Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Jag fungerar lite ­annorlunda och blir ofta missförstådd”

Foto: Julio C Saint´Jus

Hon fördjupar sig i tysk grammatik i timtal och plockar blåbär en hel dag utan att bli trött. Men att planera vad hon ska äta till middag gör henne utmattad. Paula Tilli har skrivit en bok om att vara på ett ”annat sätt”.

I skolan trodde lärarna att Paula Tilli var lat och okoncentrerad när hon inte kunde svara på frågor om den roliga filmen klassen nyss tittat på. Och kamraterna mobbade henne ständigt, hon som var så ”knäpp” och ”konstig”.

– Människor är olika och vi måste acceptera att det är så. Inte peka finger åt dem som är lite udda och inte ”normala”. Det gäller både barn och vuxna, säger Paula Tilli.

Hon bor i Bagarmossen i södra Stockholm. Hon gillar regler och att ha givna rutiner. När något oväntat händer blir hon sur och i värsta fall är hela dagen förstörd.

Paula Tilli har just kommit ut med boken ”På ett annat sätt”. I den berättar hon om sina erfarenheter av ha Aspergers syndom och ADD. I inledningen betonar hon att personer med de diagnoserna är lika olika sinsemellan som andra människor, och att hon berättar om hur det är just för henne.

Paula växte upp i Esbo utanför den finska huvudstaden Helsingsfors. Efter gymnasiet ville hon flytta utomlands och sökte in till lärarhögskolan i Stockholm. Men hon orkade inte med studierna.

– De andra studenterna trodde att jag ogillade dem eftersom jag ofta låste in mig i datasalen i stället för att fika. Fast det berodde på att min hjärna behövde vila och att jag inte kunde ta in fler intryck.

Efter de misslyckade lärarstudierna kände Paula ett starkt behov av att bli ”normal”. Hon sökte upp en psykolog för att få tips om vad hon kunde göra för att inte längre vara så annorlunda.

– Men hon hade så klart inga svar utan började fråga om min barndom och föreslog att jag skulle genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Först var jag tveksam, men så gjorde jag en sådan och den visade att jag har Aspergers syndom och ADD.

Paula säger att det kändes skönt att få reda på att det inte är lathet som gör att hon har svårt att städa och hålla ordning på sina saker, och att det finns en förklaring till varför hon inte alls uppskattar att lyssna på musik eller se filmer på bio.

– Jag har svårt med vissa saker, men sådant som intresserar mig kan jag hålla på med i timmar. Som när jag nu översätter boken jag skrivit till engelska och tyska.

Så säger Paula att det svåra inte är att vara annorlunda, utan att en oförstående omgivning är det verkliga problemet. Som när hon bodde i Rom för att läsa italienska och inte en enda gång besökte Peterskyrkan eller någon häftig restaurang.

– Folk trodde att jag hade haft det urtråkigt, men jag njöt av att plugga min italienska och fika med klasskamraterna. Jag åt middag på en hamburgerrestaurang varje dag för där visste jag vad som serverades. Hemma äter jag numera samma mat varje dag, det blir enklare så.

Redan som ett mycket litet barn var Paula annorlunda. Hon minns att hon älskade att sitta i sin barnvagn, då slappnade hon av och hjärnan fick vila en stund. Då behövde hon inte anstränga sig för att vara som andra barn. Tidigt hatade hon att sitta vid matbordet och äta. Varför behövde man äta över huvud taget? Det var ju bara ett helt onödigt och meningslöst avbrott i lekarna.

– Senare i livet, under en period på Lärarhögskolan, åt jag bara popcorn och fick till slut näringsbrist. I dag inser jag att jag måste äta för att få i mig vitaminer och andra näringsämnen, men jag äter som sagt helst samma sak varje dag.

Paula säger att förståelsen för personer som är annorlunda inte var särskilt stor i Finland när hon växte upp. I skolan skulle barnen lära sig i samma takt, leka samma lekar och vara som alla andra. Därför blev lågstadiet en chock för henne.

– Jag var ju avvikande och blev snart mobbad. Men i stället för att försöka påverka dem som retade mig och slog mig tyckte skolan att det var jag som skulle förändras. Jag var ju problemet. Under hela grundskolan ifrågasatte jag inte mobbningen, det blev ett normalt inslag i min vardag.

