Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

”Män är väl inga lealösa mähän”

De är födda på 80-talet och tycker det är självklart att vara föräldralediga – länge. De köper kläder till barnen och vill bestämma tapet i barnkammaren. De vill inte bara dela på sysslorna i hemmet, de vill också vara projektledare för familjen. De är de nya papporna.

Sjuttiotalistpapporna bröt isen. De gjorde det tydligt att den avgörande faktorn för att lära känna sina barn är att vara hemma när barnen är riktigt små.

Det banade vägen för den nya generationen pappor, födda på åttiotalet. De tar jämställdheten ett steg vidare, bland annat genom att ta ansvaret för helheten i familjeplanerandet. De delar inte heller upp sysslorna med matematisk precision, utan gör helt enkelt det som behöver göras.

Det menar den ensamstående pappan och entreprenören Carlos Rojas, född 1983.

– De som försökt leva jämställt har varit noga med att hämta barnen lika mycket, städa och handla lika mycket. Samtidigt har väldigt många av sjuttiotalisterna känt att planeringsansvaret ändå i slutändan vilar på kvinnan.

I mars drog Carlos Rojas i gång kampanjen ”Klart att jag ska vara hemma”. Han har blivit intervjuad av utländska medier som New York Times, som förundras över den svenska föräldraförsäkringen.

– De utländska journalister fattar inte hur det kommer sig att de svenska papporna inte fullt ut utnyttjar något som man i andra länder inte trodde var möjligt.

En av fem svenska pappor tar inte ut någon föräldraledighet.

Men de har blivit undantaget, inte den rådande normen, också på mindre orter ute i landet. Det gäller oavsett klass eller inkomst, menar Carlos Rojas.

– Redan i dag tas det ut nästan lika mycket i små hålor som i städerna.

Han tror att den nya generationen pappor kommer att ta ut så mycket ledighet att kurvan plötsligt börjar jämnas ut, att det blir en självklarhet för papporna att vara hemma, lika självklart som för mammorna.

När vi träffar honom har han just hämtat sina två tvillingbarn på dagis, Julian och Mateo, 2,5 år. De bor på 44 kvadratmeter i förorten Vårby gård. Hit flyttade han när han separerade från barnens mor. Nu tar de hand om barnen halva veckan var.

– Det känns nästan som när vi levde ihop. Man slipper längta ihjäl sig eftersom det inte hinner gå så lång tid mellan gångerna.

Samtidigt erkänner han att det kan vara skönt att lämna över dem till mamman också.

– Ibland behöver man verkligen en paus, säger han och tröstar Mateo, som blivit arg för att pappa höll i honom när de åkte nedför rutschbanan.

Båda barnen har gummistövlar som hela tiden trillar av. När det händer stannar de lika förvånat varje gång, sätter sig ned och försöker få tillbaka fötterna i stövlarna. När de inte lyckas går Carlos dit och hjälper tålmodigt.

Han ursäktar sig snabbt för att han inte riktigt haft koll på vilka stövlar han skulle sätta på dem.

– Det är så lätt att man som snubbe blir framställd som föräldern med sämre koll.

Eftersom mammor generellt tar det stora planeringsansvaret, menar Rojas att det är dags att ta jämställdheten ett steg vidare och börja prata om de psykologiska vinsterna med ett större ansvar.

Carlos Rojas skulle aldrig överlåta alla de viktiga besluten till mamman. Något han tycker att tidigare generationer pappor varit väldigt benägna att göra.

En vanlig kommentar är att det är kvinnorna som måste släppa taget och låta papporna vara med och bestämma.

– Men vadå? Män är väl inga lealösa mähän. Jag skulle aldrig vara tillsammans med en kvinna som inte lät mig vara hemma med mina barn.

Varför är det så viktigt att vara hemma?
– Det är det enda sättet att lära känna varandra, att vara med dem tidigt när de grundar sitt liv på jorden.

