Insidan

”Jag vägrar vara förtryckare”

”Jag är fortfarande Farman, kurd från Irak. Men jag spionerar inte längre på mina systrar. Både killar och tjejer måste få uppleva kärlek och vara fria att bestämma över sitt eget liv”, säger Farman Sediq.
”Jag är fortfarande Farman, kurd från Irak. Men jag spionerar inte längre på mina systrar. Både killar och tjejer måste få uppleva kärlek och vara fria att bestämma över sitt eget liv”, säger Farman Sediq. Foto: Joakim Roos
Farman Sediq vaktade sina systrars oskuld och ansåg att de flickor han själv hade sex med var horor. Men så blev han kär på allvar – och förälskelsen ledde till att tjejen blev misshandlad av sin bror. ”Plötsligt såg jag mig själv med nya ögon”, säger Farman.

”Sonen är fåraherden, döttrarna är fåren.” Ungefär så lyder ett kurdiskt ordspråk som Farman Sediqs släktingar ofta citerade under hans uppväxt.

– När jag var tonåring var det fullständigt självklart för mig att kontrollera mina systrar. De skulle vara rena, det var det viktigaste av allt. Om de hade fått dåligt rykte som lösaktiga slampor hade de dragit skam över hela släkten.

Farmans eget anseende stod också på spel. Han bodde med sina föräldrar och sina två systrar i en trea i förorten Bergsjön utanför Göteborg, och han var livrädd för att inte platsa som en ”riktig man” bland ynglingarna som hängde på Komettorget om kvällarna.

– Mina kompisar ringde mig direkt om de såg min storasyster prata med en kille. De hade kallat mig hallick och förrädare om jag hade låtit henne vara i fred.

Alla i gänget hade tjugo ögon och tjugo öron; ingens syster kunde komma undan.

– Vi kände grupptrycket och höll hårdare på hedersreglerna än vad våra egna föräldrar gjorde. Det var väl så vi hävdade vår identitet. ”Svenskarna har ingen skam i kroppen”, sade vi ofta till varandra.

Kyskhetsreglerna gällde bara för flickor; Farman och hans kompisar kunde festa och ragga utan att riskera sitt eget eller familjens goda rykte. Och de saknade respekt för flickorna de hade sex med.

– Vi kallade dem horor. Jag kunde vara ihop med en tjej i flera månader, men inte för en sekund kunde jag tänka mig att gifta mig med henne. Nej, det skulle vara en ren flicka som höll på sig och som kom från en kurdisk familj.

Redan som liten pojke kände sig Farman mer värd än sina systrar. Pappans släktingar blev missnöjda när familjens första barn visade sig vara en flicka; hon kunde ju inte föra klanens namn vidare.

Desto gladare blev de när Farman föddes. Året var 1986, och det var oljestaden Kirkuk i irakiska Kurdistan som hörde hans första skrik.

– Alla var stoltare över pojkarna än över flickorna. Mina fastrar gav mig pengar, och min farmor kom med presenter och godis. Jag fick alltid mer än vad mina systrar fick, och jag kände mig vik­tigare.

Snötäckta fält och granar klädda i ljus och glitter var det första han såg av Sverige genom flygplansfönstret. Familjen hade flytt undan Saddamregimens terror mot kurderna i norra Irak, och bara ett par veckor återstod av 1900-talet när de flyttade in i lägenheten i Bergsjön.

– Jag var tretton år, och jag blev chockad när jag såg en pojke och en flicka kyssa varandra på gatan – sånt hade aldrig förekommit i Kirkuk! ”Svenskarna är inte som vi”, sade pappa. ”De låter sina döttrar göra vad som helst, de vet inte hur man stavar till ordet heder!”

Föräldrarna gick på svenskkurs, men de umgicks bara inom den kurdiska kolonin i Bergsjön. Så var det i flera år, och sju vintrar skulle passera innan Farmans pappa fick ett jobb.

De var inte särskilt religiösa, men omgivna som de var av en främmande och i deras ögon hållningslös kultur höll de hårdare än någonsin på de traditionella regler för flickor respektive pojkar som de själva hade växt upp med.

– Mina systrar skulle byggas till fina flickor, de fick absolut inte umgås med pojkar. Men när jag träffade tjejer var pappa snarast stolt, berättar Farman.

