Efter mansrörelsen

Som deltagare på det allra första svenska manslägret hösten 1977 hoppades universitetsläraren Stig Elofsson att få möta män som det gick att resonera med. Då, för snart trettio år sedan, tyckte han att det ofta bara gick att prata med kvinnor om samhällets utveckling.

- Jag var kanske lite åt velourhållet, en mjukisman. I dag är jag nog inte lika radikal som för trettio år sedan, men jag minns fortfarande hur spännade det var att möta män som jag kunde diskutera öppet med, säger Stig Elofsson i dag.

Sommaren 1979 deltog journalisten Jan Guillou på ett liknande mansläger, även det ägde rum i Stockholms skärgård. Han skildrade sina erfarenheter i ett mycket uppmärksammat reportage i tidskriften FiB Kulturfront. En del kallar hans artikel början till slutet för den svenska mansrörelsen.

- På manslägret skulle vi lära oss att tänka kvinnligt, att nästan bli kvinnor. Jag minns fortfarande män som gick i mjukisbyxor utan gylf, jag kallade dem sparkbyxor. De förlöjligade sig själva som män, säger Jan Guillou i dag.

I en ny doktorsavhandling skildrar idéhistorikern Helena Hill den svenska mansrörelsens korta blomstringstid i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Hennes forskning presenterades på Insidan i går, tisdag.

Stig Elofsson, som numer är docent i statistik vid Socialhögskolan i Stockholm, var under de åren engagerad på den politiska vänsterkanten och intresserad av frågor som rörde jämställdhet.

Hans dåvarande hustru hade varit på ett kvinnoläger i skärgården som hon tyckte var givande. Så när RFSU annonserade om ett liknande läger för män i september 1977 tvekade Stig Elofsson inte att hoppa på.

- Det var en bred blandning av män som samlades. Jag minns att det gick en skiljelinje mellan oss som var politiskt engagerade och de som inte var det. I den senare gruppen fanns det en del som kom med en massa tokiga idéer, berättar han.

Två år senare, i september 1979, publicerade Jan Guillou sitt reportage i FiB Kulturfront om det mansläger han deltagit i ett par månader tidigare. Skildringen väckte stor uppmärksamhet.

Guillou, då ett känt namn efter avslöjandena om den hemliga spionorganisationen IB, beskrev lägret som en mötesplats för män med personliga problem utan några som helst politiska intressen.

Efter att ha varit med om en kroppsövning där en man med sina händer skulle leda en annan man som blundar skrev han:

" hans händer känns som två blygt landande blåvingefjärilar på mina axlar och han styr så svagt och intetsägande att jag måste smygtitta med ena ögat för att se vartåt jag inte kan gå och på så vis ana vad blåvingarna egentligen avser."

Jan Guillou säger i dag att flera av deltagarna på manslägret ville "dressera" män till att bli något de inte var och aldrig kommer att bli. Olika psykologiska övningar, likt den ovan, var ett sätt att göra männen mer mjuka och följsamma.

- Då som nu tycker jag att kampen för rättvisa mellan män och kvinnor är viktig - men den kampen måste föras på ett politiskt plan. Halva makten och hela lönen är en jämställdhetsparoll som äger sin giltighet än i dag.

- Men en sådan förändring uppnås inte genom manligt navelskåderi, lika lite nu som då.

I dag finns det ingen egentlig mansrörelse i Sverige. Några grupper kämpar för de pappor som inte får träffa sina barn eller mot män som slår sina kvinnor. Men något verkligt jämställdhetsarbete existerar inte längre, enligt Jan Guillou.

- Nej, det är dött. Jag beklagar den utvecklingen. Mansrörelsen som växte fram under 70-talet var en motsvarighet till den tidens feministiska rörelse, och kunde ha blivit en verklig politisk kraft. Men alla velournallar, de som sprang omkring i de där sparkbyxorna, förstörde mycket. Många män, vanliga män, tog avstånd från allt sådant larv.

Varför somnade då mansrörelsen in i mitten av 80-talet? Feminismen ryckte åt sig det totala initiativet, svarar Jan Guillou. Det berodde bland annat på att kvinnor naturligt har ett större engagemang för jämställdhet.

- Men det berodde också på att feminism blev en akademisk utbildningsdiciplin där männen stängdes ute. Män, men också många kvinnor, skräms bort av den aggressiva stil som många kvinnliga debattörer har i dag. Vi män anklagas för att bära en kollektiv skuld för alla våldtäkter och all den misshandel som kvinnor utsätts för. Då blir det svårt att föra ett seriöst samtal.

Jan Guillou är i dag en av landets mest lästa författare efter sina böcker om agenten Carl Hamilton och den medeltida riddaren Arn. Han beskrivs ofta som en machoman, en riktig tuffing som hyllar de klassiskt manliga idealen styrka, snabbhet och mod.

- Tja, det är bilden i medierna. Den som under många år sysslade med offensiv samhällsjournalistik framstår inte som särskilt mjuk. Men bara för att jag gillar jakt och andra traditionellt manliga fritidssysselsättningar behöver jag inte vara en mansgris.

- Unga arga feminister vet att de får rubriker om de ger sig på mig och min förmodade förnedrande kvinnosyn. Jag är en halvgammal gubbe som är ett tacksamt mål. Men det kan jag bjuda på.

Är du egentligen en mjukis bakom den tuffa ytan?
- Om man slåss för det man tror vara rätt är det inte fel att vara tuff och hård. Men var sak på sin plats. Det är ju så självklart att en människa har flera olika sidor. Bara för att många män i Norrland gillar att jaga och vara ute till skogs och fjälls är de inga monster.

I ett reportage i DN från det första manslägret förklarade Stig Elofsson att jämställdhet alltid varit en självklar sak för honom. I dag tror han att han uppfattade sig som en väldigt jämställd man i slutet av 70-talet.

- Som universitetslärare hade jag ledigt under loven, och jag lämnade och hämtade ofta barnen på dagis. Senare i livet, när barnen blivit stora, har jag haft tid att fundera över om jag gjorde tillräckligt. Kanske var jag inte en så fantastisk pappa och man som jag trodde då, det är en känsla av att jag kunde ha gjort ännu mer när barnen var små.

Hur tycker då Jan Guillou och Stig Elofsson det är att vara man i dag?
- Det är svårt för män - det finns även vettiga sådana - att komma till tals i jämställdhetsfrågor, svarar Jan Guillou.

- Att kombinera arbete och ansvar för barn och hem är svårare än när jag var småbarnsförälder - både för män och kvinnor. Nu måste man snabbt välja yrkesinriktning och satsa på karriär. Jag tror att kvinnorna förlorar på det, svarar Stig Elofsson.

Finns det behov av en ny mansrörelse?
- Det behövs en tuffare kamp för rättvisa mellan män och kvinnor, svarar Jan Guillou.

- Jag har inte tänkt i de banorna. Men jag tror att män mer öppet måste våga visa sina mjuka sidor. Många fastnar i en jargong och i ett beteende när de samlas i en grupp, men en och en kan de visa oro för barnen, partnern och reflektera över livet.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut