Vem kan man lita på?
”Jag fick aldrig den trygghet barn behöver”
Publicerat 2009-11-16 04:00
Foto: Fredrik Funck Kerstin fick många leksaker. Föräldrarna försökte skapa en helyllefamilj med välvårdade barn i ett städat och fint hem. Men Kerstin visste aldrig hur länge lugnet skulle vara.
Kerstin fick nästan allt hon pekade på när hon var liten. ”För mamma var jag en accessoar i prinsessklänning”, säger hon. ”Jag saknade kärlek, trygghet och lugn. Alla kunde se hur dåligt jag mådde, men de vuxna valde att blunda.”
Dela med andra:
Vem kan man lita på?
- Fler artiklar
- När vi litar på andra mår vi bra
- ”Det tar tid att känna tillit igen”
- ”Vi litade på mullornas löften”
- Osämja har splittrat grannarna
- Bra relationer i trapphuset skapar tillit
- ”Många unga saknar stöd av vuxna”
- ”Otydlighet bäddar för svek”
- ”Hur kunde Emma göra så?”
- ”Ältande förstärker smärtan”
- ”Det var ju han och jag mot världen”
- ”Kritik måste tas på allvar”
- Marina nekades rehabilitering
- ”Jag kände mig enormt sviken av skolan”
- Tilliten kan raseras helt
- Hur känns ett svek?
- Läsarreaktioner
- Svek klistrar sig fast i själen
Materiellt sett hade Kerstin inget att klaga på. Hon växte upp i ett välskött villaområde i utkanten av en liten stad i södra Sverige. Föräldrarna hade goda inkomster, och de ansträngde sig för att ordna barnens liv till det bästa.
– Jag hade eget rum och fick massor av leksaker, och mamma var alltid så noga med mina kläder. Det var viktigt för henne att det var städat och fint i huset och att jag och min storasyster var rena och välvårdade.
Vanliga smörgåsar dög inte när Kerstin skulle åka på utflykt med skolan; då ställde sig hennes pappa och lagade mat så att hon fick en riktigt god och näringsrik matsäck.
Utifrån sett hade alltså Kerstin en lycklig barndom. Men hon drömde gång på gång att hon var en bortbyting; en dag skulle någon komma och ta henne till varma rum där hon hörde hemma, till lugna människor som älskade henne för den hon var.
– Mamma och pappa gjorde nog sitt bästa, säger hon. De försökte skapa en lyckad helyllefamilj – skidresor på vintern och husvagnssemester på sommaren. Men det räckte faktiskt inte. Jag kände aldrig den där kärleksfulla tryggheten som ett barn behöver.
Det mesta i Kerstins barndomshem kretsade kring mamman; det var oftast hon som var missnöjd och höjde rösten, och Kerstin upplevde hennes hastigt uppblossande vrede som fullständigt oförutsägbar.
– Visst fanns det dagar när mamma var på bra humör. Men jag visste aldrig hur länge lugnet skulle vara, när som helst kunde hon bli arg för vad som helst. Plötsligt tyckte hon att det var för stökigt i min systers rum eller att mina saker låg och störde i vardagsrummet – småsaker kunde bli en katastrof på några sekunder.
Mamman drog i gång konflikter med alla i familjen; föräldrarna hade ofta högljudda gräl, och det hjälpte inte att Kerstin drog sig tillbaka till sitt rum – hon hörde de hemska skällsorden och anklagelserna som om de skreks i hennes öra.
Den känslomässiga turbulensen i huset gjorde henne osäker. Hon ljög ofta för att vara mamman till lags. Hon sade att hon hade gjort sina läxor när de var ogjorda och svarade att allt var bra när hon i själva verket var ledsen och rädd.
– Jag lärde mig att hålla avstånd till mamma. Jag vågade inte öppna mig, för jag visste aldrig hur hon skulle reagera. Jag stängde dörren om mig och gjorde mig ensam.
Kerstins pappa var oftast på jobbet när konflikterna bröt ut, och om han var hemma tog han inte ställning.
– Han valde att blunda. Han sade aldrig ifrån när mamma skrek och var elak eller orättvis mot mig. Jag kände att jag inte kunde lita på någon av dem.
