Abort
”Jag fick vänta i över en månad”
Publicerat 2009-05-05 04:00
Johan Heikensten ”Jag låg ensam med värkar i omkring tio timmar. Först efter en stund började jag inse att jag faktiskt låg och födde”, berättar Eva.
Eva har gjort två aborter i sitt liv. Hon upplevde dem som totalt olika, både vad gäller smärtan och personalens inställning. Ändå var det endast tio år emellan ingreppen.
Dela med andra:
Från dödsstraff till mänsklig rättighet
Fram till 1864 kunde kvinnor i Sverige straffas med döden för fosterfördrivning. Sedan mildrades straffet.
Från 1920-talet kunde kvinnor som gjort abort dömas till fängelse mellan sex månader och två år.
År 1938 fick Sverige sin första abortlag som innebar att abort fortfarande var kriminellt, men kunde utföras legalt i vissa fall, som svår sjukdom hos kvinnan, om hon blivit våldtagen eller om det fanns risk för svår ärftlig sjukdom hos barnet.
År 1946 infördes en socialmedicinsk indikation där man även skulle ta hänsyn till kvinnans levnadsomständigheter. Man har beräknat att över hälften av de kvinnor som nekades abort gjorde ingreppet illegalt. Många kvinnor dog eller fick skador efter illegala aborter.
På 1960-talet hade Polen en liberal abortlag och cirka 2.000 svenska kvinnor per år reste dit för att få abort. Resorna väckte debatt och en utredning tillsattes om den svenska abortlagen.
År 1975 antog riksdagen den nuvarande lagen med fri abort till vecka 18. År 1996 försvann kravet på kuratorssamtal vid aborter efter vecka 12.
Enligt WHO dör omkring 67.000 kvinnor varje år på grund av aborter som utförs av personer utan tillräcklig medicinsk kunskap eller tillräcklig medicinsk standard. Varje år görs 42 miljoner aborter i världen, de flesta i fattiga länder.
Statistiskt sett gör en kvinna i Sverige 0,6 aborter under sin livstid.
Källor: Rfsu och magisteruppsatsen ”Barnmorskans upplevelse av ett etiskt dilemma vid en sen abort” av Linda Parstedt och Camilla Wikström, högskolan i Borås.
Eva, 17 år gammal, var gravid. Hon satt framför kuratorn på mentalvårdsbyrån, som förstod att Eva och hennes unge pojkvän inte skulle kunna ta emot ett barn – kuratorn skulle tillstyrka abort.
– Men sen sade hon att det var många före mig, och att jag nog skulle få vänta tills det var för sent med en skrapning, det skulle bli en så kallad tvåstegsabort i stället. Hon beskrev proceduren, och så frågade hon mig om jag ändå ville göra abort, berättar Eva.
Det här hände i början av 1970-talet, några år innan lagen om fri abort trädde i kraft. I praktiken hade den gamla lagen börjat mjukas upp, och de flesta abortsökande kvinnor fick aborten beviljad. Men vägen dit kunde vara lång, fortfarande krävdes utredning och intyg från läkare och kurator om att aborten var ”befogad”.
Eva hade redan fått vänta ett bra tag på att få tid på mentalvårdsbyrån. Efter besöket där hoppades hon hela tiden att hon trots allt skulle få göra ingreppet i tid, så att hon skulle få en skrapning. Hon berättade för sin pappa, som ringde och försökte skynda på aborten. Men det hjälpte inte.
– Jag fick gå och vänta i över en månad, säger Eva. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt, dessutom kräktes jag varje dag vilket fick mig att må ännu sämre. Jag började få mage och skämdes, jag försökte hålla mig undan från folk så mycket som möjligt.
Eva hemlighöll graviditeten för de flesta i sin omgivning, förutom för sin pappa berättade hon för sina närmaste vänner.
– Man var rädd att framför allt vuxna skulle se en som slarvig, säger Eva. Jag tror att kuratorn såg mig så.
Eva vet inte om kuratorn hade kunnat påskynda aborten eller inte.
– Hon verkade inte särskilt ledsen när hon sa att jag antagligen måste vänta länge, i alla fall, som jag minns det.
Det hela kändes extra pinsamt eftersom Eva hade varit gravid en gång tidigare, då hon var 16 år. Då fick hon ett missfall, utan att ha vetat om att hon var gravid.
– När jag kom in på sjukhuset den gången skrek gynekologen argt: ”Det här är en abort!” I efterhand förstod jag att hon menade en spontanabort, alltså ett missfall.