Han fick en aha-upplevelse för drygt ett år sedan när han under en period arbetade heltid.

– Jag tappade självförtroendet direkt. Jag blev osäker på rutinerna, till exempel hur jag skulle göra när jag nattade dem, om de skulle äta innan och så vidare.

Osäkerheten gjorde att han allt mer drog sig för att vara hemma.

– Det blir en domän som man inte behärskar. Det är därför många män undermedvetet väljer att jobba i stället för att vara hemma.

– Man måste vara hemma för att förstå varför man måste vara hemma. Känna hur det känns när man har bra självförtroende.

Männen måste själva ta tag i situationen och relationen med sina barn, menar Carlos Rojas.

– I vilken annan situation skulle man skylla på någon annan för att man inte gör något som man tycker är viktigt? Inte i en arbetssituation i alla fall.

Carlos Rojas tycker att män alldeles för lätt stigmatiserar sig själva.

– De som släpper taget om barnen tror jag gör det med sorg, för att de känner sig mindre viktiga.

När Julian och Mateo lekt av sig någon timme i lekparken på gården, går vi in för att steka fiskpinnar. Mateo rusar runt och viftar med ”My little pony”.

Carlos Rojas tycker att det är skönt att barn i allt större utsträckning får leka med vad de vill och att leksaker inte behöver delas upp i kill- och tjejgrejer.

– Könsrollerna har vidgats och vi är mer fria att bestämma själva. När jag önskade mig leksaker som My little pony fick jag dem inte. Det var mycket lättare att önska sig Heman-gubbar.

När den ”metrosexuella” identiteten myntades för några år sedan komplicerades mansbilden. Men det skedde på ett ytligt plan, menar Carlos.

– Det var ”coolt” att vara en sådan man. Nästa steg är att inte längre verka vara på ett visst sätt, utan att verkligen vara det man är.

Tiden är mogen för att börja tala om det svåra med att vara förälder. Om det som händer på ett själsligt plan, tycker Carlos Rojas. Sextiotalisterna skapade en Kultur där det var viktigt att visa upp sig som den ”perfekta” föräldern. Det handlade om tekniska frågor, som att visa att ens barn klarade av att äta med kniv och gaffel.

– Men att vara förälder är så mycket svårare och går så mycket djupare än så. Man måste få visa sig sårbar, våga prata om att man ibland blir så asförbannad att man nästan slår sin unge, att man kanske grät hela morgonen för att det känns så jobbigt ibland.

Tendensen tycker sig Carlos Rojas se hos sina generationskamrater som får barn. Han kopplar det till att de inte ser på begreppet ”karriär” på samma sätt som föregående generation. Jobbet kan inte frikopplas från det övriga livet och situationen hemma.

– Vi kanske är karriärkåta också, men samtidigt väldigt medvetna om vårt välmående. Det finns en tilltro till den egna förmågan att klara av att göra karriär, samtidigt som man får barn.

Ett tecken som tyder på det, som Carlos Rojas tycker sig se, är att hans generation får barn tidigare.

Så är han en representant för de nya velourpapporna? Den gamla tog stor plats i medierna men var samtidigt en minoritet.

– Kanske är det så, haha. Jag är ju medveten om att varje generation tar ett steg som är mindre än man själv tror.

Carlos Rojas

Ålder: 27 år.

Bor: Vårby gård i Huddinge.

Familj: Tvillingarna Julian och Mateo, 2,5 år samt bonusbarnet Noel, 10 år, från tidigare förhållande.

Föräldraledig: När barnen fötts vara han hemma första halvåret på heltid samtidigt med modern. Sedan var de lediga varannan dag ytterligare ett drygt halvår tills barnen började på dagis våren 2009. Nu jobbar han heltid.

Årsinkomst 2009: 460 000 kronor.

Utbildning: Gymnasiet.

Yrke: Entreprenör, var med och startade tidningen Gringo 2007. Drog i gång pappakampanjen ”Klart jag ska vara hemma!” i