Skolan var en fristad för Kerstin; där mötte hon både jämnåriga och vuxna som var stabila i humöret och verkade bry sig om henne.
– Det gick bra, jag gillade lärarna och hade flera kompisar. Där kände jag mig aldrig ensam.
En eftermiddag när hon gick i tvåan kom en främmande kvinna till skolan för att tala med Kerstin.
– Vi satte oss i korridoren utanför klassrummet, och hon frågade hur jag hade det hemma, om mamma och pappa var snälla, om de bråkade ofta. Jag ljög som en häst travar! Jag sade att allt var bra, för jag visste ju inte vad som kunde hända om jag sade som det var.
Efteråt har hon förstått att den där kvinnan kom från socialen och att även hennes mamma blev utfrågad.
– Kanske hade någon ringt och berättat att vi barn for illa, jag vet inte. Ingenting hände i alla fall – både mamma och jag var bra på att ljuga.
Ju äldre Kerstin blev, desto tydligare kände hon att det emotionella kaos hon hade vuxit upp med hade flyttat in i henne.
– Jag var kaxig mot lärarna, och ofta triggade jag i gång konflikter med de andra i klassen. Det var skönt när det blev bråk, för då slapp jag känna det inre trycket en stund.
Mellan adrenalinstormarna var hon inbunden och tyst.
– Jag hoppades att någon skulle märka att jag inte mådde bra, men jag ville inte be om hjälp.
Hon spelade handboll, och pappan följde ofta med henne till träningar och matcher.
– Det kändes bra. Fast någon riktigt nära kontakt fick vi aldrig, för jag visste ju att han skulle svika mig nästa gång det blev bråk med mamma.
Kerstins nätter blev allt svårare. Våndan som rörde sig allt mer okontrollerat i hennes inre tvingade henne att reagera, säger hon.
– Jag började skära mig när jag gick i tvåan i gymnasiet. Jag blev lugnare när jag gjorde mig själv illa. Ångesten minskade en stund.
Hon skar sig nästan varje dag i flera månader. Hon svälte sig också. Inte till den grad att hon hamnade på sjukhus, men allvarligt undernärd var hon.
– Jag minns typ ingenting från sista året i gymnasiet … Kläderna jag köpte satt som påsar på kroppen efter några veckor, och examensklänningen var alldeles för stor.
Någon borde ha reagerat, tycker Kerstin.
– Jag försökte dölja ärren på armarna och blev bara magrare och magrare – jag skrek efter hjälp med hela kroppen. Men mamma och pappa och hela vuxenvärlden blundade, ingen tog tag i mig, ingen såg till att jag fick hjälp.
Hösten efter sin studentexamen flyttade Kerstin till Stockholm för att studera på universitetet. Den satsningen höll i knappt ett år. Hon kände sig mer och mer ensam och skar sig allt oftare och allt djupare för att hålla våndan stången.
– Allt föll ihop till sist, berättar hon. Pluggandet pajade, jag var livrädd för allt och alla. Jag blev inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, och visst, där hindrade de mig från att ta livet av mig. Men någon riktig hjälp fick jag inte, bara mediciner.
Kerstin gick till psykologer också, och hon hoppades att de skulle kunna hjälpa henne.
– Men jag kände att jag inte passade in i deras och psykiatrins bild av hur en patient ska vara. Många av dem jag mötte inom psykvården gav mig samma budskap. Det var mig det var fel på, det var jag som skulle ändra mig. De fick mig att känna mig totalt värdelös.
Onsdagen den 14 mars 2007 hände i alla fall något som förändrade allt för Kerstin: en vän tog henne med till en varm och ombonad lokal på Södermannagatan 38 i Stockholm. Stället kallas Mötesplats och drivs av Stadsmissionen till stöd för unga kvinnor och män som saknar fotfäste i livet.
– Där fick jag vara liten och ledsen, berättar Kerstin. Jag låg i en soffa och grät i ett år … Under den första månaden var allt svart, men de som jobbade där lyssnade verkligen på mig. Jag kände att de stod på min sida.
Socialarbetarna på Mötesplats försöker bygga upp en tillitsfull relation till var och en som kommer dit; med dem har Kerstin haft många och långa samtal, och vid några tillfällen har hennes föräldrar varit med vid så kallade familjesamtal.
