Fosterbarn

Kvällen före julafton år 2002 låg Erik i sängen i sitt rum och försökte sova. Han var femton år, och han tänkte på sina föräldrar.

De hade nästan aldrig lyckats ordna någon trevlig jul när han var liten. Hos dem hade det mest varit bråk och smussel med droger. Gång på gång hade Erik sett hur hans pappa misshandlade hans mamma, och efter skilsmässan hade de varit bittra fiender.

Men här hos fosterföräldrarna var det lugnt: alla var glada, julskinkan var griljerad och under den glittrande granen låg julklapparna inslagna i blankt papper.

Erik hade bott här i över tre år nu, och han hade det bra.

- Ändå kände jag mig aldrig hemma i fosterfamiljen, berättar han. Hela tiden var det en massa snack om att jag snart skulle flytta tillbaka till mamma igen: om en månad, om två månader, om ett halvår Och det var ju min stora dröm, mitt mål. Jag längtade efter mamma nästan jämt, jag hoppades hårt på att få bo hos henne igen. Men så blev det ju aldrig.

Erik var tolv år när han hoppade från sin mammas balkong. Han landade på gruset och slog sig på knät, men det struntade han i.

- Skynda dig! Hoppa! skrek han till sin lillebror som stod där uppe och tvekade.

Och lillebror hoppade. Sedan sprang de och gömde sig under en släpkärra.

Det var kallt. Pojkarna försökte låta bli att flåsa där de låg och tryckte. "Knarkarungar" kallades de av de andra barnen i byn, och nu skulle de omhändertas av samhället enligt beslut av socialnämnden. Deras mamma ansågs inte längre kapabel att sköta om dem, inte deras pappa heller. Och Erik hade börjat skolka och dricka sprit och röka hasch.

- Jag var livrädd, berättar han. Poliserna jagade oss som om vi var bankrånare fast vi bara var barn!

Bröderna kördes i polisbil direkt till fosterhemmet.

Det var en bra familj de kom till. Åren som följde var ganska lyckliga: fostermamman och fosterpappan hade nog kunnat bli de trygga och stödjande föräldrafigurer som Erik och hans lillebror behövde.

Men så blev det inte.

- Trygghet och lugn och ro var ju extra viktigt för oss, säger Erik, för vi hade haft det så stökigt när vi var små. Men jag kände mig jämt så orolig. Mamma fanns där i bakgrunden hela tiden, hon kämpade för att få hem oss igen. Och socialtanterna sade gång på gång att vi kanske skulle flytta snart. Så vi visste ju aldrig hur det skulle bli.

När mamman dömdes till åtta månaders fängelse för narkotikabrott fick pojkarna veta att de i alla fall skulle stanna kvar i fosterfamiljen så länge. Men när hon blev fri igen fortsatte hon sin kamp, och Erik drogs in i hennes förhoppningar.

-Mamma har alltid varit en fin människa, säger han, det har aldrig funnits något ont i henne. Hon ställde upp för mig när jag strulade, mer än vad pappa gjorde.

Men hon lyckades aldrig göra slut med narkotikan, och när Erik just hade fyllt sjutton år blev hon svårt sjuk. Hon lades in på sjukhus för lunginflammation, och läkarna upptäckte att hon hade cancer både i lungorna och skelettet.

Några veckor senare dog hon. Då gick något sönder i Erik.

- Jag var verkligen ledsen Jag kände att jag ville flytta till pappa och umgås mer med mina äldre syskon, men det fick jag inte. De var inte bra för mig, sade soc. Jag blev ju förbannad, och det blev en massa bråk i fosterfamiljen. Så jag rymde till sist och sket i det mesta.

Han var efterlyst i över ett år. Bodde hos kompisar i Sundsvall, Stockholm och Göteborg. Greps ett par gånger, rymde igen.

- Jag hade massor av känslor, men jag stängde in dem och tog amfetamin. Det var en klockren flykt. Fast det var ju roligt också. Kicken man får av amfetamin är den skönaste känslan jag vet. Den är skönare än sex.

Snart injicerade han amfetamin varje dag. Han behövde ständigt pengar till nya kickar, och för att lösa det problemet började han langa narkotika. Tio gånger åkte han fast, och efter ett kort mellanspel på ett kommunalt ungdomshem placerades han under tvång på ett låst behandlingshem för kriminella ungdomar med missbruksproblem.

Han rymde därifrån också, men fraktades tillbaka igen efter att ha gripits på bar gärning för snatteri. Och det var då han bestämde sig för att byta kurs. Han slutade bråka och började samarbeta med personalen på behandlingshemmet.

Nu är Erik nitton år. Hans mamma är alltså död, och i höstas blev mannen hon levde med under sina sista år mördad i ett svartsjukedrama.

- Det känns sjukt overkligt, säger Erik. Jag hade en ganska nära relation till min plastfarsa. Jag var tacksam för att han gav mamma ett gladare liv på slutet. Och när hon hade dött i cancer hjälpte jag honom att få tag i amfetamin Vi pratade ofta om henne. Vi älskade henne båda två.

Eriks pappa missbrukar fortfarande narkotika. Just nu är han efterlyst av polisen: han är dömd till fängelse, men han håller sig undan. Och fosterföräldrarna har Erik ingen kontakt med längre. Livet hos dem var alldeles för osäkert.

- Det hade varit bättre om soc hade sagt ifrån ordentligt när jag var tolv år och slagit fast att jag skulle bo kvar i fosterfamiljen tills jag blev vuxen. Då hade jag tvingats acceptera det och fått lugn och ro. Jag hade ju kunnat umgås med mamma och pappa ändå. Det hade kunnat bli bra.

Erik tycker att det har varit lite väl mycket skit i hans liv. Men nu kanske det vänder.

- Jag lever helt utan droger sedan sex månader. Det är tufft, men det går. Jag ska lämna urinprov ett tag till för att få pengar av soc. Men sen är jag fri. Då ska jag dra i gång ett företag tillsammans med en kompis. Vi ska designa streetkläder.

Erik bor hos sin flickvän, och om fyra månader ska han bli pappa.

- Det är ingen slump att jag bildar familj så tidigt, säger han. Jag har alltid känt mig så jävla ensam.

Flickvännen tror att han blir en bra pappa. Själv känner han sig lite osäker.

- Jag hoppas att jag klarar av att ta mitt ansvar, säger han. Jag ska jobba och försöka hålla mig från knarket helt och hållet. Tänka på familjen i första hand. Min unge ska inte få en uppväxt som liknar den jag fick.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut