Insidan

”Lyssna i stället för att ge råd och argumentera”

Liria Ortiz, expert på motiverande samtal.
Liria Ortiz, expert på motiverande samtal. Foto: Fredrik Funck

Vi talar gärna om för andra vad som är bäst för dem, och börjar argumentera när de inte håller med. Samtalen leder ofta till en meningslös debatt. Det finns bättre sätt, säger psykologen Liria Ortiz.

Motiverande samtal

Del 1. Motiverande samtal är en metod som allt oftare används för att hjälpa människor att kunna förändra sina beteenden. Metoden kan fungera både i vården och i vardagslivet.

Hur kan vi stödja kollegan i att söka hjälp för sitt missbruk, få den struliga tonåringen att röja lite i sitt rum eller farmor att acceptera att hon behöver hjälp från hemtjänsten? Och hur ska psykologen förmå den som lider av panikångest att verkligen ta tag i sitt problem?

Både på vardagsplanet och i professionella sammanhang har motiverande samtal visat sig ha god effekt. Psykologen Liria Ortiz, en av landets främsta experter på området, har skrivit flera böcker om ämnet och utbildar nu andra i metoden.

– Viktigast är att inte komma med råd och börja argumentera. I stället handlar det om att försöka ringa in problemet och ställa nyfikna frågor för att förstå den andres perspektiv. Sedan gäller det att motivera den som behöver hjälp att ta tag i sin situation, säger hon.

Motiverande samtal, eller motivational interviewing, har sitt ursprung i USA. Liria Ortiz hörde talas om det när hon gjorde sin praktik som nyutbildad psykolog och blev nyfiken. Ett par år senare började hon utbilda andra i metoden.

– Jag vill direkt slå fast att det är just en samtalsmetod och inte någon terapi. Det är samtal vi även kan ha vid köksbordet och medan vi gör något tillsammans, förklarar Liria Ortiz.

I dag är motiverande samtal en internationellt spridd samtalsmetod inom exempelvis psykiatri, socialt arbete, skolhälsovård och kriminalvård. Det finns runt tusen vetenskapliga artiklar där den beskrivs och utvärderas.

Lira Ortiz säger att motiverande samtal är en väg att hjälpa personer med till exempel relationsproblem så att de ska kunna förändra sitt beteende.

– Det handlar om att öppna upp så att den som söker hjälp kan fortsätta på egen hand med sitt förändringsarbete.

Hur menar du konkret?

– Efter ett eller några motiverande samtal kan det vara dags att gå vidare med till exempel traditionell terapi. Personen kan ju vara motiverad att arbeta för en förändring, men osäker på hur hen ska kunna genomföra den och då fungerar en mer regelrätt terapi bra.

– Motiverande samtal innebär däremot inte någon strukturerad behandling, säger Liria Ortiz.

Vi träffar henne i Aspudden där hon bor och har ett mottagningsrum. Hon bjuder på en smörgås och lite mineralvatten. Efter en stund kommer hennes man Peter in för att hälsa, han arbetar också med motiverande samtal.

När han lämnat rummet säger Liria att det kan vara svårt även för ”experter” att följa lärobokens råd. Hon tar ett mycket enkelt exempel.

– Jag tycker att min man har för mycket salt på maten, och det brukar jag påtala, kanske till och med surt. Men då går han genast i försvarsställning och där sitter vi. Vi vill båda ”vinna” debatten och få rätt.

– I stället borde jag kanske fråga om hur han ser på det här med saltet, om risker med mera. Och han i sin tur borde ta reda på varför jag är så påstridig, och då inse att jag är orolig för hans hälsa.

Det här exemplet visar hur det även i vad som kan tyckas vara betydelselösa situationer uppstår missämja och otrivsel när man direkt påtalar vad någon inte ska göra.

– Om man i stället lyssnar utan att börja argumentera är det lättare att förstå hur den andre tänker och att ha en mer konstruktiv dialog, menar Liria Ortiz.

Hon påpekar att det i mer betydelsefulla konflikter i familjen, på jobbet eller i andra sammanhang är ännu viktigare att förstå grundtanken bakom motiverande samtal.

Liria Ortiz säger att det kan handla om allt ifrån att få en kollega att inte dricka så mycket alkohol till att förmå tonåringen att ta mer ansvar för städning och tvätt där hemma.

Så talar Liria Ortiz om ”korrektionsreflexen”, det vill säga att vi försöker korrigera den vi samtalar med när vi upplever att hen har fel och inte inser sitt bästa.

– Det första steget är att lära sig att identifiera och hantera sin egen korrektionsreflex. Den som börjar argumentera hamnar ofta i en diskussion som inte leder någonstans. Trots att man kanske har rätt faktamässigt når man inte den andre.

I sämsta fall utvecklar sig samtalet då till en debatt, kanske på det här sättet:

”Jag klarar mig bra hemma och vill absolut inte flytta till något hem för gamla.” (Påstridigt, försvarar sig. )

”Men du klarar inte att bo kvar här själv, med mat och städning.” (Surt, korrektionsreflex.)

”Jo, det fungerar utmärkt. Nog talat om detta.” (Förargat, argumenterar för att inte behöva förändras. )

”Men du ser väl hur smutsigt det är?” (Irriterat, försöker övertala genom att påtala.)

”Jag tycker det ser bra ut, lite smuts i hörnen dör ingen av.” (Argt, argumentation.)

”Det handlar inte om lite smuts! Du måste inse att det har gått för långt, du kan inte bo kvar här längre.” (Uppgivet, mer argumentation.)