– Jag har väl lärt mig att hantera relationen till mamma och pappa, men vi har ingen nära kontakt.
Mötesplats håller även öppet sommartid, och då har Kerstin varit där. Hon har också följt med på utflykter och resor och lärt känna andra tjejer som har det ungefär som hon.
– På Mötesplats får man tid på sig, och man kan vara sig själv. Man kan skratta även om man mår skit, och det är inte alltid den som skriker högst som får mest hjälp.
Numera fungerar livet bättre för Kerstin. Hon känner sig tryggare i sig själv och börjar återfå tilliten till vuxenvärlden. Hon studerar på universitetet igen och bor i en egen lägenhet i en av Stockholms förorter.
– Studierna känns meningsfulla, och jag har mina vänner. För första gången känner jag att jag hör hemma någonstans, och jag förstår mer och mer av mig själv och världen.
Hon får fortfarande ångestattacker, men numera vet hon att de inte är så farliga.
– Jag väntar ut dem, och de går faktiskt över efter en stund. Jag börjar bli tryggare i mig själv.
Hon vill inte svara på frågan om hon tror att hon kommer att förlåta sina föräldrar, och hon vet inte om hon kan försonas med det faktum att de inte klarade sin uppgift bättre.
– Det är sorgligt, men jag bryr mig inte om dem. Jag är inte ens arg på dem. Jag känner ingenting för mamma och pappa.
Läs mer: ”Otydlighet bäddar för svek”
Visar 1-10 av 58. Per sida:
Herregud, jag hoppas att vissa av de som skriver här inte har barn själva, för den brist på empati som visas är sorglig och tragisk.
När någon öppnar sig och delar sin smärta så ska man ta det på allvar. De som helt uppenbart är avundsjuka eller missunsamma bör nog gå i terapi själva.
Det må så vara att Kerstin inte har gått vidare från sina problem, som K&P skriver, men den utvecklingen är inget som man har rätt att tvinga fram hos någon annan. Ej heller kan man tvinga någon att lära sig något.
Den här artikeln kanske är ett steg för Kerstin att just bearbeta sina känslor? Ska man då sätta sig på höga hästar och fördöma det, och säga att hon "borde" ha gjort si och så? Vilket för övrigt är så totalt meningslöst. Man kan bara agera utifrån sina egna förutsättningar, sin egen personlighet och sina egna erfarenheter.
Nej, jag blir riktigt arg på vissa av dessa kommentarer.
Jenny, 12:48, 22 november 2009. Anmäl
Jag vet inte vad det är som gör att vissa av kommentatorerna har så svårt att fatta vad psykisk misshandel gör med ett litet barn. Självklart påverkar psykisk misshandel utvecklingen av personligheten så att man blir en skadad vuxen som KAN reagera så som flickan i artikeln (men alla reagerar inte så). Att döma ut henne på det sätt som vissa av er kommentatorer gör är att sparka på någon som redan ligger. Ge er på någon som är lika stark som ni själva istället! Jag tycker det var en jättebra artikel och blev väldigt glad över att det finns såna ställen som Mötesplats på Södermannagatan 38. Mycket bra initiativ av Stadsmissionen! Jag är säker på att Stadsmissionen räddar liv genom den insatsen! Man kan nämligen dö av följderna av psykisk misshandel, på grund av att man inte har fått några verktyg att hantera smärtan. De verktygen får man först av att någon människa tar en på allvar, och har aldrig någonsin någon tagit en på allvar, ja.. då har man alltså inga verktyg.
Anonym, 12:10, 22 november 2009. Anmäl
Annika: Jag har varit den tysta och lidande flickan i 41 år och har aldrig brutit ihop, kanske för att jag har fått stå tillbaka för mer krävande personligheter. Det var det jag försökte förklara: att många tror att man per automatik får hjälp bara för att man utsatts för misshandel, missbruk och övergrepp, men även där är det bara de mest krävande som får hjälp. Man behöver inte bryta ihop eller följa några psykologiska modeller á la skära sig själv, ha panikångest, bruka droger, utan det finns de som går helt andra vägar. Och det är just det som är att vara maskrosbarn – att ha en förmåga att tillgodogöra sig det lilla som är tilldelat.