Eva hade börjat äta p-piller redan som 14-åring, men tålde dem inte. Hon och hennes pojkvän använde kondom, men var kanske inte alltid tillräckligt noga, säger hon.
– I dag tycker jag inte att det var så väldigt konstigt att jag blev gravid två gånger på kort tid, jag hade ju min pojkvän, vi var unga och fertila. Men samtidigt tycker jag att det är lite märkligt att ingen jag mötte i vården frågade hur jag mådde, om det fanns några problem bakom graviditeterna. I stället kände man den där lite lätt föraktfulla attityden, man kände sig äcklig inför dem, äcklig som hade haft sex.
När Eva kom in för att göra den sena aborten var hon i slutet av fjärde månaden.
– Jag minns inte allt exakt, men jag kommer ihåg att jag fick sitta i en gynstol medan de spände fast låren i remmar, och sedan sprutade de in koksalt i livmodern så att fostret skulle dö. Det var hemskt.
Efter det skulle man vara uppe och röra på sig så mycket som möjligt. Eva och en medpatient, som också gjorde sen abort, frågade om de fick använda sjukhusets gymnastikrum.
– ”Nej, det är till för sjuka patienter”, svarade personalen. De var inte direkt elaka, men man kände ändå det där avståndstagandet. Jag och den andra tjejen sprang i trappor i stället, vi fick en väldigt stark gemenskap under den dagen, berättar Eva.
Även om Eva hade fått reda på hur aborten gick till rent ”tekniskt” var hon inte beredd på vad som skulle hända, att hon skulle få så otroligt ont.
– Jag blev jätterädd och trodde att något var fel. Men personalen sa att det var normalt och rullade in mig på ett undersökningsrum. Där låg jag sedan ensam med värkar i omkring tio timmar. Först efter en stund började jag inse att jag faktiskt låg och födde. Ingen hade berättat att det var så det skulle vara.
– Smärtorna var så svåra att jag låg och slog mig själv på magen för att avleda dem, jag minns att sköterskan som tittade in då och då sa att jag skulle sluta, att jag skulle kunna gå sönder. Jag fick någon tablett, men den hjälpte inte mycket.
Inte heller efter aborten berättade Eva för andra än för de närmaste vännerna om vad hon varit med om.
– Det kändes inte bra att berätta om det. Och jag mådde inte bra. Det var inte så att jag led för att jag inte hade fått ett barn, men hela processen hade varit traumatisk.
Ungefär tio år senare, i början av 1980-talet, gjorde Eva abort på nytt. Då var hon tvåbarnsmamma, och hade blivit gravid igen alltför snabbt efter det yngsta barnets födelse.
Både hon och hennes man kände att de inte skulle orka med ett nytt barn just då.
– Skillnaden var så fantastiskt stor, jämfört med den första aborten och missfallet, säger Eva. Bemötandet var vänligt och självklart, jag behandlades som en person som kunde fatta egna beslut, det var ingenting konstigt med det hela. Med de minnen jag hade var jag förvånad över hur trevliga de i personalen var, och hur väl omhändertagen jag blev.
Eva har inte ångrat någon av sina aborter, och för henne är den fria aborten en självklarhet.
– Abort är något man tar till i en olöslig situation, när det inte finns något bra alternativ. Tänk om jag inte fått abort den där gången på 1970-talet, hur skulle det barnet ha haft det?Absolut inte bra. Kvinnor måste få bestämma, även om mannen också är berörd så är det ju kvinnan som påverkas av hormoner, som ska bära, föda och amma barnet. De som ifrågasätter kvinnans rätt att bestämma har inte gjort någon bra analys av situationen, tycker jag.
Visar 1-10 av 21. Per sida:
Gustav:
Jag förstår inte riktigt vad du menar inledningsvis, men inte målar jag upp en förenklad bild av abort; tvärtom - det är en mycket allvarlig, komplex sak. Om man skall prata om restriktioner av abort på allvar måste frågan om illegala aborter ses över. Det måste finnas mer utbildning om vad abort innebär bland unga, samt en attityd om att ta ansvar för konsekvenserna med sex. Det måste också till ett underlättande för inhemska adoptioner, så att oönskade barn kan få behålla sitt liv och förenas med oönskat barnlösa.
Johan, 19:29, 6 maj 2009. Anmäl
Johan:
Det enorma samhällsproblemet i det här fallet är alltså praktiserandet inte stämmer överrens med din och andras övertygelse.