Han tog uppgiften att vakta sina systrars oskuld på största allvar, och han krävde av sina vänner att de gjorde likadant.

– Vi mobbade skolkompisar som lät bli att ingripa när deras systrar var ute på kvällarna och umgicks med män. Och vi utpressade en kille som träffade en kurdisk tjej i hemlighet. ”Bjud oss på McDonald’s, annars pratar vi med hennes bröder!” sade vi. Han blev livrädd och betalade våra hamburgare och våra cigarretter i flera månader.

I januari 2002 utlyste lärarna i Farmans skola en tyst minut för Fadime Sahindal som just hade mördats av sin pappa. Då tittade Farman och hans kompisar på varandra och tänkte: ”Ska vi stå tysta för en hora? Pappan gjorde ju rätt!”

Farman lånade sin storasysters mobil en dag, och plötsligt kom ett sms. Han öppnade och läste: ”Hej, hur mår du? Hoppas att allt är bra. Kram.”

– Jag slog numret och hörde en killes röst. Sen gick jag direkt till mamma och berättade. Det blev stort förhör med min syster. ”Vi är bara kompisar!” grät hon. Men mamma och pappa hade genast börjat fantisera om att hon hade förlorat sin oskuld. ”Har ni haft sex? Har ni haft sex?” skrek mamma.

Systern hävdade envist att hon var oskyldig, men föräldrarna tog ifrån henne mobilen och tvingade henne att vara hemma från skolan.

– De sade åt mig att leta rätt på killen, och några dagar senare tog jag flera kompisar med mig och trängde upp honom mot en vägg. ”Jag dödar dig om du kommer nära min syster igen!” sade jag. ”Men jag svär vid Gud att vi bara är vänner!” svarade han. ”Bryt kontakten nu!” sade jag. ”Okej, okej!” svarade han.

Och kontakten bröts. Under det följande halvåret var den 18-åriga systern satt under konstant bevakning.

– Pappa ville förhindra framtida problem genom att gifta bort henne med en kurdisk man som hans kusin i Tyskland hade föreslagit. Men mamma mjuknade i sista sekunden. ”Vi ger henne en chans till”, sade hon.

Farmans syster var alltså nära att bli tvångsgift på grund av hans ingripande, och de hårda restriktioner hon sedan levde under gjorde henne djupt deprimerad. Detta fick Farman att börja tänka.

– Men det var kärleken som gjorde att jag till sist bröt med den onda delen av hederskulturen, berättar han. Jag träffade en arabisk tjej på internet, och vi chattade i timmar. Till sist fick jag hennes telefonnummer, och vi snackade om allt, dygnet runt … Det var fantastiskt!

De träffades några gånger – i största hemlighet, för hon hade våld att vänta om hennes föräldrar fick veta. Kärleken växte, men Farman kände allt starkare att smusslandet var ovärdigt och absurt.

– Hennes bror avslöjades oss en kväll när vi pratade i telefon. Jag hörde i luren hur han misshandlade henne, och hon skrek och grät … Det var sjukt jobbigt – men han gjorde ju bara vad jag förväntades göra mot mina systrar!

Några veckor senare blev flickan misshandlad igen på grund av ett mejl från Farman, och när han fick höra att deras platoniska kärleksrelation hade fått hennes mamma att förbereda ett tvångsgifte med en av hennes kusiner – då insåg han att han var tvungen att avbryta förhållandet.

– Det gjorde ont, säger han långsamt. Jag hade lovat henne att vara med när hon tog studenten, och jag gick dit och beundrade henne på avstånd. Det var sista gången jag såg henne … Jag kände att jag hade fått nog av den omänskliga och brutala mansroll jag hade växt upp med. Jag ville inte vara en förtryckare längre.

Numera arbetar Farman för Sharaf hjältar, en organisation som bekämpar de delar av hederskulturen som strider mot de mänskliga rättigheterna. Han håller föredrag i skolor och på arbetsplatser och leder kurser för både killar och tjejer.

Han försöker påverka sina föräldrar också.

– När de äntligen fick jobb började de förändras. Nu förstår de att mina systrar måste få leva livet så som de själva vill. Och pappa har kommit och lyssnat när jag har hållit föredrag. Han säger att jag gör ett bra jobb.