Mia, 09:54, 20 november 2009. Anmäl
Mia (14:19) har rätt i en del. De som haft jobbigt och till följd av detta brytit ihop så att de kan bygga upp ett starkare jag (som troligen Kerstin i artikeln) har vunnit på att ha haft det jobbigt. Men de som INTE bryter ihop utan kämpar och lider hela livet, de tjänar inte på att ha haft det jobbigt. De snälla och tysta, de som inte protesterar som Kerstin gjorde, de som finner sig och utplånar sig.
När jag läser artiklen kan jag inte annat än att också säga "stackars föräldrar". De måste ha mått jättedåligt, speciellt mamman. Och vilken ofantlig tur Kerstin haft i livet, som redan i ganska unga år fann hjälp.
Annika, 22:29, 19 november 2009. Anmäl
Rättelse: "Jag får en känsla av att man TROR att vi som växte upp med fysisk och psykisk misshandel, missbruk och övergrepp 'bara' har råkat ut för just det" ska det naturligtvis stå.
Mia, 14:41, 18 november 2009. Anmäl
Efter att ha läst artikeln och kommentarerna känner jag bara sorg. Jag får en känsla av att man glömmer bort att vi som växte upp med fysisk och psykisk misshandel, missbruk och övergrepp ”bara” har råkat ut för just det. Men följderna är de känslor som beskrivs i artikeln OCH många andra följder. Vi har alltså fått en dubbel dos och vinner därmed tyck-synd-om-mig-tävlingen. Gåvan med en sån barndom kan vara att man får ett perspektiv som andra inte får: att uppskatta det man faktiskt har istället för det man inte har. Jag upplever att många som utsatts för psykisk misshandel med en utåt sett bra barndom inte har en förmåga att uppskatta det de faktiskt har fått. Oempatiskt? Ja, det är det, men livet är orättvist ibland. Antingen väljer man en väg som leder till något positivt eller en väg som leder till något negativt. Jag har valt den positiva vägen samtidigt som jag svär, spottar och hytter med näven åt livet. Varför inte pröva och se om det fungerar för just dig?
Mia, 14:19, 18 november 2009. Anmäl
@Esteban, Nej jag menar inte bortskämd i den bemärkelsen. Självklart spelar det ingen roll om man är rik eller fattig. Att ha ett gott välstånd är långtifrån en garanti för lycka i livet. Men denna artikel kändes tunn och jag är ingen empatilös person som seglat fram på en räkmacka tvärtom men jag har accepterat min föräldrars svagheter och gått vidare. De gjorde så gott de kunde med deras förutsättningar. Jag har mitt liv och det gäller att göra det bästa av det. Det är ingen klyscha utan verklighet. För mig har Kerstin helt enkelt inte gått vidare. Det är dags för henne att släppa taget....
K &P, 21:18, 17 november 2009. Anmäl
@Esteban
Jag kan förstå en reaktion liknande Kerstins om föräldrarna inte uppfattats som "normala", vilket jag uppfattade dem i denna artikel.
@KA
Angående föräldrarnas två uppgifter. Jag tycker synd om de föräldrar som enbart ser detta som sina livsuppgifter. Det är väl lika viktigt, om inte viktigare, att föräldrar får slappna av och vara människor och inte bara föräldrar.
Emma, 16:19, 17 november 2009. Anmäl
@K & P
Hade berättelsen känts mer angelägen om det hade varit en ensamstående arbetslös mamma och barnen växt upp i fattigdom utan semestrar etc.? Om det funnits missbruk i familjen? Om ditt svar är "ja" så har du missat poängen. Det handlar överhuvudtaget inte om kärnfamilj eller materiellt välstånd, det handlar om den fundamentala relationen mellan förälder och barn. Den relationen kan knaka oavsett om man är rik eller fattig. Man skulle kunna likna det med problematiken kring ex. kvinnor som stannar i förhållanden där deras män slår dem, och bryts ner.
Esteban, 14:24, 17 november 2009. Anmäl
Ingrid! Din kommentar stämmer på pricken. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Fö en usel artikel.
Kicki, 14:05, 17 november 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
Annonser
-
Hur är din bil värderad?
Vi hjälper dig med värderingen, snabbt, individuellt, pålitligt.