Och så fortsätter samtalet och blir mer och mer infekterat. Läget tycks helt låst. Då kan kanske en motiverande samtalsteknik lösa upp knuten och leda framåt.

I mindre vardagskonflikter, liksom när någon behöver professionell hjälp, är det motiverande samtalets fyra processer användbara:

– Det handlar om att engagera, fokusera, framkalla och planera. Dessa fyra processer kommer oftast i just den ordningen, men beroende på samtalets utveckling kan det ibland bli aktuellt att ta ett steg tillbaka.

När kan det hända?

– Jo, till exempel när motivationen hos personen har minskat trots att man redan har börjat planera för förändringen.

– Någon kanske säger sig vara beredd och motiverad att arbeta för att komma tillrätta med sitt problem. Men en bit in i samtalet märker du att motivationen minskat. Att berätta om missbruksproblemen på jobbet, att gå i behandling … nej, allt verkar för jobbigt. I det läget måste man backa i samtalet.

Metoden bygger i första hand på öppna frågor, som: Hur? På vilket sätt? Varför? Berätta!

– Sådana frågor visar att samtalsledaren är intresserad av hur personen tänker och känner. Det är en väsentlig skillnad mot slutna frågor, säger Liria Ortiz.

Slutna frågor kan vara: Tänker du sluta skära dig? ”Känns det bra?” eller ”Tror du att det skulle hjälpa att börja med …? Svaren blir ofta bara ett ja eller ett nej.

Öppna frågor skulle däremot låta så här: Hur ser du på att du skär dig? Vad känner du? Hur tror du att det skulle bli om du provar att …? Här berättar personen med egna ord.

– Psykologer, socialarbetare och terapeuter är så vana vid att de ska komma med råd och ge konkreta och exakta svar på vad någon ska göra för att må bättre. Men min erfarenhet är att det oftast har en motsatt effekt än den avsedda, och till och med kan förlänga en läkande process.

Fast ibland behövs väl snabba ingripanden och behandlingar?

– Ja, så klart. Om du befarar att någon är nära att ta sitt liv går det inte att föra ett motiverande samtal. Då är omhändertagande och övervakning det enda alternativet. Men min erfarenhet är att metoden fungerar förvånansvärt väl även i situationer som de flesta skulle beteckna som omöjliga.

Liria Ortiz säger att motiverande samtal har visat sig fungera som en väg att förebygga självmord, bland annat i chattsamtal på nätet. Mer om detta kommer i en senare artikel.

Två gånger i månaden svarar Liria Ortiz på frågor från Insidans läsare. Det kan handla om allt från en kvinna som vill få sin man att lyssna bättre till att någon tappat sitt livsmod och inte ser någon mening i tillvaron.

– Ibland får jag höra att jag inte kommer med tillräckligt detaljerade råd och tips i mina svar på läsarfrågorna. Men jag försöker använda grundtanken bakom de motiverande samtalen även i de här sammanhangen.

Liria Ortiz säger att konkreta och strikta råd om att de ska göra ”si eller så” kan ha effekt i det korta perspektivet, men om den inre motivationen saknas återgår man snart till det gamla invanda beteendet.

Och till sist, hur tror du att det går med makens saltintag?

– Ja, det får vi se. Jag får väl lära mig att använda mig av motiverande samtal – även i det sammanhanget.

Det motiverande samtalets förlopp

1. Engagera
Etablera ett bra samtalsklimat med öppna och utforskande frågor. Utforska personens syn på det som hänt och det som händer. Lyssna aktivt.
2. Fokusera
Om inte samtalets agenda är bestämt på förhand upprätta en sådan. Informera i dialog den du talar med om risker med sin situation eller hur en förändring kan ske. Betona att personen alltid väljer själv.
3. Framkalla
Kartlägg nackdelar med den nuvarande situationen och fördelar med en eventuell förändring. Hjälp den andre att sätta ord på dessa fördelar och förstärk tilltron till att hen kommer att lyckas.
4. Planera
Nu gäller det att få den du talar med att behålla sin motivation för den förändring hen beslutat sig för. Vad blir nästa steg?  Denna del avslutas med att personen gör en egen handlingsplan.
Källa: Liria Ortiz

Fakta. Liria Ortiz

Ålder: Född 1959.

Bor: Aspudden i Stockholm.

Gör: Legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut med KBT-inriktning. Arbetar med utbildning i motiverande samtal, föreläsningar och skriver böcker.

Böcker: Har bland annat skrivit: ”När förändring är svårt – att hantera motstånd med motiverande samtal” (Natur & Kultur, 2009), ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer” (Gothia Fortbildning, 2013) och ”Motiverande samtal vid autism och adhd” /Natur& Kultur, 2015).

Övrigt: Är med i flera expertpaneler, som Insidan i Dagens Nyheter, tidningen PS! och Psykologförbundets nätplats Psykologiguiden. Medlem i nätverket MINT (Motivational interviewing network of trainers).

Motiverande samtal

Motiverande samtal (MI) utvecklades på 1980-talet av amerikanerna William Miller och Stephen Rollnick, som skrev läroboken ”Motivational interviewing (”Motiverande samtal: att hjälpa människor till förändring”).

Enligt MI startar en förändringsprocess när en person börjar ifrågasätta exempelvis sin alkoholkonsumtion och känner motstridiga känslor (ambivalens) inför sitt drickande.

Ambivalensen ses som en nödvändig faktor för förändring och MI handlar om att undersöka denna.

Grundutbildningen i MI omfattar tre till fyra dagar. Det finns många utbildningsanordnare.

Källa: Socialstyrelsen