Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Jag mår bäst när min hjärna går på högvarv”

Hon hatar att frysa, men ger sig gång på gång ut på den iskalla polarisen. Galen? Snarare kanske lika besatt som de tre män som för över hundra år sedan försökte flyga över nordpolen i en vätgasballong.

I mitten av 1990-talet var Bea Uusma på en i hennes ögon ganska tråkig och misslyckad fest. Hon drog ut en bok ur hyllan intill fåtöljen där hon satt och började läsa med allt större intresse. När hon skulle gå hem stoppade hon ned boken i väskan.

Den här kvällen var början på ett femton år långt äventyr som förde henne allt längre ut på de oändliga polarisarna – men också ut på en resa där hon hittade ett ”eget rum”.

Boken som Bea Uusma läste med växande intresse handlade om ingenjör Andrée och hans medresenärer som ville ta sig till nordpolen för mer än hundra år sedan. I arkiv, på museer och under flera resor till Arktis har hon sedan dess läst brev och dokument, undersökt benrester och försökt förstå. Och ibland har hon följt efter Nils Strindberg och Anna Charlier, han en av expeditionsmedlemmarna och hon hans älskade.

– Författaren Virginia Wolf talade om behovet av att ha ett eget rum, att hitta en plats där man är för sig själv. Mitt arbete med att försöka få fram mer information om Andrée-expeditionen gjorde nog att jag fann just ett eget rum, säger Bea Uusma.

Nu har hon skrivit boken ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” och den har redan väckt stor uppmärksamhet. Hon kommer med tidigare helt okända detaljer om de tre svenska polarfararna som gav sig i väg i en vätgasballong som tidigare inte flugit en meter.

Samtidigt vill hon ge nya perspektiv på vad som gjorde att de till slut dog på en otillgänglig ö helt omgiven av drivis.

Bea Uusma är född 1966 och uppvuxen i ett hyreshus på Lidingö. Redan som liten hörde hon sin pappa berätta om ingenjör Andrée och hans misslyckade polarfärd. För hennes föräldrars generation var den tragiska historien levande på ett annat sätt än i dag.

Sommaren 2005 stod Bea Uusma på isbrytaren ”Odens” däck och tittade ut över den gnistrande polarisen som bredde ut sig runt henne och fartyget. Hon hade fått ett konstnärsstipendium för att följa med på den svenska polarexpeditionen. Mil efter mil låg isen där, vacker och lockande. Men isen kan också vara dödsbringande för den som inte är på sin vakt, under ismassorna är det ofta över tre tusen meter ned till havsbotten.

Då, för åtta år sedan, var Bea Uusma en framgångsrik illustratör och hade skrivit en bok om den amerikanske astronauten Michel Collins som for hela vägen till månen – men som aldrig fick sätta sin fot på dess yta. Hemma väntade dåvarande maken med barnen Janne och Ove. Mitt i ismassan, oändligt långt borta från det invanda och välkända, hände något inom henne.

– För första gången i mitt liv var jag borttagen från mitt normala sammanhang. På den där resan, så långt ifrån mobiltäckning man kan komma, var jag inte längre en mamma, någons fru, mina föräldrars barn, en syster.

– Ingen energi gick åt till sånt som vanligen tar upp tiden hemma. På båten kunde jag sova tills jag vaknade, jag behövde inte tänka ut vad jag skulle göra till middag, inte handla och laga mat.

Bea hade bara ett par byxor och två tröjor med sig på resan, packningen skulle vara minimal. Så hon behövde inte ens lägga någon tid på vad hon skulle ha på sig. Långsamt, i en värld helt utan störningsmoment, förändrades hon till något slags ursprungligt jag.

– Som när man råkar somna på eftermiddagen och vaknar i ett fri­läge, de där sekunderna innan växeln klickar i, och man inte vet vem man är. Man vet inte vart man hör, hur gammal man är, vart man är på väg – det var som om jag fick träffa mig själv. Det var så roligt.

Behöver alla sådana där avbrott som du fick på isbrytaren, tror du?
– Jag tror att olika människor har olika behov. Men vi blir så ofta definierade utifrån hur gamla vi är, vad vi jobbar med, var vi bor och vem vi är tillsammans med, och för mig var den där resan jättebra. Andra kanske kan komma i kontakt med sig själva på lite mindre krångliga sätt än att ta sig till nordpolen.

