Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

Jorden runt på två hjul

Wilfried Steinbach, 48 år, kom nyligen hem från en cykeltur jorden runt. Han ville se om det gick att göra en så lång resa med minimala koldioxidutsläpp – och så ville han testa sina egna fysiska och psykiska gränser.

Efter två timmars vandring och nära sju tusen trappsteg nådde Wilfried Steinbach tidigt en morgon den östra toppen på berget Taishan i norra Kina. Då hade han passerat flera tempel, ruiner, minnestavlor och steninskriptioner. Han reste ensam – men var omgiven av omkring tusen andra människor som också de ville se solen gå upp.

Taishan anses vara det förnäms­ta av de fem heliga bergen i Kina. Associerat med solen, födelsen och förnyelser lockar berget miljoner besökare varje år.

– Jag stod där och såg solen sakta stiga upp och färga landskapet nedanför mig nästan självlysande i brandgult. Just alla naturupplevelser är det jag minns allra mest från min cykelresa, berättar Wilfried Steinbach.

Vandringen uppför Taishan var ett av alla de stopp han gjorde under cykelturen jorden runt.

Det tog trehundrasextiotre dagar att korsa Ryssland, Mongoliet, Kina, Sydkorea, Japan, USA, Spanien, Frankrike, Tyskland och Polen. Och detta på en cykel som han hade hittat i en container och utrustat med nya däck och fyra rymliga cykelväskor.

För Wilfried var cykeln det natur­liga valet när han planerade sin långresa. Inte bara för att han ville komma nära naturen och männi­skorna, utan också för att han är oroad över vilka följder växthus­effekten kommer att få på jordens klimat.

– Folk reser mer och mer med flyg. De säger stolt att de varit i Paris över helgen eller att de tillbringat två veckor i Thailand med familjen. Men när de får frågor om koldioxidutsläppen som alla flygresor genererar ursäktar de sig med att resan var så billig att de inte kunde avstå från att åka, säger Wilfried.

– Jag vill testa om det skulle gå att resa genom att cykla och därmed påverka miljön så lite som möjligt.

Under året då Wilfried var borta från Sverige lärde han sig mycket. Som att överleva och må bra med små medel. Han insåg också vikten av att vara i fysisk och psykisk balans för att klara svåra utmaningar. Och han märkte hur mycket det betyder att bemöta andra människor med värdighet och respekt.

– Jag cyklade ensam nästan hela tiden, men råkade inte ut för något allvarligt. Inga rånförsök, ingen som var otrevlig mot mig, ingen som försökte lura mig eller stjäla. Visst fick jag en massa punkteringar och en pedal gick sönder ... men annars blev jag bara lite dålig i magen en gång efter att ha druckit kranvatten på en gård i Kina.

Wilfried är född och uppvuxen i Wien i Österrike. Han har alltid gillat att cykla. När han var sexton år ville en kompis ha med honom på en cykeltur till Italien.

– Men mamma vägrade att släppa i väg mig, hon tyckte att italienare verkade lite opålitliga. Däremot fick jag cykla till England och det blev en tur som tog åtta veckor. Jag ringde hem varje dag och berättade var jag var och hur jag mådde. Jag njöt av varenda pedaltag, av att få se all underbar natur och av att möta spännande människor. Det var en fantastisk frihetskänsla att var ute på egen hand och få lita till sin egen förmåga, berättar Wilfried.

Hans kompis fick cykla till Italien och när de träffades igen visade det sig att båda var uppfyllda av sina äventyr. De två tonårskillarna började drömma och fantisera om att någon gång cykla jorden runt. Men så flyttade Wilfried till Sverige för att gå sista året i gymnasiet och träffade en tjej. De fick fyra barn ganska fort.

– Så var jag inne i ekorrhjulet, måste jobba och tjäna pengar. Visst reste vi med barnen, men det var dyrt och ibland krångligt om man ville göra något annorlunda. Drömmen om att cykla jorden runt bleknade. Men behovet fanns där hela tiden, av att få uppleva jorden, naturen och se det som ger livet mening.