Flickorna brukade säga att hon var äcklig och ful, att hon borde gå hem och ta livet av sig. De hittade också på en massa öknamn. Pojkarna brukade ta hennes ytterkläder, gömma skolväskan, låsa in henne på toaletten och spotta på henne.

Varför blev just du mobbad?
– I vuxen ålder har jag tänkt mycket på det. Kanske berodde det på att de andra barnen inte kunde förstå att jag var annorlunda. De som avviker för mycket blir lätt utstötta. De flesta lärarna lät mobbningen fortgå – och då blev den ju på sätt och vis sanktionerad.

Ibland kunde läraren berätta att klassen skulle få göra något riktigt roligt i slutet av dagen. Då blev Paula orolig, hon fick rysningar och tårar i ögonen. Klasskamraterna jublade, men hon tänkte att hon än en gång skulle tvingas göra något hon hatade. Som att vara med i någon grupplek eller något bollspel.

– Ibland fick vi se en film och kamraterna skrattade. Jag förstod ingenting. Jag försökte koncentrera mig på filmens handling, men började snart tänka på annat. När vi sedan skulle prata om det vi sett hade jag därför inget att säga – och fick då en rejäl utskällning av läraren.

Men det värsta var ändå när klassen skulle sitta och ”pyssla”. Allt blev fel och när Paula slutade att rita eller klippa ut figurerna fick hon höra att hon var lat och att det bara gällde att koncentrera sig ännu mer.

– Jag hade lärt mig skriva och läsa långt före klasskamraterna och hade en exceptionell talang för språk, och borde då logiskt sett klara allt som de andra barnen kunde. Så tänkte jag och kom fram till att jag trots allt var lat.

Inför varje ny termin lovade Paula sig själv att sluta att vara lat och verkligen anstränga sig. Men försöken att bli som de andra tog all energi och gav henne stark ångest.

– Jag försökte skärpa mig när vi såg film och lyssnade intensivt när läraren förklarade hur en symaskin fungerar, men efteråt snurrade huvudet och jag var helt slut. Så är det fortfarande. Vissa saker gör mig helt utmattad, men det jag är intresserad av kan jag syssla med i timtal.

I dag är Paula knuten till en folkhögskola i Stockholm och föreläser ofta för lärare, elever, anhöriga, kommunpersonal och andra om sina erfarenheter. Hon har en särskild boendestödjare som hjälper henne att hantera vardagen på ett bättre sätt.

– Jag fungerar lite annorlunda och blir ofta missförstådd. Som när jag i affären inte hittade några plastkassar att bära hem maten i och mannen i kassan berättade att de slutat sälja dem. Jag förstod inte att han skämtade.

Eller som när Paula tänkte gå till en föreläsning i lädershorts och spetsstrumpbyxor.

– Min boendestödjare förklarade för mig att man inte kan göra så. När jag påminde henne om att hon tidigare sagt att kläderna var läckra svarade hon: ”De passar när du ska på fest, men inte på en seriös föreläsning.” Jag följde rådet. Dock har jag ännu svårt för att förstå varför världen är så ytlig att det är viktigare hur en föreläsare är klädd än vad han eller hon har att säga.

Fakta: Paula Tilli

Ålder: 34 år.
Bor: I södra Stockholm.
Uppvuxen: I Esbo utanför ­Helsingfors i Finland.
Familj: Mamma, pappa och bror.
Gör: Föreläser om sina erfarenheter av att leva med Aspergers syndrom och ADD. Har en egen hemsida: aspiration.nu
Aktuell: Med den nyutkomna ­boken ”På ett annat sätt – mina erfarenheter av Aspergers ­syndrom” (Sivart förlag).

Fakta: Aspergers syndrom

Aspergers syndrom tillhör det autistiska spektrumet och innebär ofta svårigheter med social kommunikation. Man har problem med ”social intuition”, vilket kan göra sociala situationer stressande. Men personer med asperger har också många styrkor, som uthållighet och förmåga att koncentrera sig. ADD är en variant av ADHD som främst innebär problem med uppmärksamhet.

Läs mer på attention-riks.se