Insidan

Lillebror räddade tre personers liv

När Kevin var ett halvår gammal slutade han plötsligt att andas, hans hjärta stannade och fyra dagar senare stängdes respiratorn av. Tre unga människor fick ta emot några av hans organ. ”Vi tvekade aldrig att säga ja till donationen”, säger Kevins mamma Anna Redvik.

Kevins liv blev kort. Men tre av hans organ lever vidare. Hans hjärta slår nu i bröstet på en liten flicka i England, njurarna renar blodet i en ung man i Göteborg och levern sköter sitt i en flicka i samma stad.

– Mitt i den meningslöshet som vår sons död innebar för oss upplevde vi ändå en form av mening. Hans död gav nytt liv åt tre andra personer och det skänker fortfarande tröst i saknaden, säger Kevins mamma Anna Redvik.

Läs mer: Organdonation ett svårt beslut för de anhöriga

Hon bor tillsammans med maken Jonatan i Göteborg. Döttrarna Nellie och Tilda är sex och två år. Egentligen borde Kevin också vara där och leka hemma i lägenheten. Men han var bara ett halvår gammal när han slutade andas och hjärtat slutade att slå.

Anna berättar att Kevin var väldigt liten när han föddes eftersom han hade fått för lite näringstillförsel i livmodern. Första tiden måste han därför vara kvar på sjukhuset, men efter en månad fick han komma hem.

– Kevin var en riktig liten kämpe och blev starkare för var dag. Han var en underbar liten kille, berättar Anna.

Men så blev Kevin kraftigt förkyld och magsjuk. Efter en vecka på sjukhus kom han hem igen. Anna minns hans sista dag i livet.

– Kevin hade precis lärt sig ett nytt skratt och log med hela ansiktet. Det var så härligt att se. Men på natten blev magsjukan värre och jag fick ingen sömn alls. På morgonen tog Jonatan över barnen och han och storasyster Nellie lekte glatt med lillebror i soffan. Innan Jonatan gick för att värma mjölk till Kevin lade han ned honom i hans säng.

När Jonatan strax därefter skulle ge Kevin mat märkte han att sonen var alldeles blek och livlös. Jonatan lyfte upp Kevin, rusade in i rummet där Anna sov och ropade högt: ”Han andas inte längre!” 

– Jag var yrvaken men förstod allvaret direkt. Jag hade vaknat till den värsta mardrömmen en förälder kan ha. Jag ringde ambulans medan Jonatan började med hjärt- och lungräddning. Storasyster lämnades till grannen. Tiden tycktes ha stannat, men gick ändå så otroligt fort. 

Inom några få minuter var ambulansen på plats och i ilfart kördes Kevin till Sahlgrenska universitetssjukhuset. Anna och Jonatan följde efter i två andra ambulanser som också hunnit komma.

– På sjukhuset fortsatte upplivningsförsöken. Jonatan och jag ville vara med i akutrummet där läkarna gjorde allt de kunde för att få liv i vår son. Det var mycket folk där. Ambulanspersonalen och annan sjukhuspersonal stod längs väggarna och var väldigt betryckta och berörda. Jag har senare förstått att det är ovanligt att ett så litet barn kommer in och är så dåligt.

– Vi satt på var sin stol framför läkarteamet och såg hur de arbetade frenetiskt. Det kändes som en evighet. Så plötsligt, efter trekvart, började Kevins hjärta att slå igen. Det var ett under! Han fördes då till en intensivvårdsavdelning och senare till Östra sjukhuset i Göteborg.

– Där låg han i en respirator, med en massa slangar i den lilla kroppen. Ett litet hopp tändes hos Jonatan och mig även om vi insåg att den syrebrist som det långa hjärtstoppet orsakat kunde ha lett till svåra skador på hjärnan.

Anna berättar att de inte hade någon kontakt med Kevin efter att Jonatan funnit honom livslös i sängen. De förstår nu att han egentligen dog redan hemma i lägenheten.

– Men Kevin låg i sjukhussängen så fridfull och stilla. Han var rosig på kinderna igen, kroppen syresattes av respiratorn.

Så fick de veta att undersökningen av hjärnan visade att det inte fanns någon som helst aktivitet. Efter ett dygn gjordes nya undersökningar med samma resultat. Kevin var hjärndöd. Anna och Jonatan låg bredvid honom i den stora sjukhussängen, på var sin sida.