Tycker det är tråkigt att du målar upp en förenklad bild av aborten. Enligt de jag har pratat med är det verkligen ingen dans på rosor...speciellt inte senare aborter.
Att många, framförallt unga slarvar med preventivmedel är däremot ett problem.
Jag vet inte hur stor del av aborterna som genomförs pga detta men just dessa borde man försöka minimera ytterligare genom utbildning och attitydförändring.
Folk i dagens sverige kommer defintivt inte att vänta med sex tills de gift sig.
Gustav, 11:52, 6 maj 2009. Anmäl
Jag har aldrig kunnat forstå kvinnor eller mödrar som "kämpar för" retten til att ta et fosters liv. Det er ingen rett at ta et liv. Hvar i all verden skulle et barn känna seg trygg om inte hos in mor? Jag er läkare och har funderat över detta i många år på et närt hold. Jag er övertygad om at vi er på et felspor; att ta et liv pga. egen preferens. Aborter skulle kun förekomma om moderens liv er hotad.
Palsonen, 11:02, 6 maj 2009. Anmäl
Helst av allt hoppas jag att inga aborter skulle goras. Men idag sa dor fortfarande kvinnor av olagliga aborter. Darfor ar det battra att vi tillater aborter.
Charlotte, 23:13, 5 maj 2009. Anmäl
Jag anser att det finns tre fall då aborter bör vara lagliga: vid våldtäkt, när fostret/barnet är allvarligt skadat och när kvinnans hälsa är i fara. För er so hävdar att ett barn blir "barn" först vid 18 veckor vill jag rekommendera följande film: http://www.youtube.com/watch?v=N1uKCchuIjM
Vid vecka 9 suger barnet på tummen, vecka 10 studsar barnet mot livmoderns vägar, etc.
Christian, 22:24, 5 maj 2009. Anmäl
Det finns ingen kvinna i världen som enkelt tar sig igenom en abort. Oavsett smärta och utförande så är moderskapet och uppoffringen densamma. Det går inte en dag utan att tankarna vandrar till ett ofött barn, då aborten har varit en utväg...en enda lösning. Aldrig ett preventivmedel. Det pratas om liv men lite om livsvärde. Som kvinna så måste min kropp få vara min, mitt liv vara mitt och som kvinna kommer jag alltid, så länge jag lever, att bära med mig min abort.
Maria, 20:10, 5 maj 2009. Anmäl
Fri abort borde vara en självklarhet oavsett vad man själv väljer att tro eller rösta på. Det kallas demokrati. Och till vårdpersonalen, jag önskar ni hade detta klart för er för såsom jag blev bemött var det värre än att bli våldtagen.
NORMA, 18:43, 5 maj 2009. Anmäl
Lars:
Måste man vara religiös för att ha en övertygelse idag? Kanske det är så, eftersom det som är politiskt korrekt och 'main stream' ständigt förändras. Ditt inlägg andas tung förespråkare av fri abort och sådan är det ofta svårt att diskutera med. Låt oss enas om att det är en fråga om tyngdpunkt för dem som är för respektive emot fri abort. Hos dem som är för fri abort ligger tyngdpunkten på frågan om kvinnors självbestämmande, allt annat är underordnat. Hos dem som är mot fri abort gäller frågan när livet börjar, allt annat är underordnat. Jag har visst satt en punkt när jag anser att livet börjar (vilket ju är navet i min hålling i frågan) alltså vid befruktning. Det är heller inte konstigt att Sveriges lag skriver 18 veckor - hur skulle man annars kunna abortera fram tills dess? Mitt argument kretsar inte kring, och vilar inte på frågan om abort som preventivmetod. Se istället Barbros inlägg under.
Johan, 15:23, 5 maj 2009. Anmäl
Anna:
Jag dömmer ingen. Jag är mycket ledsen om du tolkar det så eller känner så. Det är klart att abort kan vara nödvändig ur medicinska orsaker, som när mammans liv är i fara. Det är inte tal om annat. Men vad gäller det 'moraliska perspektivet', se saken från min horisont - om liv börjar vid befruktning (som jag anser, se tidigare inlägg om varför) så kan inte vilken anledning som helst ligga bakom att göra abort.
Johan, 15:07, 5 maj 2009. Anmäl
Johan:
Noterar att ej heller du har velat sätta en punkt på när ett liv är ett liv, i Sverige säger lagen att det är det efter vecka 18. Nu vet du.
Lars Cromander, 14:45, 5 maj 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