Bea Uusma räknas i dag som den främsta experten på expeditionen som ingenjör Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel företog med sin ”Örnen”. I juli 1897 gav de sig av i vätgasballongen vilken enligt planerna skulle föra dem över Nordpolen. Snart befann de sig mitt i en helvetisk mardröm, omgivna av is och åter is. Trettio år senare hittades de döda på Vitön, en plats omgiven av drivis långt in i Arktis, omöjlig att nå med båt under nästan hela året.

– Andréexpeditionen har blivit som min frizon, som ett parallellt universum där jag kan ”gå in” och hålla på. Jag går in, och nästa gång jag tittar upp har det gått elva timmar. Jag försöker ta mig in i expeditionen på så många sätt jag kan: vetenskapligt, konstnärligt, rättsmedicinskt, kriminaltekniskt.

Allt finns där, säger hon. En medicinsk deckargåta som inte har fått sin lösning på mer än hundra år, Arktis och isen, foton och tättskrivna dagböcker från tre personer som snart ska dö men som inte har en aning om det själva, den finaste kärlekshistorien …

– Jag mår bäst när min hjärna går på högvarv, det är därför det är så roligt att försöka knäcka gåtan om varför expeditionsmedlemmarna dog på Vitön. Det är som att lägga ett enormt stort pussel, där hälften av bitarna dessutom saknas.

Boken som Bea Uusma skrivit är lika spännande som en kriminalroman. I jakten på sanningen for hon runt i Arktis och kom till Nordpolen. Hon ordnade egna polarexpeditioner. Hon grävde i arkiv och i Arktis permafrusna jordlager. Hon träffade efterlevande, rättsläkare, osteologer, kriminaltekniker – även brottsplatsutredare har fått besök. Samtidigt har Bea utbildat sig till läkare och arbetar nu på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

– Jag har varit tvungen att ha medicinsk kunskap för att kunna sätta mig in i olika teorier om vad expeditionen kan ha dött av. Det skulle inte gå annars. Dessutom har läkaryrket gett mig legitimitet när jag pratar med andra forskare och experter som jag behöver få hjälp av.

Bea Uusma gillar inte att frysa och ligger gärna ett par timmar i badkaret. Hur märkligt kan det då inte tyckas vara att hon frivilligt ger sig upp till iskalla Arktis där inte ens sommaren erbjuder särskilt behagliga temperaturer?

Hon återkommer till fascinationen inför ”deckargåtan”, det vill säga frågan om varför de tre männen egentligen dog, trots att de hade tillräckligt med mat, vapen och ammunition. Hon påpekar det häftiga med att vatten blir lättare i fast form, och därför väger mindre när det fryst. Det förklarar varför polarisen ligger ovanpå havet i stället för att sjunka.

– Och så finns där den fina kärlekssagan mellan Nils Strindberg och hans Anna som kan röra de flesta till tårar.

Anna gifte om sig i England när hon förstod att Nils inte skulle komma tillbaka. Hon hade uttryckt en önskan om att hennes hjärta skulle skäras ut efter hennes död och begravas intill Nils i hans grav på Norra kyrkogården i Stockholm.

– Länge tänkte jag att det där var en skröna, det låter ju för bra för att vara sant. Men till slut hittade jag en brevväxling mellan Nils bröder där de berättar om att de begravde Annas hjärta i en liten silverkista i Nils Strindbergs grav, på det som skulle ha blivit hans sjuttiosjunde födelsedag.

En gång, på fjärde försöket, lyckades Bea Uusma ta sig i land på Vitön. Hon stannade där tre timmar innan risken för att isen skulle hind­ra återfärden blev för stor. Hon berättar om en obebodd ö nästan helt täckt av en glaciär, vars sidor stupar lodrätt ner i vattnet som klippväggar.

Ibland kan hon blunda och känna att hon åter står där på Vitön. Nästa sommar hoppas hon komma till den öde och synnerligen ogästvänliga stenstranden på nytt. Får hon några nya svar då?

Bea Uusma

Ålder: 46.
Yrke: Läkare, författare och illustratör.
Bor: Vasastan i Stockholm
Familj: Barnen Janne, 14, Ove, 10, en syster, en mamma, barnens pappa.
Aktuell: Med boken ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” (Norstedts).
Dröm: En riktigt skön sovmorgon