– Han var så liten där han låg mellan oss. Kroppen var varm och det var svårt att ta in att han faktiskt var död. Men under de här dygnen fick vi möjlighet att ta avsked och inse att han inte skulle komma hem till oss igen.

Kevins slutade andas hemma den 12 mars 2011. Tre dygn senare förklarades han död och under det fjärde dygnet transplanterades organen. Under tiden på sjukhuset döptes han.

– Vi hade planerat att ha ett dop helgen efter med femtio gäster. Nu blev det en enkel ceremoni i ett litet sjukhusrum. Kevins dopklänning lades över honom, prästen läste fina texter och en sång som jag hade skrivit till Kevin, ”Du lilla mirakel”, spelades upp från mobilen. Det var oerhört sorgligt.

Redan första gången då läkaren konstaterade att Kevins hjärna var utslagen fick Anna och Jonatan frågan hur de ställde sig till en eventuell organdonation. De fick också information om vad begreppet hjärndöd innebär.

– För oss var beslutet självklart. Jag hade långt tidigare bestämt mig för att jag vill donera mina egna organ när jag går bort och det hjälpte mig att ta beslut nu när det gällde mitt barn. Kevins död var alltigenom meningslös, men både Jonatan och jag kände att vår son kanske kunde ge nytt liv till andra personer.

– Vi godkände att Kevins hjärta, njurar och lever kunde transplanteras. Och så blev fallet. Vi vet inte exakt vilka som fick ta emot organen, men vi fick lite information. Hjärtat flögs till England och en flicka som då var fem månader gammal räddades.

Läs mer: Emma fick ett nytt hjärta – nu åker hon Vasaloppet

Både Anna och Jonatan tycker att de flesta i personalen de mötte i samband med Kevins död var kunniga och hänsynsfulla. När organen tagits ut ur hans kropp syddes han ihop fint och en kompress täckte såren.

– Men vi lämnade bort ett litet varmt barn och vi fick tillbaka en kall kropp. Det var en alldeles fruktansvärd upplevelse, men vi tänkte mycket på att vi gjorde detta för andra. Efter operationen var Kevin verkligen död. Vi kände att trots att organen saknades var det ändå vår lille Kevin. Och han var fortfarande världens vackraste.

Anna skulle gärna vilja veta mer om dem som fick sonens organ. 

– Den akuta sorgen har ersatts av en stor saknad och längtan. Kevin skulle vara fyra år i dag och varje dag tänker jag på honom. En dröm för oss är att få kontakt med en eller flera organmottagare, kanske få se ett foto eller allra helst få träffa dem. Det skulle vara oerhört fint och läkande för oss att få kontakt med dem och en stor hjälp för oss att ta oss vidare. På något sätt skulle cirkeln slutas då.

– Tänk att en så liten människa kan göra så mycket för så många! Kevin gjorde på sätt och vis mer för andra människor under sitt korta liv än vad många av oss vuxna kommer att göra under en hel lång livstid.

Vet ni varför han dog?
– Det var inga fel på hans organ och läkarna säger att det handlade om plötslig spädbarnsdöd. 

Vad vill du säga till dem som tvekar om att donera organ?
– Det är viktigt att alla åsikter om organdonation respekteras. Att donera organ och ge nytt liv till andra är fantastiskt fint. Kevin räddade inte bara tre unga människor. Runt om dem finns familj, släkt, kompisar och vänner. Hade det inte varit för Kevin hade de tre personerna kanske inte levt i dag och då skulle alla runt omkring dem ha fått sörja och uppleva en saknad.

– Nu kan de i stället glädjas och de kanske skänker en tacksam­hetens tanke till en okänd liten kille från Göteborg.

Anna Redvik

Ålder: 38 år.

Familj: Maken Jonatan, barnen Nellie, 6, och Tilda. 2.

Bor: Lägenhet i Göteborg.

Gör: Utbildad sångpedagog. Arbetar med sång, rytmik och dans för barn, unga och vuxna i Göteborg.

Bakgrund: Sonen Kevin dog i mars 2011 och skulle vara fyra år i dag. Hans hjärta, lever och njurar donerades och gav nytt liv åt tre personer.

Läs mer

Läs mer om organdonation på www.livsviktigt.se och www. merorgandonation.se