Wilfried och barnens mor skilde sig strax efter det att han fyllt fyrtio år. Hon uppmanade honom att skriva en lista med saker han ville hinna med att göra under resten av livet. Han tog fram penna och papper. Att köpa en segelbåt, att köpa en bil, att bygga ett eget hus och att cykla jorden runt var saker som fanns med på hans lista.

– Men listan hamnade i en byrå­låda och när jag två år senare hittade den tänkte jag: "varför inte". Men jag ville vänta med cykelturen tills min yngste son slutat gymnasiet.

– Under tiden byggde jag mitt hus med begagnat material som jag köpte billigt, samt med gåvor och saker jag hittade på tippen.

Den första juni i fjol var det dags att ge sig av. Wilfried tog färjan till Riga i Lettland och fortsatte sedan på sin resa jorden runt.

När han bromsade in hemma vid huset på Färingsö i slutet av maj i år hade han avverkat ungefär 2 800 mil med sin cykel, plus då ett antal mil på sjön.

– Jag träffade så många spännande människor och det tror jag beror på att jag reste ensam. Cyklister anses nog som ofarliga och det kan kanske förklara all den hjälpsamhet jag upplevde på vägen. I Moskva mötte jag en man som menade att alla borde göra som jag. Kanske inte just cykla jorden runt, men att unna sig en längre tid att bara vara för sig själv och fundera över livets mening, över vem man är och vad man vill.

Vad överraskade dig mest under turen jorden runt?

– Att människor verkar så religiösa. I Ryssland, Kina, Japan och särskilt i USA har religionen en stark ställning. Även många unga verkar ha en form av tro på Gud eller något annat högre väsen i tillvaron. Jag brukar själv gå in i kyrkor ibland för att meditera, annars finns min Gud överallt. Det räcker med att gå ut i naturen för att märka det.

– Men längs vägen mötte jag många människor som efter ett kort samtal med mig sade "Gud välsigne dig" eller "jag ska be för dig". Vem vet, det kanske hjälpte eftersom resan gick så bra.

Hur blev du bemött i de olika länderna?

– Ryssarna verkar ha ett tjockt skal runt sig, men de är ändå väldigt gästfria och hjärtliga. I Mongoliet, men även i Kina, var alla väldigt nyfikna och ville hela tiden ta på mig och cykeln. Bland japaner blir det mesta stelt och formellt, och under mina veckor där blev jag bara hembjuden en enda gång till en familj. Det var en stor ära. Amerikaner där­emot är öppna – fast ofta ganska ytliga. Så till viss del stämmer fördomarna.

Hur bodde du under din årslånga cykeltur?

– Jag hade med mig ett tält och så fick jag kontakt på nätet med männi­skor som jag kunde sova över hos. Jag använde mig av "couchsurfing" och "warmshowers", det vill säga organisationer där människor erbjuder en sovplats eller en varm dusch. Några gånger blev det hotell eller motell. Jag jobbade också som volontär på några gårdar i Kina och USA mot mat och husrum.

Är du sugen på att ge dig ut igen?

– Afrika, Australien, Nya Zeeland, det finns mycket kvar att upptäcka. Men nu måste jag nog hålla mig hemma ett tag och tänka på familjen. Fast nästa sommar kanske det blir en tur runt Östersjön. Livet är långt och jag hinner nog med att få fler av mina drömmar uppfyllda.

– Och min sambo har faktiskt börjat cykla till och från jobbet, en och en halv mil i vardera riktningen.

Mer info: www.couchsurfing.org samt www.warmshowers.org

Wilfried Steinbach

Ålder: 48 år.

Bor: Egenhändigt byggt hus på Färingsö väster om Stockholm.

Familj: Sambo. Fyra + två barn.

Gör: Är lärare och kör buss som extrajobb.

Aktuell: Cyklade jorden runt på 363 dagar. Kom hem i början av sommaren efter 2 800 mil i cykelsadeln – och efter ett hundratal punkteringar, en trasig pedalvev, en trasig bakväxel, två trasiga fälgar, byte av fyra pedaler samt åtskilliga kugghjul och bromsklossar. Byte även av sju kedjor, åtta slangar, nio däck, samt cirka femtio ekrar.

Mer information om resan: www.travellingwithoutemissions.tk