intagen.

Fakta. Lättläst på anstalter

Genom åren har lärare som arbetar inom kriminalvården märkt att särskilt unga intagna drar sig för att läsa.

För att stimulera läsningen har kriminalvården i Stockholms län satsat på ett särskilt läsprojekt.

Det drivs i samverkan med Centrum för lättläst.

Målet med projektet är att stimulera till läsning och sprida kunskaper om lättlästa böcker för vuxna.

De intagna har fått välja en eller flera lästlästa böcker, och därefter har de skrivit en recension som publicerats på ”Lärarrummet” på Centrum för lättlästs hemsida.

Erfarenheterna av projektet är hittills mycket positiva, enligt de ansvariga.

Mer information: www.lattlast.se/
larare/vuxenundervisning/
projekt-krimlast.